Jag satt i lunden
för alla dina minnen
På dess stenar
skimrade frosten
marken var kall

Jag satt i lunden
för mina minnen
Död var dess växtlighet
frusen det porlande vattnet
vanligtvis på väg

Jag satt i lunden
där all lycka skulle finnas

Jag satt i lunden
och jag svor

Jag satt i lunden
till det gröna som levt
Dess färg var nu gul
Dess färg var så grå
ett helvete mörkt

Jag satt i lunden
av skingrade löften
Där vandrar bruten
en känsla av glädje
med mitt blod så kallt

Jag satt i lunden
där all lycka skulle finnas

Jag satt i lunden
och jag grät