Så, timmarna har passerat in på nästa dygn. Klockan, datorn, radion bekräftar i kör för att på något sätt invagga mig i tron att något rört sig vidare medans jag försökt leva mitt liv.

Idag har ännu ett poetmöte fångat mig och jag har upptäckt ytterligare människor som tänker, som har förbindelse mellan sina nerver och sin hjärna. Detta är timmar av balsam, detta är stunder av genomlysning, mental oktanboost i logaritmiska proportioner.

Insidan slits. Jo, den slits. Lika mycket som muskelfibrerna slits. Men, de byggs på - blir starkare. Min insida blir starkare. Mina tårar flödar, men insidan blir starkare.

"Vi skulle ha en stor jävla fabrikbyggnad" tror jag Anders P H skrev. Alldeles rätt.
Och jag tror att mitt kall innan jag dör har blivit väldigt konkret.

Vi behöver gurus att luta oss emot, de som visar vägen till stället där vår  otillräcklighet behöver muras igen.  Vi behöver en tro som tar vid där vetandet tar slut. Vi behöver en fast hand på vårt fjolliga roder, färdig att blixtsnabbt svara på de frågor som poppar upp lite här och där. Vi behöver universella svar som gör vardagen rak som en välpolerad aluminiumprofil.

Jag hatar svar.

Jag lyssnar på en dokumentär om hälsa. Rapport ifrån en hälsokryssning med röstyoga, kroppsmediation, holistisk massage och extra drinkar i baren. Den som levererar svadan om att vi alla behöver en guru, är en personlig coach. En sån där som formar dina vägval, ser till att du dricker din morotsjuice på morgonen och att du behåller tron på de skitdyra homeopatiska preparaten som du ska göra dina danser till, på sjunde timmen på sjunde dagen efter solens komparativa position emot Andromeda.

Ett par damer pratar om sina icke-hälsoinspirerade vänninor, om människorna som inte finner glädjen i dagen eller söker "nya vägar" i sitt liv. Damerna pratar med förakt om sin omedvetna omgivning som aldrig mäter in zoner och sfärer när de ska placera sina möbler, som aldrig använder kristaller för att ingjuta energi i sin fadda kropp, som fan inte ens äter omega3 till frukosten. De pratar om avfällningarna.

Och allt, ifrån minsta lilla droppe av extrakt (fyfan vilket ord) till neonfärgad pilliduttaplanta eller 20 kilos gråsten där det bor 323 shamaner (fast bara mellan 8 o 5) kostar alltid NuSkaViBlåsaDigSåInIHelvete kronor. Bara priset ger mig den där Hit-And-Run känslan. Det är så jävla dyrt, för att du går inte på samma blåsning en gång till. Fast de gör det. Gång på gång. Och är lyckliga. Och föraktar oss avfällningar,  med missskötta auror.

Jag förstår inte varför godstågen suger. Många säger att havet suger, men för mig är det godstågen. Det är några steg ifrån perrongen och jag står där och kämpar med mig själv för att min kropp ska stanna kvar.  På perrongen. Men, det finns ingen dödslängtan i mig. Jag vill inte avsluta det här och nu. Dessutom är det en aning osäkert att kasta sig ut för tåg, som lösning för att bringa livet till ett slut. Jag tror det snarare är krafterna, närheten, det så kraftfulla våldet, tusentals ton, samlat på ett par skenor. Och så skulden, viljan till att bringa sin fadda skepnad till en ultimat bestraffning. Att bli genomskuren av obönhörliga saxar, pressad  till salami mot rostgrått stål. Och så tänker jag att jag ska ta Kalle med mig. Och det hela slutar i ett uppdagande av mina sedvanliga destruktiva tvångstankar. Och jag, som inte ens tar piller.

