Nu är det snart dags
att stå på perrongen,
vänta, vänta länge
på ett tåg som ska ta mig mot
Stockholm
men inte hela vägen fram.

Det är verkligen dags
att sitta i tågen, omringad
av ögon som varken pratar
eller vill.
Ögon som bara finns
för att stirra på oss
ensamma i kollektiv.

Och snart står jag där,
med resväska som jag
inte vet vart jag ska placera
när jag kliver in i tåget

och snart sitter jag där,
bredvid dig i tåget

när jag har somnat efter

tio jävla minuter.