2 december

En människa som alltid drömmer är lika ointressant som en människa som aldrig drömmer. Vad som är djupet hos en människa är friktionen mellan hennes drömmar och hennes verklighet. Hennes sätt att hantera drömmarna; hur hon stångas och trycker ihop dom; hur hon skrynklar dom och stympar dom; täljer och förtäljer; för att få dom att passa in i verkligheten. Det intressanta hos en människa är hennes kamp för att drömmarna och verkligheten ska samverka; hur hon i kampen dras isär mellan dessa båda världar; likt hon dras isär framför spegeln; identifierande sig själv å ena sidan som betraktaren men å andra sidan som den betraktade. Det intressanta hos människan är hennes kamp; hur hon dras i bitar. Det intressanta hos människan är hennes kamp. Drömmarna i sig; dom vet vi ingenting om. Kanske är det så att dom enda drömmarna vi kommer ihåg när vi vaknar upp på morgonen är drömmarna vi drömde om verkligheten. Där vi kunde få verkligheten att passa in i drömmarna, och att alla dom andra drömmarna är för oss, i vaket tillstånd, otillgängliga. Kanske är dom enda drömmarna vi kommer ihåg när vi vaknar upp på morgonen drömmarna vi drömde om verkligheten, så till den grad verkliga, att vi inte kunde kontrollera dom och hantera dom i drömvärlden. Jag bemödar mig inte längre med att försöka komma ihåg drömmar eller med att tyda dom. Jag tror att det enda sättet vi kan förstå dom på är genom att skrapa ihop drömmarna som droppat ner i verkligheten från nattens sömn och förstå dom utifrån verklighetens perspektiv. Vi kan endast förstå drömmarna som verkliga. Vi kan endast förstå vissa drömmar men vi kan inte, aldrig, förstå drömvärlden. Vi kan därför inte förstå drömmarna i dess kontext. Vi kan inte förstå vilken roll dom spelar i drömvärlden. Vi kan endast vinkla dom i verklighetens sken och skåda dom som någonting som ramlade ner i den verkliga världen. Sådana är inte drömmarna i sig och vi kan inte förstå dom liksom vi inte kan förstå en främmande människa förrän vi förstår det främmande landet hon kommer ifrån. Vi förstår endast drömmarna utifrån verkligheten liksom vi av en främmande människa, utan att förstå var hon kommer ifrån, endast förstår att hon är en främmande människa.


3 december

Jag försöker samla kraften i orden. Jag försöker trycka ut orden med sådan frenesi att dom utstrålar styrka. Jag kläder på dom och jag putsar dom. Jag trycker på avtryckaren. Jag försöker skildra rotlösheten och kampen mot tiden genom att springa före den och titta tillbaka. Jag försöker fånga känslan av fart. Jag sorterar inte minnen och skriver. Jag skriver, och jag sorterar mina minnen på det sättet; mitt liv och hur jag upplevt dagarna, som om dagarna anföll mig. Alla på samma gång. Mitt springande genom tiden, likt ett barn hoppandes på stenar över en fors. Jag försöker skildra vattnets styrka och mina egna vingliga steg. Jag försöker därför fånga känslan av fart. Det forsande vattnets fart som ett sätt att rättfärdiga det vacklande i mina vacklande steg. Den stora, brusande forsen. Den eldiga forsen. Den fasansfulla forsen som med varje vattenstänk och varje droppe talar om för mig att jag borde passa mig för att trilla ner. Den hungriga forsen. Den blodtörstiga forsen. Jag är rädd för forsen och därför vinglar jag. Men nog, om jag bara kunde skildra forsen som den var; dess blodtörstighet och fasansfullhet; så skulle ni förstå min rädsla. Jag har fog för min rädsla. Jag försöker att skildra forsen som fasansfull och blodtörstig. Jag försöker skildra det fasansfulla och blodtörstiga i mitt liv. Jag försöker därför fånga känslan av fart. Det forsande vattnets fart; varur all blodtörstighet och fasansfullhet har sin källa. Orden är forsen. Orden är det forsande vattnet. Dom skriker på mig att passa mig. Jag låter varje minne bli en sten, ett fragment. Jag försöker att hålla kvar dom likt sådana, för sig, isolerade och endast hemsökta av mig när jag trampar på dom, landar och tar avstamp för att komma över den forsande floden. Minnena är mitt sätt att överleva; mitt sätt att ha någonting att skriva om. Jag flyr över forsen. Jag jagar saker att skriva om. Jag behöver stenar att trampa på.


