stenens hugg, mejslat drag
gömd i marken vi går

stormen kom och lekte lätt med skogens stora
den sjöng urtidens vilda vackra och
öppnade porten för det eldkyssta folket

folket som längesedan glömts

stigen viker nu där vältor gör entré
månen lägger väg för de mörka tysta
med dunkla ögon talar de, andas med djuren och
leker med vindens lyckliga barn

välkomnade av väsen som ännu mins
ännu längtar deras varma hjärtslag

länge sedan sist, nya ting skuggar deras klarhet
raka vinklars närvaro som inte hör naturen till
svider nu i månskenet
dyningar från nya tiders kultur

från dunkla ögon sår de sorgens rena noter
över nuets tondöva vidder


där raka vinklar dödat sången