Det fanns en bit i honom som grät över ett
oavslutat hav av känslor.
Det var något som han inte kunde påverka eller lämna bakom sig
det ogripbara som får hjärtat i allt liv att slå.
Fullmånen lös över havet som fångats av höstens mörker och hårda vindar över Orust där han försökte hitta tillbaka till sig själv och finna styrka att möta besvikelsens återkommande skrik.
Flyktens verktyg var förbrukat iform av rastlöshet som hade fått honom att lämna så många kvinnofamnar fyllda av trygghet, hopp och något som dom så envist kallade kärlek.
Antagligen hade han aldrig förstått nyanserna i det sistnämda.
Att möta hösten ensam vid havet kräver vemod, vilsenhet och en bit i sig som gråter över människans egoistiska handlande i jakt på lycka.
Kanske behövs tid att få vara ledsen.
Kanske är det inte så farligt att vara sårbar.
Ensam vandrar han längs havet där hårda höstvindar slår emot hans vackert formade ansikte.
Där ett saltstänk kan få honom att le och minnas något från en vacker tid.

A.Leander