Jag står framför en spjälsäng och tittar ner på ett sovande nyfött barn. Det är det sötaste barn jag sett. Huvudet är täckt av mörkt hår och det rycker lite i munnen där han snusar så harmoniskt.
Jag är som förhäxad av den lilla gossen där han ligger i sin säng. Alldeles stilla står jag med ena handen på sängkanten och den andra lätt vilande på pojkens magen som rör sig upp och ner vid varje andetag. Allt är så fridfullt, hela rummet är fyllt av värme och kärlek.

Ljudet av en dörr som öppnas bryter tystnaden men jag vänder mig inte om då jag känner vem det är. Han kommer med tysta steg fram till mig och lägger sina armar runt min midja. Huvudet lägger han på min axel, lutandes mot mitt huvud och säger.
-Älskling, han är här nu. Han kommer inte försvinna.
Tyst viskar jag tillbaka.
- Ja, jag vet men jag kan inte sluta titta.
-Det är ingen dröm. Du lyckades bära honom i 38 veckor.
Svarar han och kysser mitt öra.
Det får mig att vända mig ett kvarts varv i hans famn. Jag ser in i hans ögon och gör en rättelse.
-Nej, jag gjorde det inte. VI gjorde det!
Kyssen jag får som svar är det ända svar jag behöver. Mjukt avslutas den och jag lutar mitt huvud mot hans bröstkorg och suckar.
- Nyp mig så jag vet att det inte är en dröm.
Ett illvrål ljuder genom rummet.
-Är det här bevis nog? Frågar han, släpper mig med ett leende, plockar upp det skrikande barnet - vårat barn och fortsätter.
-Har du hört? Mamma tror inte att du finns. Hon måste vara döv.
Med det stoltaste leende jag sett vänder han sig om mot mig.
I mina öron ringer endast ett ord: MAMMA

I det ögonblicket vaknar jag alltid förvirrad. Det här har jag dröm i över en vecka nu. Samma sak om och om igen....