Det var på riktigt:
Parken fylld av hyllningar till krig och hjältedåd.
Gamla krig och nya krig.
varje krig med ett eget monument.

Det var på riktigt:
Orden om ära och uppoffringar,
och om det tappra amerikanska folket,
som aldrig tvekat när det gällt att kämpa
för frihet och rättvisa,
och fullständig "destruction of the enemy".

Det var på riktigt:
alla namnen på soldater som stupat i Vietnam.
Och alla blommor och kort och barnteckningar som låg där
i rännan framför monumentet.

- Tack för kriget pappa! Morfar! Farfar!
- Tack för allt ni gjort för oss och för hela världen!

Och fanns det någonsin
någon vettig mening
bakom Vietnamkriget?

Jo, det fanns det.
Där - i Washington - var det hela tiden...

... på riktigt,
... på blodigt allvar,
... och alldeles nödvändigt.

Precis som alla andra amerikanska insatser.