Jag har förstått att tron sitter så långt inne i oss och ett angrepp på vår egen övertygelse är ett angrepp på oss själva.

Jag ser mycket känslor och upprörda argument i diskussionen om Guds existens, där abstrakta element blir vapen i kampen mellan analytiska argument och dräpande one-liners.

Men, är det inte ett mått, om inte i alla fall ett mål, att kunna överse ett ifrågasättande, att känna sådan trygghet i sin tro, att vi kan låta tron gå igenom just de frågorna som kan behöva ställas? Är inte den troende så troende att vilken fråga som helst får lov att bemötas, utan möjlighet till att sänka övertygelsen till botten?

Ibland kan tron vara ett sådant djupt inmurat fundament att vi inte ens reflekterat över att det är en tro. Dess abstrakta väsen har blivit så hemtam i vår egen begreppsvärld, att den blivit en i raden av uppenbara ting.

Det finns en modern tro, med sån liten självdistans att den vill kallas vet-enskap. För den tror ju inte.

Den vet.

Inom det vi kallar vetenskap finns fragment av observationer, där deras uppenbarelsers minsta gemensamma nämnare formar en tro - eller ska vi kalla det teori - som på något sätt ska stå som nytt axskott i vårt samhälles samlade vetande. Eller så formas en teori ut ur ett tankeskott och vi går alla och väntar på att det rätta instrumentet ska uppfinnas som ska ge teorin sin empiriska dignitet. Någon har sagt att vetandet är en reflektion av sanningen och verkligheten och som sådan är konstant.

Några bläddringar i 50 år gamla uppslagsverk ger mig en annan uppfattning.

Är det så att vi bygger instrument för att utsätta vårt vetande för nya prövningar, eller skapar vi dem för att bekräfta det vi redan vet? Är dagens vetenskap endast en tro som ersatt en annan? Att de gamla teologiska myterna trängs ut av ständigt dagsfärskt vetande som proklamerar fakta med nästan barnslig brist på självdistans.

För problemen uppstår ju när vi kommer till tillräckligt små, eller tillräckligt stora dimensioner i tid och rum, och de självklara lagarna ifrån vår uppfattningsvärld, sätts plötsligt ur spel.

Och vi söker så ögonen blöder efter en enande teori, som kan gälla för alla dimensioner och enheter, som omfattar alltifrån Big Bang till minsta Ångströmshopp.

Jag vill inte säga att det är förgäves, men jag vill gärna peka på lagbundenheten i vårt eget sökande efter ordning och tillrättalagda begrepp, som en konstant, lika bergfast som pi.

Nu föredrar jag dock Vetenskapen hellre än tron på en antik masspsykologisk nödlösning, men vill ändå avsluta med att hylla själva tron.

Det är tron som skapat våra underverk, det är tron som kan göra dödligt sjuka friska. Det kanske t o m är tron som får humlan att flyga.

En skål för tron!!