4 december

Så sitter jag med en hög av skrynkliga papper, dikter halvfärdiga och ord klottrade på servetter. Jag klistrar och klipper. Jag försöker hitta den perfekta balansen. Jag balanserar på ruinens brant; där dödens blickar möter livets tårar. Jag försöker hitta den perfekta obalansen. Jag försöker hitta orden som på ett perfekt sätt skildrar balanserandet på ruinens brant. Där svett och blod blandas till en smörja droppandes mot marken. Jag balanserar. Jag tar upp ett skrynkligt papper och håller det fast i min hand. Jag vecklar ut det och läser orden. Jag tycker synd om orden. Jag säger till orden: varför skulle ni hamna där, så hastigt nedklottrade på ett skrynkligt papper utan den minsta omtanke? Förtjänar ni inte bättre än så här? Jag tittar på orden och ler en moders förtvivlade leende. Jag plockar upp orden och håller dom i min hand. Jag håller dom som ett barn håller en fjäril. Jag säger till orden: jag ska klä av er nakna och ni ska förblinda världen med er skönhet. Jag sorterar upp orden och lägger dom i olika högar. Jag plockar ett ord från varje hög. Jag låter orden bli stående emot varandra. Knogar mot knogar, tand för tand. Jag låter dom visa tänderna för varandra. Jag låter dom visa tänderna. Jag skapar kontraster. Jag skapar kontraster för att orden ska synas. Jag säger till orden: ord, jag ska aldrig baka in er i en berättelse, binda er kring en röd tråd, låta er famla i en handling som säger till er och får er att förstå att ni ingenting är annat än brickorna i ett spel. Jag behandla er med vördnad och respekt. Jag ska aldrig låta er förstå att ni att hade kunnat bytas ut och ersättas. Jag ska vandra med er som herden vallar sina får i skuggornas dal. Jag ska ge er solsken. Jag ska intala för er att ni är unika och oersättliga. Jag ska få er att tro att ni är älskade för dom ni är, var en och för sig och jag ska älskar en i sänder. Jag vecklar upp ännu ett skrynkligt papper och stryker det ömt mot skjortärmen. Jag tittar på orden och ler. Jag hälsar orden välkomna hem och jag skriver en dikt. Jag skriver en dikt som aldrig tar slut. Jag vill få orden att känna sig meningsfulla. Jag andas ibland. Håller andan. Jag skriver när solen går ner. Jag skriver om stjärnorna. Jag skriver när solen går upp. Jag skriver om människorna. Jag skriver om drakarna, kejsarna och vandalerna. Jag skriver i månens sken. Jag låter ingen förstå vad dikten vill skildra. Jag skriver för orden. Jag skriver av kärlek till orden och jag skriver med kärlek till orden, ingenting annat. Jag skriver om orden för orden. Varje ord, skildrandes en liten del av mig. Jag pusslar ihop orden. Jag ställer mig framför spegeln. Jag pusslar ihop orden till en spegelbild främmande nog att skildra rotlösheten, rastlösheten och drömmarna som alla döljer under sina vingslag, sina fladdrande hår och tindrande ögon: vad jag sprang i hela mitt liv för att fånga, men aldrig blev. Jag låter dikten skildra vem jag är; en någon som letade efter någonting han aldrig fann och förblev en jägare. Jag låter dikten skildra mig själv dansandes till döds. Jag låter dikten skildra mig själv balanserandes. Jag låter min obalans bli en skildring av den perfekta balansen. Jag låter människor se mig. Jag låter människorna att se och tänka att den perfekta balansen måste vara motsatsen till det dom ser. Jag låter ordens skönhet träda fram! Jag låter min fulhet belysa ordens skönhet; min darrande hand och smutsiga penna; belysa ordens prakt! Jag fyller mitt liv med gyttja för att visa upp ordens skönhet! Jag dränker min kropp i smuts för att folk ska se, i konstrasten, hur vackra orden är! Ordens ståtlighet! Ordens majestät! Likt natthimmeln; jag begraver min kropp i mörker; jag färgar natthimmeln svart för stjärnorna att lysa klart! För orden att lysa klart! Jag offrar mig för orden! Orden, jag offrar mig för er!


