När träden släpper
löv, gyllene, ner
mot skatorna
knackar hösten
aldrig på dörren,

den bara kliver på,
ser sig i spegeln
tar sig för givet.

Spårvagnar knôkade
med morgonens
färdigspeglade och
inplastade.

Spårvagnarna
har alltid
grönt ljus vid
Haga, ett kliv
från att slippa hösten och
ett kliv för att redan
tusenbitarsfallen
förlorare, blir i
tusen bitar.

När hösten
kastar fåglar åt
helvete,
tar deras plats och
tömmer allt på
ljud, värme.

I min panna tatuerar
hösten

ensamhet,

för det är höstens
motiv,
specialitet.