Ett leende så innerligt, att julen inte kan värna sig
kommersen har slitit julens stillhet i bitar
men vintern är ändå så varm att han inte märker att det är jul
solen har somnat vid horisonten uttröttat blossande
nu leker pojken stilla på parkbänkens kalla brädor
mot ljuset som flimrar av förbipasserandes skyndsamma silhuetter då de flyr mellandagsrean blir han till slut en ensam skuggbild en smärtsam spegling av parkens julfasad
då får impulsiviteten en ingivelse lyfter upp pojken värmer och vyssjar
och tar honom med till tomteland där ännu paket och risgrynsgröt flödar
och hans bleka ansikte spricker upp i ett härligt leende
så innerligt att julen inte kan värna sig
under oändlighets sekunder då kommunen inte riktigt förvissar och pojkens uteliggarsjäl aldrig förmår tveka helt och hållet
blir julen
© Birgitta Wäppling, 26 december, 2007
Fri vers
av
© Birgitta Wäppling
Läst 1045 gånger och applåderad av 12 personer Publicerad 2007-12-26 10:37
|
Nästa text
Föregående © Birgitta Wäppling |