5 december

På den åttonde dagen skapade djävulen spegeln.


6 december

Jag hämtar orden ur dom grumligaste av alla källor. Jag bär dom på mitt huvud. Jag söker nuet. Jag flyr undan nuet. Jag mäktar inte med. Jag sprider ut tentakler för att inte en dag, dras med av tiden; för att inte hamna i den grumligaste källor och plockas upp av tiden till att försvinna härifrån likt en havsbris böljande över fastlandet. Jag sprider tentakler till minnen. Jag minns mycket. Jag ägnar mycket av min tid till att minnas saker. Det är mitt sätt att fly undan nuet; att fly undan tiden; genom att dela upp nuet och sprida ut tentakler från nuet till andra tider; en tid som passerat; en tid som är förbi; en tid som flytt; och framtiden. Jag flyr undan nuet genom att återuppleva gamla minnen; genom att väcka dåtidens nu till liv; genom att föreställa mig framtiden och drömma; genom drömmarna väcka framtidens nu till liv. Jag slåss inte mot nuet därför att jag är rädd för nuet. Jag är rädd för att nuet ska passera förbi och lämna mig ensam kvar; jag är rädd för att nuet ska fly och försvinna bort från mig. Därför flyr jag istället undan själv. Jag sprider ut tentakler för att kontrollera tidens gång. Jag flyr undan nuet därför att inte hamna i den grumligaste av källor och plockas upp av tiden till att försvinna härifrån likt en havsbris böljande över fastlandet. Jag är rädd för fastlandet. Jag är rädd för människorna som säger att dom känner mig. Jag är rädd för att dom känner mig. Jag är rädd för att dom känner mig och att jag har fel. Jag är rädd för att övertygas av deras ord, till att börja tro; och i tron och övertygelsen inse att jag inte känner mig själv. Att alla känner mig förutom jag! Jag är rädd för vinden att mojna och människor att skåda mig. Jag är rädd för bubblan att spricka och människorna att titta, säga till varandra; \'nu fick vi honom\'. Jag är inte rädd för sånt. Jag tillåter inte mig själv att vara rädd för någonting sånt där. Jag är inte rädd för att någon känner mig. Jag är inte rädd för att bli övertygad om att människorna i själva verket kände mig och att det bara var jag som inte kände igen mig själv framför spegeln. Jag vet att den rädslan gör mig till en annan människa. Jag vet att den rädslan gör mig svag. Jag vet att den rädslan gör mig till en människa som skulle få alla människor att lära känna mig. Jag vet att det är rädslan för att bli övertygad till att börja tro att alla känner mig förutom jag som människor egentligen känner och betraktar mig som. Jag tillåter mig inte att vara rädd för att bli övertygad. Jag är fri nog att fly undan andra människors bild av mig. Jag bygger ännu en mur runt min spegelbild, ännu en vattengrav kring min borg: jag erkänner mig rädd för rädslan att bli övertygad. Jag anser det vara fog nog, bevis nog, för ingen att känna mig egentligen. Jag låter människor lära känna min skugga. Jag låter människor leka med skuggan och undersöka den. Men så fort dom skriver om vem jag är; så fort dom genomskådar och anser sig veta; har jag tagit ännu ett steg och blivit ett annat jag. Jag slingrar mig. Folk tror att jag är rädd för att bli genomskådad. Jag är inte rädd för att bli genomskådad. Jag är rädd för rädslan att bli genomskådad för jag vet att rädslan för att bli genomskådad redan är genomskådad. Jag vet att människor känner mig som den rädslan och därför har jag slingrat mig och sökt skydd under en annan rädsla; ett annat jag.