poeter.se har faktiskt tagit död på min känsla för kärlekspoem. Varje gång jag ser en :"Åhh, inte nu igen...". Ungefär som boxningsmatchen som jag såg på Eurosport igårkväll. Tjoff tjoff, handskarna flyger fram och tillbaka genom luften. Och nån gång träffar de och ett stänk av kommentarer lämnar den svettiga käken. Bang bang och vi får en knock. Redaktionens val, hej och hå.  Det är för billigt att skicka kommentarer. Det skulle kosta pengar. Två spänn - direkt till författaren. Och då tänker jag mest på de stackare som fått alla de där hundratals kommentarerna och tiotalet redaktionens val, och som har fått en sorts ingivelse att de faktiskt är bra. Och så skriver de ut en samling dikter och skickar till Bonniers. Och igen...Och igen...

En måste ju inse att de som är på poeter är de som skriver. Och så vill väldans många här bli kända. Och så vill de ha en jedrans massa kärlek. Och jag tror inte dessa människor, trots allt, är så himla bra kritiker. Som sagt. Kommentarer är gratis.

Och så, där kom en metafor också på slutet. Orden kom på mig när jag läste ännu en dikt. Metaforer till hjärta, andning, tid, själ och drömmar. Ett titthål ifrån världen och vardagen. Och allt går igen. Människor blir inte mer än såhär. De andas in och betraktar sig själva i hallspegeln och ställer frågorna till den värld som inte är i deras blickpunkt. Och där är väl själva problemet. De kanske skulle betrakta världen mer och ställa frågorna till sig själva. Men, jag gissar att det varken stämmer, förenklar eller bekräftar. Så anletesintresset fortgår och jag undrar hur många som bryr sig när någon blir halvt ihjälslagen, mer än att undra om det är deras tur nästa gång.

Jag tror faktiskt aldrig att Månen fruktar ensamheten.
Den flödar i något som är mörkret, tystnaden och solemnitet.
Fruktan flyr stillhet såsom vi flyr Döden.
Stilla vilar den vidare i sin tomhet, så silvervit - tigande.
Kanske läser den våra tankar, en tyst betraktelse
ej värt ett ord för att stödja, stävja eller ens vägleda.
Månen är nästa anhalt i våra drömmars ultimata semestermål.
I silvervitt ska vi långsamt hoppa fram och tänka på vad vi
ska säga när vi kommer ner igen.
Undrar om det finns vykort på Månen?

Jo, men det är nog så
ting går i lås när jag tänker på visst sätt
du vet ,sådär om fjärrkontroller, GI-metoder
och 50 tum plasma
Det känns nytt att tänka
tänka sådär glaserat
om min person som en hållplats
en mönstrad glasskiva med lugnande röst i bakgrunden
om naturlig drift och löneökningar
Jo, kontaktdelarna går ihop
roboten fungerar igen
när jag tänker mig dig som en mixer
en röd en, ifrån Kitchen Aid
du vet, ett kromat märke, ett löfte
en attityd om nåt i min ficka
det som flyter och får alla att bli glada
Jo, allt blir naturligt
när historien blir den blanka bardisken
som jag lutar kroppen mot
och läppjar nuet över
Nuet blir den bensin som
ger liv åt den eld som
gör min själ så svart

Och jag bara pallar inte av Hammerfall

I morse ifrågasatte jag mig själv och mitt sätt att se på texter.  Jag hade kollat under gårdagen på en del texter och kommenterat en del. Ling hade skrivit en text som berörde mig. Jag valde att kommentera innehållet och inte texten som sådan. Där fanns en känsla och ett innehåll som kändes nära för mig. http://www.poeter.se/viewText.php?textId=387907

Och så kommer jag på mig själv. Samma morgon hade jag ju kommenterat en av Birgitta Stieflers texter, en högst personlig betraktelse ifrån hennes eget liv. Men, jag hade kommenterat texten. Inte innehållet. Även Birgittas tema kändes nära för mig. Temat var nära för Birgitta också då hon inte blev glad över den kommentar jag gett. Den blev tyvärr lite sarkastisk i tonen. Jag har en väldigt bestämd åsikt om hur text i novellform ska se ut. Och, jag påpekar avvikelser. http://www.poeter.se/viewText.php?textId=387557

Men, så vad fick mig att bedöma två olika texter, med känsliga teman, på helt olika sätt? 

