hon förstod

men orkade inte

kunde inte

fick inget stöd

förutom de ångestdämpande
tabletterna

hon tog dem varje gång
han hämtade
deras gemensamma barn
för att umgås med dem
under helgen

på sitt sätt

för att tränas i
att bli en bra far

och för att han var
en mycket trevlig person

och hon, mamman verkade ju helt apatisk

där hon satt med sin feta, oformliga kroppshydda
oseende genom glasartade ögon

lät hon det ske

för hon visste inget annat
sätt att göra det på

till en dag
hon träffade kvinnan
med de brungröna ögonen
och de andra föräldrarna i cikeln

kvinnan log
och sa till henne

- men du, säg nej nästa gång. säg nej jag vill inte att du tar våra barn. jag vill inte att de ska komma tillbaka uppskavda, utnötta, använda, utsatta igen av dig


hon sa - kan jag det? kan jag säga nej?

vi svarade alla - ja det kan du. du kan säga nej

och djupt inne i det vita ansiktsfettet tändes ett litet. svagt men ändå spirande ljus