Hennes vackra nötbruna ögon svartnade
skoningslöst när jag var liten och när jag
som barn kom med frågor så ärliga och
raka, varför mamma, kan du förklara
då svarade hon bara du är lik din
pappa, svag

och hennes röst likt blåisen så kylig
och livet blev ens till ett mysterium

Jag vände mig till pappa och han berättade
och förklarade han ledde mig blygt in i
livet och ut ur fantasin och jag fick svar på
mina så barnsliga men viktiga frågor
men inför mammas kyliga blick skapades
en obeveklig skam och tystnad och sakta
drevs jag bort från pappa.

Hur många närmanden detta skulle kosta
honom, det visste jag inte då,
straffet.

Hennes vassa armbåges stöt när pappa
la sin starka arm om hennes midja
hennes vackra mörka hår hennes
kropp liten och nätt kurvig och grann
som en otämjd vild zigenerska osade
hon svavel och hetta.

Så vi älskade henne, pappa och jag med
en brinnande längtan så intensiv om
försoning och gensvar.
Hon var hård min mamma.
Och alla blev vi ensamma i tre olika
världar, två vuxna och ett barn

Jag flydde, och fram växte en styrka
så urstark men ändå svag.
Jag fick inte tillgång till dem jag
älskade och jag skapade en
lillasyster, bara hon och jag och
i vår ensamhet med lillasysters
hand i min sökte vi oss ut
ur detta kärlekslösa hus.

Vi sprang i skogarna, vi gömde
oss på taken och såg molnen
sakta dra förbi. Vi spårade, vi
spanade vi gick i lönndom ut
på isarna som knappt bar, min
lillasyster och jag.

Men somrar övergick till vintrar och
åren blev till år och nya frågor
väcktes, inte längre lätta eller
barnsliga och jag frågade min
mamma varför gråter jag fast
jag är glad ...
då svarade hon, därför att du är
som din pappa ynklig vek
och svag.

Då överlät jag med sorg i hjärtat
min lillasyster till ett annat barn för
hon skulle inte behöva höra och
ha det likadant som jag.

Bilan hade fallit hennes ord som
ett knivhugg i mitt lilla barnahjärta
så oskyldigt, värnlöst började
förblöda
och idag femtio år senare lever
jag
men mitt hjärta ännu blöder.