jag andas svavel och
saknar
en värld där åsikter är
grundade på fakta och
inte
dumhet.

där din röst
var ett
tecken
på lugn och luften
tydde på trygghet.

där egoism var ovanligt
och
människor faktiskt visste vad
de
pratade om för att
vi har fastnat
i
mänsklighet som faktiskt
inte är något att skryta om.

asfalten luktar bränt och
snön
lurar fler fyllon än någonsin
och samtidigt
sjunger vi om stolhet
medan
världen redan gått sönder.

för vi har absolut inget att vara stolta över
eftersom
vi är faktiskt dummare
än någonsin och
jag
skäms när jag räcker dig min
hand i hopp
om att finna en väg
tillbaka
innan människans dumhet tog över
logiken.

dina kyssar räknas inte dubbelt
längre
när jag inte ens orkar le åt problemet
vi har redan förlorat och
jag skäms.