7 december

Jag vill förkunna att jag är vad jag tittar på; inte betraktaren. Jag använder orden för att inbilla mig själv och det jag tittar på, dom som står bredvid och tittar på mig, att det är så. Jag kan inte ta vara på nuet och har därför lagt ner med att ens försöka fånga det, än mindre skildra det. Jag återupplever minnen, därför. Jag drar fram mina minnen ur deras dunkla grottor och jag drar fram orden ur dom grumliga källorna och i det skenet som nuet skänker, där låter jag dom återuppstå. Jag skänker dom liv. Jag kan inte fånga nuet, så jag försöker inte ens. Jag släpar med mig nuet till dom dunkla grottorna och jag begraver det där. Jag släpar med min spegelbild till dom grumliga källorna och jag begraver den där. Med orden försöker jag förkunna för människorna att jag inte hade något val.


8 december

Ett studium i nakenhet! Jag klär mig själv med orden för att klä av orden. Jag klär av mig själv och orden klär på sig. Ett studium i det nakna orden. Dom nakna ordens porträtt av en påklädd man som känner sig naken. Jag gör det för ordens skull! Jag gör det för orden! Jag tittar på kläderna och ser bara naken hud; kläderna har växt fast på mig och blivit min hud. Orden skildrar hur blicken förväxlar kläderna med hud. Orden skildrar endast det.


9 december

Om det här är dagarna av uppbrott, bokslut och karnevaler förstrött vandrande från stad till stad. Om det här är dagarna av kaffe, cigg och kex. Om det är dagarna av inbrott, stulna bilar och krigsrubriker, så; du tiggare, dansa en vals med mig! Jag ber dig om din hand, du håll mig, led mig! Om det här är dagarna med clowner döljande sina tårar bakom läppstift och kyssar kyssta i tidsfördriv; tiggare, dansa en vals med mig!


10 december

Jag skrapar efter orden som jag tidigare skrapat skrapsår på min hud. Jag undrade vart blodet hade tagit vägen. Jag undrar vart orden hade tagit vägen.


11 december

Hur molnen idag gled över himlen, trötta, bakfulla, likt blöta kläder hängande på tork; uppgivna.


12 december

Människorna på gatan, vad tittar dom på? Jag granskar deras hållningar. Jag granskar deras minspel. Jag granskar deras blickar. Jag försöker se vad dom ser. Vad jag ser att dom tittar på, vad jag betraktar att dom betraktar; deras blickars mål, deras vandrande steg och tysta miner; det blir min resa och jag reser med deras ögon. När jag bara lär mig föreställa vad andra människor tänker behöver jag inte resa igen. Jag är klar med det. Jag är klar med att föreställa mig vad andra människor föreställer om mig. När jag blir klar med mig själv; när jag har rannsakat mig själv klart; när jag har identifierat varenda känsla; när jag har undersökt och utrett alla mina blickar framför spegeln; då ska jag resa. Då ska jag resa på riktigt.


