Hur ska man gradera en känsla? Dessutom med ord...Ord som någon yttrat, en annan nedtecknat, auktoriteter kidnappat, våldtagit och ingjutit kontext. Nånting så innerligt, så innovarande, fött av miljoner vener, fullständigt uppslukat av en enda uppgift - att ge dig information om vad som händer i din kropp - alla dessa miljoner, omsatta till en packe ord, kanske bara tre: Det är skönt. Eller: Det gör ont.

Hur ska man gradera en dikt? En dikt som fött tusentals, kanske miljontals olika tolkningar, promiskuöst och multiplicerat för varje gång den läses. Tankar  som fattar eld för varje uttryck, tårar flödar, tänder skönjar ljus ut ur uppspruckna leende. Just de orden, sprungna ur en enorm känsla som så gärna vill bli uttryckt i de där orden. Så. Känsla blir tanke, som blir dikt, som blir läst, som blir ... graderad. De så synbarligen svårsatta orden bli ännu mer komprimerade, ner till en siffra mellan ett och fem. Inte ens mellan 1 och fem tusen. Och dessutom i sin art jämförd med tusentals andra dikter, som alla fötts ur deras alldeles unika känslor. Bra, bättre, bäst, sämst, riktigt dålig eller kanske medioker?

Någon sa att sex var det skönaste. Nä, jag håller inte med. Mja.Jo...under vissa förutsättningar. Men det bygger så mycket på vad som varit före. Det senaste slentrianknullet som mest känts som ett måste för att behålla husfriden, kan inte på långa vägar mäta sig med dansen i extas till favoritlåten i max decibel. Just dans, kom jag på mig själv inse, är så fantastiskt skönt. Så befriande, så innerligt. Och orden stoppar mig igen för att kunna förmedla den sista kicken. Men det är ju just det som skiljer mig ifrån poeterna. 

De utvalda klassföräldrarna i Kalles klass hade kommit på den härliga idéen att vi föräldrar skulle träffas under trevliga former, mammor för sig och pappor för sig. Mammorna skulle filosofera över en öl på Grand (avis) och vi pappor skulle ge oss ut till bastu/nakenbad på en pir vid den sydskånska kusten. Ett himla härligt ställe. Men...

Alltså, jag försökte. Försökte ständigt. Med ett leende och hysteriskt skratt försökte jag hänga med i de andra pappornas snabba bollande med rappa skämt, lagom fräcka kommentarer och välpassande historier. Kände mig som en rullstolsbunden som försöker spela fotboll. Och så börjar de vissla om saker som florerar på TV. På spåret, Seinfeld och Nisse Hult. Vem fan är Nisse Hult? Och jag som inte sett På spåret på 4 år. Jag hummar med och ler mitt sedvanliga dårleende. Och när jag tar upp nåt, så fattar jag sekunden efteråt att det är sånt som män kring 40 inte tar upp. Och jag hänger inte med min grabb på handboll. Jag försöker inte ens få honom att börja spela tennis. Jag försöker inte få honom till nånting.

Fan, jag är ingen grabbpappa, som går till den lokala fotbollsarenan för att se alla hemmamatcherna, som dricker öl i bastu och studsar superlativ över Kramers relation till Seinfelds kylskåp, som ser På spåret varje vecka och som funderar ibland på att börja banta.

Fan, jag är ingen poet, konstnär eller författare heller, som graderar svulstiga pronomen, citerar Ezra Pound eller får något drömskt i blicken inför att skriva en bok eller en måla ihop en utställning. Jag kan helt enkelt inte mäta konsten. Jag har inte funnit origo än.

Fan, jag är ingen datortekniker, som har fem par loafers hemma och femton tubsockor ifrån Dressman, som hittar alla knepen för att slippa göra grovgörat, som lär sig DVDns alla finesser och talar om det för alla, som lär sig Java med nöje, som ger fullständigt fan i den som går på gatan utanför och som ger 50 spänn till rädda barnen bara för att inte verka onormal.

Fan, jag är ingen hårdrockare, som lär sig alla bandmedlemmar, datum för deras skivsläpp samt alla turneer för precis alla jävla band som spelat på en distad gitarr sen Helter Skelter, som aldrig vill se någon symbolik i Necrophobias texter, som analyserar en låt lika minutiöst som en numerolog analyserar pi, som alltid har ordet fan eller helvete med i varje mening de säger bara för att de tror det låter hårt.

Fan, jag är ingen riktig man ens, som hatar alla bögar, som dricker öl och tycker det är gott, som måste supa sig full för att kunna gråta, som tycker känslor är fjolligt, som pratar om att han en gång tränade skithårt på gymet men aldrig nämner att det var där han knäckte knäet av prestationsångest, som jagar internetdejter för att bevisa för sig själv att han faktiskt är, som måste fråga efter sexet om hon tyckte han var bra, som ser det som uteslutet att pissa på annat sätt än stående just för manlighetens skull.

Ja, fan. Jag är ingen riktig man, för jag tvivlar inte på mig själv.

Och hade jag varit kring de tjugo så skulle en naturlig följd på dessa tankar varit en stor fråga om vem jag egentligen är. Och vid förti har jag väl insett att svaret är alla de negationer som jag radat upp.

Och jag drömde en mardröm igen. De börjar bli några under ett år, efter något tacksamt decenniums frånvaro.

Min mor dyker upp. I mörka stugväggar, långt ut i mörker. Ordlös tränger hon igenom mig. Bortom ljus och värme. Det är kallt och mörkt. En rå liten stuga i rött. Andarna har fest och jag är mitt i. Genomborrad av min mors ögon.

Det är nu snart tio år sen hon dog. Det fanns en nyans som försvann, en stund blev ett minne, en vilja spreds för vinden. Hon rökte ihjäl sig. Varje gång jag ser en människa som röker tänker jag: Snart ska du dö.