Mitt namn nämns ej på
festerna
ej heller tillkallas jag när
lyckan är som störst.

Jag är den som i tystnad
kommer om nätterna
när ångestropen kvävs
av spyor
och böner utropas om
lindring och tröst.

Svettigt kladdar lakan
och bandagen
febrigt flammar ögat
rött
ingen gud eller frälsare
är född
att komma till undsättning
denna svåra natt.

Sänd bud efter kvinnan
från skogarna nära de
bottenlösa tjärnarna
hon med händerna
fyllda av tjära och sot
hämta henne som inga
speglar har.

På lätta fötter med all
världens kunskap
buren utan börda
under mitt svarta
dok
fyller jag kärlen och
krusen
med visdom och tro
flödande i all
oändlighet ur livets
källa.

Så kommer jag i tystnad
om natten när
skymningen faller
och när mörkret och
smärtan är som störst.

Och med bortvänd blick
väntar de lärde
i skuggorna utanför
de icke delaktiga
de icke närvarande
de oskyldiga
de som räds de osedda
och övergivna
de som skräms av
ensamhet.

Jag tar fram kärlen
och krusen
fyllda av kärlek
och tillit
jag kommer med
visdom och ljus
till ensamhetens
hus.

Till svedan och hettan
lukten och svetten
den fränt slår emot mig
och lakan och bandage
ångande av rädsla
och rättmätig vrede
ropen så ödsligt
ekar.

Och till ljudet av hugget
från en människa i
nöd
lika farligt och dödligt
som ormens bett
lossar jag förbanden
ett efter ett
med mina händer
svarta av tjära
och sot.

Under lager efter
lager
huden oskadd är
smärtan och lidandet
ligger djupare
långt därinne blöder
en sargad själ
jag reser mig sakta
och går ut
säger till de lärde
... lämna detta
hus.

Här jag i väntan vilar.