13 december

Jag har nu suttit hela kvällen insjunken i min fåtölj, frenetiskt läsande och hur jag sträckte ut armen efter kaffekoppen på bordet framför mig utan att för en sekund lyfta blicken från boken; hur jag åt orden; hur jag rafsade åt mig och smaskade i mig varenda ord likt en svältande krokodil smaskar i sig sitt byte. Det var kanske tredje eller möjligen fjärde gången som jag läste Dostojevskijs ‘Anteckningar från ett källarhåll’. Jag insåg att jag inte hade läst den förut. Jag erinrade mig vad Proust hade sagt om ädel konst - att den inte kommer till betraktaren direkt utan måste nötas in, skalas fram. Jag skalade boken med min tunga och med mina blickar. Jag drägglade. Jag stirrade. Det var en omtumlande upplevelse och jag insåg till min förfäran att vad jag skrivit förut; jag inte längre kunde anse mig själv ha författat. Det var en annan människa och ett annat jag som skrivit det. Detta är mina första ord jag skriver som mig själv; mitt nya jag; mitt riktiga jag. Så mycket påverkade Dostojevskij mig. Jag har blivit frälst av ett helgon, en ängel klädd i svart, som berättat för mig om sin galenskap. Sin ensamhet. Min spegelbild. Jag kan inte säga att han målade om min spegelbild, det är att ta ett steg för långt; men han dammade av spegeln och hur varje skrivet ord anföll mig, slog mig och torterade mig med insikten, skarpheten, kraften; att jag är totalt och helt hjälplöst ensam. Att jag kommer förbli ensam. Att jag kommer dö ensam. Jag tittade mig i spegeln, blodig, slagen, och med nävarna knutna. Jag var ensam och min kamp mot världen, mitt världsförakt; världen, allt fick plats i min spegelbild. Jag insåg att min kamp mot världen skulle äga rum här och nu; att den skulle utspelas framför spegeln. Att jag skulle stånga mig blodig mot mina egna begränsningar. Det har jag gjort förut, under större delen av mitt vuxna liv, men det var inte det. Jag insåg för första gången att mitt stångande också var begränsat, min kamp också var begränsad och att självföraktet eller världsföraktet; att allt det där var en kamp inom mig och inte, som jag tidigare hade trott, att det var ett högre väsen, ett jag stående över mig själv och min egna natur, som slogs. Det var jag som slog och jag slog mig själv. Jag slog mig själv för mina begränsningar och jag överlevde därför att mina slag var begränsade, min kamp; mina knytnävar; mitt stångande; allt var begränsat. Jag insåg att jag var svag nog att inte döda mig själv och jag insåg att berodde på det och inte vad jag förut hade trott; därför att jag var stark nog att överleva slagen.


14 december

Jag vet en man, jag vet en man; han spottar ut orden som draken spottar ut sin eld, han svingar pennan som ett svärd; han slungar den; han rider på en våg; böljandes över stormigt hav; han klamrar sig fast på en brinnande horisont; han vet vad orkaner är för han har varit där; han är där varje natt; han doppar fjädern i bläcket med sådan kraft att det svärtar ner stjärnhimmeln med prickar; han doppar pennan i etanol och tänder eld på oceaner; han doppar pennan i dynamit och spränger svarta hål i luften; han skriver ord så att det gnistrar blixtar; han står framför spegeln och han skrattar; hans hjärta pumpar blod i raseri; hans andetag skenar och hans ådror brusar som ett vattenfall; han balanserar på ruinens brant; han leker med döden; han tittar döden i vitögat och han skrattar åt döden; han spelar inte schack mot döden; han har inte tid med sånt; han vänder schackbrädet upp och ner och går därifrån; han pekar långfinger och döden och säger; kom och ta mig då! Han flinar åt döden, ett hånfullt flin. Han låter sig inte kuvas. Han raserar hus och bombar städer; han får himmelen att åska och marken att vibrera; han får murar att skälva; han kastar blixtar mot Gud; han ramlar fram; hans steg vacklar men blicken är spänd; han stirrar inte på folk; han stirrar igenom dom; han förintar tid och krossar timvisare med sina knogar; han rispar sina naglar i satans röv och kallar Påven för bög; han sover inte; han har bättre saker för sig; han sjunger inte; han skriker! Han spottar saliv och orden haglar; hans frisyr, vildvuxen! I hans ögon; eld - och när han gråter; en syndaflod! Så ska världen gå under; längs tårarna på hans kind som forsar ner! Hans hjärtslag; jordbävningar. I allt det där, ingenting värt att notera. I allt det där, så många poeter har jag hört sjunga förut, så många poeter skrika; men deras skrik har alltid handlat om elden i sig, om skrikandet; om kraften i deras röster; och i min tystnad, när ekot tynat bort; när stormen lagt sig och elden brunnit ut; då har jag skrattat åt dom. Den mannen som jag talar om, han är inte sån; han skriker för att skildra tystnaden; han skriker för att skildra mörkret; tomheten, och det oändliga ‘intet’ som omgärdar oss; han använder sin eld och sina skrik för oss att genom att betrakta dom; betrakta elden; genom att lyssna till skriken; förstå tystnaden och mörkret som motsatsen; som kontrasten till allt han gör. Så säg mig, någon; går det ens att skildra tystnaden och mörkret på något annat sätt än så; genom eld och skrik? Är inte paradiset synligt för oss endast i kontrasten till helvetet? Kan vi älska utan att ha hatat först? Kan vi inse att vi lever annat än genom dödens falsksång? Kan vi veta någonting alls om kärleken utan att först förgäves ha hatat den? Kan vi känna lycka utan att först ha upplevt olycka och misär? Säg mig, någon, tala om för mig; kan vi skildra någonting alls; kan vi ens se någonting; annat än genom kontrasterna? Kan vi skildra mörkret annat än att tända upp eldar stora nog för människor att föreställa sig vad som kommer att hända när eldarna brunnit ut? Kan vi skildra tystnaden annat än genom att skrika högt nog för människor att föreställa sig vad som kommer att hända när skriken tynat bort? Vad kommer hända då? Då infaller sig tomheten. Eldar stora nog och skrik höga nog för människor att i dess frånvaro känna tomheten och i tomheten känna frånvaron.


