Vattenpärlorna rinner ner för mitt ansikte
de glänser i solen och regnbågen har bara rödorangea nyanser
jag står med benen i kors och faller bakåt
i lövhögar större än det där tornet i Pisa

Vattenpärlorna samlas i min nacke
gör den gråa halsduken blöt och
jag ruskar på huvudet och känner håret klibba sig fast
min lugg är alldeles för lång
skymmer min blåa ögonen som lyser

Vattenpärlorna retar mig och
från min nästipp droppar de
sakta
sakta
jag ruskar på huvudet och skrattar
jag sjunger högt nästan skriker och faller ner i lövhögarna

De där som var större än tornet i Pisa.