Ölen gjorde mig full och trött
den kvällen högst upp på berget.
Jag tänker inte alltid på dig,
men alldeles för mycket för att kunna somna.
För jag saknar dig,
för jag kanske bara saknar dina kyssar.

Jag kan inte fånga dig,
för en gång kastade jag bort dig.
Vintern var kall utan dig och vårsolen ler aldrig igen.

Jag var full när jag såg dig på Vallersviksberget,
men jag var tom som alla burkar
som var kastade på marken,
folk klev på burkarna som de en gång klivit på mig.
Världen blev konstig när jag mindes dig dagen efter,
det hade en gång varit vi.

Jag kan inte fånga dig,
för en gång kastade jag bort dig.
Vintern var kall utan dig och vårsolen ler aldrig igen.

En av de få skadorna som inte tejp och vatten löser,
inte ens tigerbalsam och Arnes grova massage
kan knyta upp knuten på mitt hjärta.
Mitt hjärta som skriker ja
startar ett krig inom mig när
min skalle skriker nej.

Jag kan inte fånga dig,
för en gång kastade jag bort dig.
Vintern var kall utan dig och vårsolen ler aldrig igen.

Jag kysste dig likt förbannat
när jag satt i baksätet och världen blev bara märklig.
Det var någonting som fastnade på mig,
som aldrig kommer försvinna.
Mina ögon letade efter dina ögon,
våra läppar hade redan funnit varandra.

Jag kan inte fånga dig,
för en gång kastade jag bort dig.
Du kommer aldrig tillbaka hit igen,
och om du kommer så lova mig att du
slår mig på käften,
sup mig redlös och dumpa mig i Löftaå.

För jag förtjänar inte dig,
för du är vårsolen och jag är dum i huvudet.