Det är den där mjukheten
i rösten
i ögonen
i leendet
som för pärldraperierna åt sidan
och öppnar min sårbarhet till allmän
beskådan

Det är alla de flyende ordens
dubbla sanningar
de som smyger om natten
som håller mig kedjad vid klippkanten
och jag vet inte
om jag hindras från att flyga eller räddas
från att falla

Men så är det collaget av bilder
strömmandes genom hjärnan
som cementerar varje rum i mig
tills jag sjunker och kvävs
i kvicksand av armeringsjärn

Och jag vill ropa
förklara nu då berätta säg!
men det enda som kommer över mina läppar
är ännu en meningslöshet
ackompangerat av ett leende
som borde säga för mycket
men inte lyckas förmedla
någonting

Och det finns ständigt en öppning längre bort
men den är alltid om och sen
och aldrig nu