I radio P1 tog man upp frågan kring Sveriges skolväsende och framförallt Jan Björklunds bild av denna. Björklund har gjort sig ett stort namn på den politiska kartan genom att hävda skolans slappa hållning samt kräva hårdare tag mot ungdomarna som ska lära sig veta hut.

I radioprogrammet (http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=3238) gör man upp med Björklunds bild av skolan, som i sig är en något personlig tolkning av större internationella undersökningar av olika skolväsenden:

http://timss.bc.edu/
http://www.pisa.oecd.org/

Jo, jag kan hålla med. Jan Björklund låter närmast tragisk i sin högst personliga tolkning av svenskt skolväsende. De tongångar han anför, går dock hem hos en rädd, stressad och aningslös allmänhet. En allmänhet som
lär sig allt om kriminalitet, samhällskulturer och drogproblem genom kvällspressen. En allmänhet som bygger egna små  Fort Knox runt sina trygga hem, som egentligen vill att alla knarkare ska skickas tillbaka till mars, samt att rottingen ska återinföras som pedagogiskt instrument i våra skolor. Kort sagt: Svensk medelklass.

Jan Björklund och kvällspressen är som puritaner och pornografi. De må hata varandra, men ingen av dem hade överlevt utan den andre. Vår ärade utbildningsminister har skapat sig en image - en inplastad affisch av den arge politikern som slår näven i bordet efter all skrämselpropaganda som basunerats ut i kvällspress. Nån jävla ordning får det ju nu vara! - skrek CH Hermansson. Och det kunde ju Björklund skriva upp på. För, samtidigt som han hade skapat en identitet till alla som var födda före förtiotalet, så skapade han det även för oss, sextiotalister, som blev den första försökskullen i dada-skolan. Vi som fick lära oss den mjuka skolans baksida, om den obehagliga bakfyllan som kom efter gymnasiet. Vi vill ju inte att våra barn ska gå igenom samma sak.
Nej, Ordnung unt Rechtnung, uppförandebetyg och visitation.

Nu visar ju radioprogrammet på att Björklund inte har några vetenskapliga belägg för sin hårda attityd mot svenska barn. Och det är väl knappast förvånande? För vi måste ju sätta Björklund i sitt rätta sammanhang. Han är , precis som Mona Sahlin, Fredde Reinfeldt och Maud Olofsson, produkter av personvalet. Björklund är mer Björklund , än han är folkpartist. Reinfeldt är mer Fredrik, än han är moderat.

Precis som Mona Sahlin ska personifiera förortsmamman med vällingspår på kjolen, och Maud Olofsson någon landsortsdito, så ska Björklund framställa sig vara den nävdunkande svensken som skriker och skräller över den svenska flatheten.

Och vid hans hand sprider kvällstidningarna en förvirrad bild av Sverige, där kriminella gäng regerar skolgårdarna, folk blir nedslagna och rånade på löpande band och utlänningar springer runt och länsar våra hem. Egentligen en fin snilleblixt, att utnyttja kvällspressen.

If you can't fight them - Join them

Men, jag vill, med en dåres envishet, återigen peka på att det är du och jag som väljer. Vill vi ha människor som faktiskt är intresserade av politik, eller vill vi ha pappfigurer som är karikatyrer av oss själv, någon sorts tredimensionella korridorspams som bara är där för att spana in vad X% av "svenska folket" tycker om t ex miljön och sen måla kappan i matchande färg?