Sorgen hade smyget sig in i honom igen.
Den hade varit där så många gånger förut och trivdes i hans vemodiga själ.
Han lät den gnugga sig sakta mot besvikelsens kristallklara gapade hungrande skrik på maktlöshet inför val av känslor.
Med hes röst försökte han klyva sig för känslan att älska.
Han bar kärleken så djup innom sig att han ibland såg den som en förlorad vän.
Han hade stridit så hårt och förlorat så många slag men han glödde fortfarande där han en gång brann med envishet, hopp och rädsla.
Han ville så gärna tro på en dag där han färdades hem mot norr med ödmjukhet, omtanke och harmoni i kropp och själ.
Han tvivlade på att han skulle få famna hennes viskning igen.
Vad förväntade han sig av den drake som han tystat innom sig.
Kan tänkas att hon skrämmdes av ärren men så länge sorgen fanns
med honom så satt han inte själv i fönstret och njöt havet.
Låt mig fånga dagen i mina stora stolta vackra händer och ge den till dig ifrom av ett adjö för en fin tid. Låt mig säga att du är det finaste som hänt mig. Men jag måste resa min vän och sorgen med mig.

A.Leander