Tiden efter sociopaten som jag kallar honom för var underbar. Men inte det första halvåret. När det var dags att flytta ut från huset vi hyrde så hjälptes vi åt att städa ur det. Jag är glad att han inte bara överlät det åt mig. När det var klart lämnade vi stan båda två. Han flyttade 120 mil söderut och jag 50 mil bort för att studera på universitet. Jag visste att det var omorganisationer på jobbet så jag kände att det kunde vara läge att studera. Jag lämnade barnen hos deras pappa, ville inte rycka upp dom från deras hemmiljö. Något som jag ångrar idag. Dom tyckte nog att jag övergav dom. Nej, jag ångrar inte att jag lät dom vara kvar, men att jag lämnade dom. Jag lämnade allt, gjorde mig av med det mesta av mina möbler och hyrde en lägenhet som skulle få bli rätt tom. Köksbord, 4 stolar, ett rumsbord och en soffa från myrorna. Den soffan hade jag som säng ett halvår sen flyttade jag hem igen. Jag kunde inte träffa barnen så ofta som jag hade planerat på grund av dåliga tågförbindelser. Nej det kändes inte bra. Utbildningen var inte heller den rätta. Jag kunde nog inte satsa på det då jag saknade barnen för mycket. Och så bearbetade jag mitt förhållande och det tog all min ork.. Jag saknade också att jag inte fick laga mat åt barnen, inte städa efter dom, att inte tvätta deras kläder. Allt det som man brukar gnälla över saknade jag. Det var ett litet uppvaknande. Mitt liv kändes innehållslöst. Jag lyckades hitta ett extrajobb och började städa på posten bara för att få något vettigt att göra. Jag hade två vänner på skolan men annars brydde jag mig inte om att försöka få fler för jag bestämde mig ganska snabbt att flytta hem efter terminens slut. Nu så här i efterhand så tror jag att det var en flykt. Jag fick vara ensam, bara ta hand mig själv och bygga upp mig efter min jobbiga tid. Jag hade inte ens en tv så jag hade verkligen tid att reda ut mina tankar. En dag vaknade jag av en dröm som så tydligt visade mig vad som hänt. Den gav mig också kraft och hopp. Vändpunkten Vaknade upp på en öde perong ensam, naken rånad på pengar och mobil. Förstod först inte vad som hänt men i samma stund som en snyftning bröt fram insåg jag att jag blivit utnyttjad på tåget. Medans jag sov hade jag blivit våldtagen och utslängd mitt i natten. Jag letade mig fram till ett hus och bankade på dörren. Blev insläppt, tveksamt. Bad att få låna telefonen, grät och försökte ringa hem till pappa. Men telefonen fungerade inte. Fick ingen kontakt, ingen hjälp. Letade mig ut till cenrum, satte mig vid en liten utomhusscen. Hörde en sång. Himlen runt hörnet. Då förstod jag att allt skulle ordna sig. I samma stund vaknade jag ur min dröm och såg allting kristallklart. Det handlade om mitt förhållande. Hur jag hade blivit utnyttjad och rånad på mitt värde. Den resan varade i över 2 år. Och jag visste att nu, nu var det dags att avsluta det hela. Jag måste stå på egna ben, fatta ett beslut och stå fast vid det. Jag hade ju redan flyttat ifrån honom men nu var det som att var mitt hjärta också hunnit ikapp. Jag flyttade hem till stan igen. Började om på nytt. Jag hade det så bra tillsammans med barnen. Lugn och ro. Kände mig stark och glad. Såg ljust på framtiden. Jag hade inte en tanke på att jag ens ville träffa någon karl. Men kvällarna under mina barnveckor kunde bli lite ensamma när dom lagt sig så jag brukade roa mig med att kolla på text-tv. Hade ingen dator vid den tiden. En kväll hittade jag en sida med sms-kontakt. Läste nyfiket annonserna. En del var roliga, andra lite annorlunda som en man som ville träffa en kvinna utan arm.. Många sökte efter sexuella kontakter men det fanns också vanliga kontaktannonser. Intressant, tyckte jag och började kolla annonserna lite då och då. Tills en dag då jag fick lust att testa att sätta in en bara för skojs skull. Se om jag fick nåt svar. Tänkte inte att jag skulle träffa någon, var ju helt osannolikt. Jag hade riktigt kul när jag skrev annonsen på sms. Avslutade med (h)ärlig tjej. Sen var cirkusen igång..