Livet är inte ett spel med dig själv
som insats, du spelar risk med aningslöshet
och skyller på missär.
Du rycker på axlarna åt livet och åt drömmarna
planterar aldrig nya frön som kan växa ut och blomstra.
Var dag blir istället en för tidig död.

För inte kan väl hoppet stå som syndabock
för din egen meningslösa vana.
Du lagar maten och tuggar på samma sätt som du
alltid gjort, utan tanke på om magsäcken fröjdas,
eller sinnena njuter.

Du går och lägger dig på samma kudde varje kväll
och frågar inte natten om den har något nytt att förtälja
för du säger jag äger redan allt,
även om det bara är dammet på dina utslitna skor.

Du låtsas vara oförmögen, till allt som glädjer,
som får hjärtat att hoppas, för dina drömmar
lever i mörkret, men ibland skriver de sig ut
blir till svärta på arket, men för dig otolkningsbart
då dörrar stängts för dårar.

Ilska bildar svavel, som ånga stiger upp
mot skyn, stinker gammal sörja för det som inte sörjts ut.
Långsamt förfaller bit för bit. Men även den
stjärna som faller från skyn skapar hopp för många.

Ty varken mörker eller ljus har någon önskan,
inga drömmar att bära, bara för lusten att finnas till
för alltings skapande.