15 december

Logiskt sett är ‘du ska älska din fiende’ ekvivalent med ‘du ska hata din vän’. Var Judas kyss en kyss av kärlek? Förrådde han verkligen Jesus på det sättet som vi vill tro, av svek; förrådde han alls, eller kysste han av kärlek till fiender; var Judas kyss en kärleksförklaring till romarna?


16 december

\'Behandla andra som du vill att andra ska behandla dig\'. Med förakt! Med kamp! Jag söker fiender! Söker jag fiender för att jag vill att andra ska behandla mig som en fiende?


17 december

Vi skar oss i armarna med spegelglas. Vi var unga. Vi lärde oss aldrig känna kärleken. Vi lärde oss aldrig bli berörda. Vi sprang åt alla håll på samma gång. Vi var för upptagna med att förgöra. Vi var kastrerade av allt som rörde sig vid sidan om. Vi skrek åt solen och pekade finger åt månen. Vi välte gravstenar. Vi var unga. Vi förälskade oss i allt, men vi älskade inte. Vi trodde att vi älskade, men vi älskade inte. Vi visste inte vad kärleken var. Vi älskade varandra. Vi älskade inte varandra. Vi förälskade oss i drömmar. Vi älskade skuggor. Vi svingade med armarna. Vi slogs. Vi kramade statyer. Vi badade i fontäner. Vi pissade på konstaplar. Vi spottade på gatan. Vi dansade med tiggare. Vi sov på parkbänkar. Vi grät för fåglarna. Vi viskade. Vi skrek till fåglarna: sjung! Vi skrek. Fåglarna tittade på oss och skrek. Vi skrek åt fåglarna att sluta skrika. Fåglarna skrek! Fåglarna skrek åt oss att sluta skrika. Vi slogs med fascister. Vi sprang ner för trottoarerna. Vi jagade morgonljus. Vi snodde cigaretter. Vi drack sprit i gathörnen. Vi skrev poesi i sanden. Vi lät havets vågor skölja över orden. Vi rökte cigaretter. Vi brydde oss inte om gud. Vi rökte cigaretter för att vi inte brydde oss om gud. Vi rökte cigaretter för alla dom som brydde sig om gud. Vi brydde oss inte om gud för att gud för oss bara var en gammal gubbe med skägg som på den åttonde dagen hade sovit klart och lämnat oss. Vi brydde oss inte om det. Vi visste att gud inte fanns för att gud om gud hade varit en riktig gud eller en riktigt man eller en riktig kvinna aldrig hade lämnat oss. Vi visste att satan hade skapat speglarna. Vi visste att speglarna var roten till all ondska. Vi skar oss i armarna med spegelglas. Vi blödde, men det var inte speglarnas fel. Det var inte ondska. Det var hjärtats fel. Det var hjärtat som pumpade ut allt blod. Vi visste inte vad kärlek var. För oss var kärleken bara en dröm om framtiden. Våra kärleksförklaringar handlade aldrig om oss två. Vår kärlek gick inte ut på att älska. Vår kärlek gick ut på att värja oss från framtiden. Vi doppade penseln i nostalgi. Vi målade en tragedi. Det var inte kärlekens fel att vi inte älskade. Det var