Åh du min arma Moder Jord

jag sätter mig mjukt i ditt knä

Hör din trötta hesa andning

och jag faller stilla mot ett träd

Min blick når Fader Måne så stor

långt där borta på himlavalvet

Frågar dig tyst på barnens vis

om du hinner hem innan skalvet

Ser då en stjärna som faller

tyst stilla och totalt ohörbar

Okej Fader Måne jag förstår...

stjärnan som faller är ditt svar

Med en hand på den kalla jorden

säger jag sen med viskande röst

Kanske att allt hopp är ute

men jag finns här som tröst

Då hör jag ett vilsamt andetag

och allt ser genast ljusare ut

Moder Jord ler mot Månen sin

kanske sagan har ett lyckligt slut

Ty den mest helande av alla krafter

är det som vi kallar för Kärleken

Den vackra kraft som föder hopp

och tänder en gnista på veken...