Jag vet inte varifrån kraften plötsligt kom men den hade karaktären av den djupaste urkraft jag känt. I hennes närhet blev jag klarsynt. Hon berättade sin historia med en blick.

Jag ville rusa fram och hålla om henne. Vagga henne mjukt och låta henne vila. Jag ville söka upp alla som sårat henne och förgöra dem. Alla minnena ville jag rena och ge åter som ljusa.

Men jag bara stod där, skickade medlidande och skuld tillbaka och tvekade för länge. Inlärd att inte agera på känslan, utan följa förnuftet, vilket sa mig att jag inget kunde göra.

Min tvekan slöt hennes öppning och vi stod som främlingar utan ord igen. Jag önskade innerligt mig tillbaka till alla människor som lärde mig att förnuftet segrar. För vi hade precis förlorat. Och öppningen kom aldrig igen.