Under tiden jag letade efter bostad så började jag träffa mannen jag mött på krogen. Jag skulle nästan vilja säga killen, för han är liten och tunn.

Han höll mig uppe, han peppade mig och delade med sig av sin visdom. Ja han hade mycket klokt att säga.

Han hade fått sin beskärda del av livets elände och när jag lyssnade på honom kändes mina problem små.

Han hade haft många vänner som tagit livet av sig. Han hade också mist ett barn och strax efter lämnade tjejen honom. Det var några år sen nu.

Han träffade en ny kvinna som han fick barn med men hon lämnade honom för en annan när han fick sin dom.
Han har en neurologisk sjukdom som angriper hjärna och ryggmärg.

Det är väl därför han är så tunn, hans muskler blir svagare. Förr höll han på med idrott men nu måste han sträcka ut sin kropp och sina leder så han inte blir för stel. Han orkar nog inte med att träna hårt.
Ja ibland blev han helt slut i flera dagar efter att vi haft sex med varandra.

Han vet att det finns risk att han hamnar i rullstol så småningom.
Han är också rädd för att förlora synen då det verkar ha slagit sig på ögonen.

Han har lärt sig att acceptera livet som det är men jag vet att han en period mådde så dåligt så han hade självmordstankar.

Han sa ofta, när jag beklagade mig över olika saker som jobb och dåligt om pengar, så är det.

Så här ÄR livet.

Ring inte till mig och grina sa han också, lite på skämt. Men det fick mig faktiskt att tänka efter. Vad hjälper det att låta sitt dåliga mående gå ut över någon annan? Som ändå inte kan göra något åt ens situation. Det var ju så jag hade gjort i mitt sista förhållannde, därför stod han nog inte ut med mig.

Jag blev lite rädd att det skulle upprepa sig igen. Att jag skulle börja gnälla om mitt trista jobb och att jag skulle dra ner honom.
Det ville jag inte.

Det var tack vare honom jag lyckades hitta en lägenhet. Han hade en bekant som skulle sälja sin 2:a.
När han fick höra om min situation så sålde han lägenheten direkt till mig utan budgivning. Det var tur för mig för annars hade jag kanske inte kunnat köpa den, sån konkurrens som det är om lägenheter här.

Jag tycker att jag många gånger har tur här i livet, trots allt.

Vi sålde huset och flyttade ut. Jag magasinerade mina grejer och hyrde in mig hos barnens pappa. Men jag behövde bara bo där en månad innan jag kunde flytta in i min lägenhet.

Det kändes skönt och jag är så tacksam att jag fick ett hem iallafall. Det såg ju mörkt ut ett tag. Även om en 2:a är i minsta laget. Jag har ju 2 tonåringar som bor hos mig halva månaden. Den tredje flyttade för att gå skola.

Vi fortsatte våran kontakt. Träffades ibland men tyvärr blev det mest att vi satt i telefon i timmar.
Jag ville träffa honom mera men han verkade aldrig ha tid.

Han skulle hjälpa så många med än det ena än det andra. Kanske var det för att han ville känna att han ändå kunde göra något trots sin sjukdom.

Ja jag tyckte jättemycket om honom men blev otålig för det kändes som att han inte hade tid för mig. Men vi kunde prata med varandra i timtal på telefon. Så dumt, när vi istället kunde ha träffats..

Nej det kändes som att det alltid var så mycket prat men inget annat. Jag ville inte vänta på sen, för det är ju nu vi lever.

Jag skrev en dikt


Det finns alltid tid, om man verkligen vill..



DU HAR ALDRIG TID


Och du,

DU HAR ALDRIG TID!

för mig.

Du jobbar halvtid.
Jag dagtid.
Ändå har vi knappt tid att träffas.


Det är alltid någonting som ska göras.

DU MÅSTE

Hjälpa din vän att måla huset

Byta kök

Lägga golv


Sen finns det kanske tid att njuta..


Men först ska du ha semester..

Åka bort med dina barn.
Hur länge?
Vet inte vad deras mamma planerat.
Men du då?!
Har inte du något att säga till om?

Vi måste också kunna planera något tillsammans.

Okej.

Semester

Då ska du också

Måla stugan

Fixa utedass

Måla förrådet

Dra el



Jag hjälper gärna till.
Nähä, du tror jag slarvar?!

Men sen får vi kanske tid för varandra..

Tror du jag finns kvar då?!

Tror du inte att jag fattar vad dina handlingar säger fast du inte kan säga det i ord?!

DU ÄR INTE INTRESSERAD




Så en dag skickade jag iväg ett sms som nog gjorde honom förbannad.
Jag ångrade mig och ringde upp men han vägrade svara.
Nu har det gått en månad och vi har inte hörts igen så jag antar att han fick nog av mig.

Jag vet att han tyckte att jag behövde vara ensam och bearbeta min separation. Kanske han har rätt.
Det är ju det jag gör nu.

Jag bearbetar alla mina separationer.