Väldigt starka bilder möter oss i det dagliga nyhetsflödet. Och jag har förstått att detta engagerar många människor, det som händer i Rangoon. Människor som protesterar, trots soldaterna med laddade gevär, buddistmunkar som enas i gemensam bön mitt framför framrusande soldater, skadade människor som ligger ner och tar bilder på soldaterna som siktar på dem med sina vapen. Jag blir väldigt rörd inför det dödsförakt munkarna och människorna i Burma visar. För de visar att det liv de är placerade i, har upphört. Värdet finns där inte längre om det inte har en mening.
Jag blir så överväldigad och tårögd inför trons styrka och storhet. Människorna i Rangoon visar övertygelse, en tro så stark, att döden inte är värd ett bemötande, att livet är värdelöst, att världen inte bekommer.

Det är så enorm långt ifrån det liv vi lever med lönehelger, håltimmar, spahelger, stureplansliv, tentor, bonuskort, friresor, extraerbjudanden, flatskärmar och bredbandsuppkopplingar. På nåt sätt sopar burmesernas dödsförakt bordet rent ifrån smolk och brödsmulor, det som får våra munnar att vattnas.

Och vad är trons motsats? Tvivel? Jag tror tvivlet är tankens reningsprocess. Varje tro måste renas genom tvivlet. Endast den tro som är ren, klarar tvivel.

Trons motsats är fruktan. Fruktan är när du förlorar tron på det som är det viktigaste - tron på dig själv och din övertygelse. Regimen i Burma fruktar. Kina fruktar. FN fruktar, som en frukt av länders fruktan.

På www.dvb.no läser jag om människors bedjan om hjälp. Människor ifrån "vår värld" gråter ut sin maktlöshet och förtvivlan. Dag för dag trappas ett rättslöst våld upp, fött av fruktan, fruktan för tron. Människorna där vill visa oss det som är orätt. Och de  offrar sina liv för det. Ett liv som vi aldrig ger upp när vi ser brödsmulor på ett bord.