Jag var en gång på en kyrkogård. Den var sådär sydeuropeisk, med små hus och sarkofager, inkarvade symboler och vindlande gångar. Det luktade gammalt. Tiden hade runnit ut för länge sen. Den hade sett ut så i tusentals år. Sarkofagernas inkarvade symboler var romerska, de som var på utsidan i alla fall. På insidan fanns kristna symboler, duvan, kärven o dyl. I alla fall så sa guiden det. På en sida av en sarkofag fanns en massa klotter, ja lite som Jim Morrissons grav i Paris. Det fanns taggar och småord, vissa tydliga och stora, andra så små att ingen levande kunde läsa det. Där stod det bl a 'Jesus lever'. Klottret var nästan två tusen år gammalt. Och den som påstods ha legat i sarkofagen var Petrus. Kyrkogården vi befann oss i, var under Peterskyrkan i Rom, utgrävd under WWII.

I den stunden började jag tro på kristendomen ur ett världsligt perspektiv. Jo, Jesus har nog funnits. Precis som Ulf Ekman och Usama Bin Ladin finns idag. Två år senare gifte jag mig i kyrkan. Ett kyrkligt bröllop, byggt på kristen tro.

Men, jag insåg senare att tro är så otroligt mycket mer än att bara tro på att en viss människa funnits under en viss tid. Det handlar inte om ritualer, symboler eller pengar. Tro handlar om att ge sin innersta tillit och tankevärld till ett begrepp. Det handlar om att gå naken till ett väsen. Allt annat - böner, kläder, mitror, kyrkor, pilgrimsfärder, prästerskap, vapenhus, välsignelser, träkors, fatwor och what the fuck ever - handlar om att visa för ANDRA att man tror, eller för att ANDRA ska se att man tror: Det handlar om tvivel, om rädsla, det handlar om kontroll. Och makt.

Därför är jag ateist.