framtiden som aldrig kom. Det var vårat fel. Det var vi som sprang åt motsatt håll. Det var inte dom vissna blommornas fel att vi inte visste vad kärlek var: det var dom trasiga vasernas fel! Vi skar oss inte i armarna av självförakt. Det var inget skrik på hjälp. Vi gömde oss. Vi spelade död inför fienden. Vi spelade levande inför döden. Vi såg döden i vitögat och vi skrattade. Vi skar oss i armarna och vi skrattade. Vi såg änglar på himmelen och vi skrattade. Vi såg änglar som lärt sig flyga men störtade ändå och för varje störtad ängel tog vi upp våra penslar igen och målade dit ännu en. En ängel som skulle visa den störtade ängeln vägen hem. Vi doppade våra penslar i nostalgi. Vi målade en ängel i varje dröm. Vi älskade änglar, men vi skrattade. Vi älskade inte änglar, för vi skrattade. Vi älskade inte änglarna, för dom skrattade åt oss. Vi älskade inte. Vi var för upptagna med att skratta. Det var inte änglarnas fel att dom störtade. Det var vårat fel. Det var våra famnar som var för små. Det var våra armar som var för svaga. Det var våra skratt. Lågorna var våra blickar. Askan var det vi tittade på. Vi visste inte vad kärlek var. Vi skrek till folk att kyssa våra fötter. Dom skrek till oss att lära oss gå. Vi skrek till folk att täcka igen våra fotsteg med sot. Dom skrek till oss att sluta gå. Vi brände städer. Vi spred kaos. Vi skrek. Våra andetag var stormar. Vi plockade ner stjärnor med händerna och putsade dom mot tungspetsen. Vi hängde upp stjärnorna igen. Vi vann slagen. Vi förlorade krigen. Vi strödde frön över frostfrusen mark. Vi städade aldrig upp skiten efter oss. Vi hade inte tid med sånt. Vi skrattade. Vi hatade i självförsvar. Vi visste inte vad kärlek var. Vi hatade i självförsvar, för vi visste inte vad kärlek var. Vi trodde på kärleken. Vi visste inte vad kärlek var, för vi trodde på kärleken. Fåglarna skrek. Vi visste till slut att vi inte visste vad kärleken var. Vi trodde inte längre på kärleken. Fåglarna sjöng inte. Fåglarna skrek. Vi skrek till fåglarna att sluta skrika. Fåglarna skrattade. Det var inte vårat fel att vi inte trodde på kärleken.


18 december

I lägenheterna mitt emot tänds lampor och släcks. Jag känner mig ensam; begravd i ensamhet. Efter alla mina ord, efter alla mina steg; så hamnade jag här. Sittande om natten, huvudet begravd i händerna, skrivande om lägenheterna mitt emot. Som om det stod skrivet i stjärnorna att det skulle bli så här. Jag skrev inte mig själv till döds, inte ens det kunde jag åstadkomma. Jag skrev mig själv till ett fönster ut mot gården där lägenheterna på andra sidan tänds och släcks. Jag skrev mig själv så svag att jag inte längre kan dö. Jag kan inte dö. Jag kan bara tyna bort.


