Han satte sig jämte mig, där jag satt och läste en tidning.

Hej! Jag heter Olof .Dina bruna ögon ser så snälla ut!

Jag kollade in honom om han var skum eller så?

Hade han varit skitfull hade jag bett honom gå.

Men hade vänliga blågrå ögon och ett behagligt sätt på något vis.

Han frågade om jag var sjuksyrra?

Jag svarade att det har jag varit sedan 1972.

Han såg inte skadad ut så jag frågade honom

Vad han gjorde här en lördagskväll?

Han svarade

Jag har mist min enda trogen vän. Han var en hundra gubbe! Den bästa av de bästa men nu finns han inte mer.

Jag la armen runt hans axlar och kramade honom lätt, och sa.

Jag beklagar verkligen sorgen! Men inom mig tänkte jag sicket jävla ord! Beklaga något som är äkta? Men jag skiter i kaffepausen han verkar ensam kaffe kan jag dricka sen.

Så jag satt kvar och såg på honom innan jag fråga, vem var han din vän?

Han tittade upp med tårdränkta kinder och svarade . Vi växte upp i arbetarkvarteren i Majorna. Vi gick på samma kindergard och följdes åt ända till det var dags för läroverket där Albert gick som frielev.

Vår studietid kantades av tillfälliga arbeten men när vi blev nitton år drog vi till sjöss.

Vi ville se om det var sant det där med att jorden den är rund.

Han skratta till men sa ingenting. Men jag såg i hans ögon han mindes säkert lyckliga dar. Plötsligt sa han! Jag minns när vi låg på redden utanför Afrikas varma kust. Då rorsman tog med oss i land, du skulle ha sett oss! Varken Alfred eller jag hade aldrig sett en banan, nu stod vi där i bananernas land!

Vi hade läst om svarthyade män, men kom till en by som sedan blev som ett andra hem.

En annan gång utanför Biscaya kunde det ha gått väldigt snett. För så stormiga vatten hade jag och Alfred och jag aldrig sett. Vi for sedan till Havanna. Åh! Alla dessa vackra flickor, hm! Där ville vi för alltid stanna men kapten var på oss så vi fick mönstra på igen.

Efter 10 år till sjöss mönstra vi av och tog arbete på en fabrik i Göteborg.

Detta var på 60-talet du vet den tiden hade jävligt juste musik.

Det var på ett hak jag träffade tjejen vi båda blev kära i. Hon hette Inga var vacker som en dag och vänlig som få. Men hon krossade mitt hjärta fy fan vad det gjorde ont! Men Albert min fina goa vän, han stöttade mig som vanligt sen blev det glada dagar igen.

Till slut så träffade vi båda en varsin fru, Juanita och jag har varit gifta sen 1967.

Albert han gifte sig året därpå med sin Svea som var kanon mot alla hon stötte på.

Tiden gick och vi fick båda barn, sen kom barnbarn de små gynnarna så goa när de är små.

Vi hade alltid trivts ihop, Albert och jag. Men han började glömma, först små obetydliga ting, men efter hand kom synerna om fara och pest. Han kände knappt igen mig! Du ska veta att det tog. En gång när jag var här och hälsa på, satt Albert och glodde mot en vägg och log.

Han blev undersökt av både psyk och någon hjärnkirurg.

Läkaren sa att allt talar för att han har en hjärntumör. Jag kunde knappt ta åt mig det han sa. Jag kramade Alberts hand, sa till honom att detta ska vi tillsammans klara av. Men läkaren svarade tyvärr det är en elakartad tumör, det är inte frågan om att leva utan när han dör.

Jag skrek rakt ut, går det inte att operera? Vafan, gör någonting! Men doktorn beklaga och svara att det fanns ingenting!

Två veckor låg han nedsövd på morfin, hans kropp var full av slangar och andra konstiga ting. Men en dag mot slutet vakande han upp log och sa

Minns du när vi var till sjöss? Fy fan vad vi fick slita men det var många goda år! Det tar jag med mig i graven den dagen jag dit går.

Han somnade in i mina armar, min allra bästa vän. Så därför sitter jag här, Albert han ligger död i sin säng.

Jag satt där både rörd och stum. Skulle börja tala, när han reste sig upp och sa

En dag ska köpa en båt och segla ut på öppet hav. För Albert ville ha havet som sin grav. Där var Albert och jag som friast, långt där ute helt fritt så långt ögat når.

Jag reste mig upp och gav honom en kram. Jag sa att snart slutar jag mitt pass. Men du måste lova att skicka mig ett vykort om hur allting går. Vi sa hej då, sen vandrade sakta han bort.

En dag efter jobbet en jävligt tung och tröttsam dag, tog jag posten ur brevlådan och där bland alla räkningar låg ett vykort stämplat USA.

Olof skrev att han och Juanita hade gjort som de lovat sin bortgångne vän. Spritt askan över de sju haven, så nu hade Alfred fått komma hem. Jag satt länge och höll kortet i min hand och tänkte på den livshistoria han hade berättat om sig själv och sin vän

Tänk vad fel man kan få av ett första ögonkast! Jag hade kunna dömt fel i all hast. Men då hade jag missat två människoöden! Ja! Faktiskt ett helt långt liv.