Du med ditt kråkslott! Och alla dina gamar till vänner. Du är mig ännu nära, trots år av avstånd...
Ditt kråkslott! Du bodde mellan 4a och 5. En halv våning för högt eller för lågt med hissen. Bakom din dörr bodde jag också en tid. Du bar mig över tröskeln då jag flyttade in. Jag fick klädskåpet i sovrummet. Rummet som blev mitt till slut. För du sov aldrig där. Trots att formen på det var så fint.
Men de första åren sov vi tillsammans. Vi gjorde allt tillsammans. Duschade, åt frukost, gick till jobbet. Fast du tog bilen och jag bussen och jag kokade ditt kaffe och du fick läsa tidningen först. Varje morgon kokade jag ditt kaffe...På morgonen gick vi åt var sitt håll för att mötas i kvartersbutiken på eftermiddagen. Planera middagen tillsammans. Du tyckte om mexikanskt...

Då vi ännu inte kommit så här långt. Då tiden var vår vän och vi så kära. På våren. Då vi blev till. Då tog du mig i handen och vi gick till kråkslottet. Låg på den grönslitna soffan. Höll om varandra. Log i varandras öron. Ibland drack vi öl. Du rökte i vardagsrummet. Ditt sovrum låg i ständigt dunkel. Du ville ha det så...
Din kropp var på samma gång tanig och stark. Du hade alltid len hy och platt mage. Din rygg blev vackert brunbränd om sommaren. Den var slät och pärfekt. Ditt hår blev gyllengult och skägget tätare. Du lärde mig skärgårdsliv. Om hur det var att älska många gånger om dagen och lägga ut nät. Vi delade en halv meters brits. Omslingrade. Du ville ha radion på hela natten. Väderleken om och om igen. Solsken i morgon som den dagen som varit. Alltid solsken i din famn...
Hade aldrig tidiagare rullat en cigg eller skrikit en orgasm. Du lärde mig om musiken du alltid hade älskat. Jag lyssnar på den ibland men då om och om igen.

Genom åren blev det mindre skrik och mera tystnad. Vi lade oss i skiljda sängar...Väntade på sömnen som alltid lät sig vänta. Utmattadpå morgonen för att man aldrig sovit gott. Gillade ej längre formen på mitt sovrum.

Men de första åren...Du bakom ratten. Presenterade mig för dina egendomar. Dina skogar, dina sjöar, dina hav.
Dina händer varsamma och unga. Hade slagit och smekt. Det fanns endast spår av slagen.

Du hade svårt för att komma men lätt för att gå. Jag minns hur glad jag blev varje gång du kom. Till mig. Du stod bakom min dörr i din slitna manchesterjacka och dina stora skor. En gång i veckan. På fredagar. Leendes. Jag antar att min saknad fick dig att le.
Ibland sa du meningar. Som beskrev vår kärlek. Det liknade ingenting jag hört. Du var min och jag älskade att vara din. Älskade alla blickar. Alla förvånat höjda ögonbryn. Höjda till skyn. Jag ville inte bry mig. Om de andra. Men de trängde sig på. Jag fick andnöd och grät. Jag grät ofta och länge. Ville bara vara med dig, inte de andra...

Dina gåvor till mig. Alltid i rörande små askar. Dyrbarare för varje år. Guldhalsbandet från Dubai har jag försökt sälja. Det finns inget tillfälle att bära det. Vad hade du trott?
De första åren var det ibland jag som bjöd hamburgaren som vi åt i din brun-gula Datsun. Det gjorde inget om lite sås föll på tyget. Jag i din manchester -jacka som egentligen var min. Bakfulla, unga. Beklämda på samma sätt. Du med din gitarr. Jag med något annat. Jag förstod saknaden. Till din musik du någongång hade format. Din begåvning och ditt arv. Jag såg din själ genom min och kände därför igen den. Egentligen var vi väldigt lika.

Men det tror jag bar vi förstod.

Tack K...