19 december

Jag spelar schack. Ikväll måste jag bli klar med ännu ett kapitel i boken som aldrig kommer att slutföras. Ikväll måste jag skriva ännu ett brev till flickan jag aldrig kommer att fånga. Jag har satt upp dom villkoren för mig själv. Jag har satt upp dom för att kunna gå vidare och lämna sakerna bakom mig. Varför vet jag egentligen inte. Vidare, till vad? Vart ska jag ta vägen? Ingen aning. Jag har aldrig ställt mig den frågan innan. Jag kanske borde rannsaka mig själv. Jag borde kanske rannsaka mig själv! Därför sitter jag, istället för att skriva brevet och istället för att skriva färdigt kapitlet, här. Jag sitter inte här för att jag anser det vara av större vikt. Jag sitter här för att det är lättare att sitta här och för att jag vet att jag någon gång i framtiden kommer att behöva rannsaka mig själv. Att det kommer komma till en punkt då jag inte längre har något val. Jag undrar hur den punkten kommer att se ut, sen tänker jag inte mer på det. Jag vet att det jag skriver här och nu kommer att vara av stort värde när jag i framtiden rannsakar mig själv. Jag undrar varför jag inte gör någonting av mitt liv. Jag känner hur livet glider ifrån mig, likt sanden glider mellan fingrarna. Jag känner hur döden kommer för att hämta mig. Jag känner dödens andetag mot mitt bröst. Jag känner döden, men jag vill lära känna den än bättre. Jag vill veta vad döden heter. Jag vill veta hur gammal döden är. Jag vill skriva färdigt kapitlet på boken som aldrig kommer att slutföras. Jag vill skicka ett brev till flickan jag aldrig kommer att fånga. Jag vill veta att jag lever.


20 december

Natten slutade i misär. Jag ögnade igenom tidigare kapitel och bestämde mig för att inte skriva mer på boken. Jag tittade på arken och jag tittade på orden som låg där, omkullkastade utan någon alls symmetri; det var en arg och förgrymmad blick. Jag spottade på arken och jag sade till orden som låg där; vad har ni gjort med mig? Vem tror ni att jag är? Vem tror ni att jag är? Jag är värd bättre än sådär! Ni är skymf mot pennan! Ni är skymf mot min hand! Ni är skymf mot mig! Jag skrynklade ihop arken och kastade dom i papperskorgen. Jag svor. Jag skrek till orden att må dom brinna i helvetet. Jag kände mig lite mer ensam än förut. Jag kände mig lite mer uppgiven än förut. Jag kände mig slagen. Vad är det för magiska ord, vad är det för magiska formuleringar, vad är det för magiska meningar, som med sin perfektion, skönhet och samklang skulle kunna inbilla mig, varje gång jag läser dom, varje gång jag ens tittar på dom, att där, just där, ligger inledningen på boken jag kommer att fortsätta skriva på i resten av mitt liv? Vad finns det för ord som när jag tittar på dom skulle kunna övertyga mig om att dom är inledningen på en sådan bok? Vad finns det för ord som jag skulle kunna offra livet för? Vad finns det för ord som jag skulle kunna få för mig att offra livet för? Efter nattens misär är jag helt på det klara med att inga sådana ord finns; att inga sådana formuleringar någonsin kommer att ligga inom räckhåll för min penna och min hand, inom synhåll för min blick; istället, om jag skriver en bok och den enda boken jag skulle ha förmåga att skriva; ett sammanplock av alla misslyckade inledningar jag skrivit och kommer att skriva. Jag strävar efter perfektion; jag är ofullkomlig; jag strävar efter fullkomlighet och jag misslyckas. Den enda boken som skulle skildra vem jag är; en misslyckad bok. Misslyckandet är det enda som kan skildra mig och den kamp jag bedrivit, mitt liv; mitt jag. Men, återigen, samma fråga; hur ska jag någonsin kunna tillåta mig själv att misslyckas? Hur ska jag skildra misslyckandet med perfektion? För främst av allt, mer än jag är en ofullkomlig person, så är jag en person som strävar efter fullkomlighet. Det är en paradox. Jag är en paradox. Mitt liv kommer att sluta i ett fullkomligt misslyckande, för någon som tittar på att skildra. Att skildra vem jag var. Att jag själv skulle skriva en bok, den tanken ska jag aldrig tänka mer.