När mörkret faller och glädjen plötsligt ger sig av
Och alla tunga stunder samlas i ett stormigt hav

Då kommer oron från magen upp...och försämrar andningen
Jag jämrar mig och kvider...kära Universum...vad är meningen?

Snälla låt mig slippa...ångesten river mig isär...
Men ångesten är obarmhärtig...den hugger in både här och där...

Jag kan inte värja mig för huggen...de träffar hur jag än gör
Så hörs min röst från avgrunden...SLUTA...innan jag dör!

Men ångesten har ingen empati, den bara fortsätter rått och kallt
Den förstör alla fina känslor, lycka...kärlek ja ALLT...

Utan att lyssna eller bry sig om min smärta
Så kramar ångesten ur all livskraft från mitt hjärta

Jag vill bara sluta kämpa...jag orkar snart inte mer
Så skönt det vore om man bara fick lägga sig ner...

Men så hörs en röst som viskar...du kommer resa dig igen...
Jag torkar en tår och säger ut i luften...vem är du min vän...?

Men där blir orden överflödiga, för jag fylls med frid och ro
Någon sådde en gnutta hopp som genast börjar gro...