Det enda jag kan komma fram till är nog

Ling skriver i jag-form med ett prat-språk. Det gör att jag upplever författaren naken i sitt skrivarjag. Lite som bekännelser på AA-möten. Det finns en retorisk och poetisk dimension med en upprepning som sker i början av varje stycke. Det höjer känslan. Vid ett tillfälle benämner författaren sig i generella termer med en klar adress till alla kvinnliga läsare. Det var jag, men det hade kunnat vara du, eller vemsomhelst.

Birgitta skriver väldigt förskönande och målande. Det kan vara vackert. Det kan förhöja upplevelsen av en situation. Men, det markerar också ett fokus på texten, på dess föring och framtoning. Författaren berättar om en huvudperson i tredje person i ett ögonblicksskede. Ett skede som beskrivs och redovisas i detalj, även huvudpersonens känslor inom sig. Det lämnar tyvärr inte så mycket därhän till egen reflektion. Så här i efterhand kan orden kännas som ett försök till skydd, likaså tredje person-formen. Skydd ifrån ett djupt sårande faktum, en ytterst djup och mörk insikt. Skydd ifrån att behöva stå naken med tankar och känslor som känns skamfyllt. Orden lurade nog mig på så sätt. Jag blev förledd av det målande språket för att skyla.

Men, jag tycker dessa två texter ställer ytterligare en tung fråga: Varför skriver vi? Varför tecknar vi girlanger kring våra anletsdrag på en sajt som just handlar om girlanger, för att sen hoppas på att alla ska se anletsdragen?

Lola skickade mig ett tips om ett virtuellt poetmöte via Secondlife.
Tja, well. Trots att jag har hackat på datorer i 25 år och jobbat professionellt i 16, känner jag en ren politisk/filosofisk motvilja till sociala möten via virtuella världar, skapade av just datorer. Kanske just därför.

Men, mina senaste ambitioner är faktiskt att skaffa "mecktid" med Linux. Jag har funderingar på att ge ett mer generellt erbjudande om gratis konsulting och support för folk som vill testa och jobba med Linux. Och jag tänkte kalla det Open Advice.

Så, det motiverade mig faktiskt att försöka installera den "alpha"-version av Secondlife som finns på secondlifes hemsida.

Först och främst: Min Linux-låda kör Ubuntu 6.10 Edgy och jag har ett Nvidia GeForce4 MX 440 grafikkort.

Om du inte vet vilket grafikkort din egen dator har så kan du köra /usr/bin/lspci. Då brukar du kunna få upp info.

Det paket som jag laddade ner ifrån Secondlife var redan kompilerat och färdiginstallerat. Mmm, kan tänka att det var för att inte behöva avslöja källkoden.

För att kunna köra spelet så måste du först ladda ner den senaste drivrutinen ifrån grafikleverantören, i mitt fall blev det www.nvidia.com. Nvidia har ett lite egendomligt installationsprogram för Linux, där du måste starta upp systemet med dig själv som root , dock inte i Single user mode, samt inte ha X (grafiken) laddad utan att du är i text-läge. På Ubuntu kan det vara lite komplicerat att göra då denna distribution ifrån början aldrig låter dig logga på som root , utom i Single user mode. Så, grejen är att ifrån Single user mode köra - telinit 3 - för att komma till initlevel tre. Därifrån får du köra /etc/init.d/gdm stop för att komma till text mode och ta ner xwin. I detta läge kan du sen köra det paket som du hämtat hem ifrån Nvidia.

För mig rapporterade installationsprogrammet en hel del fel med dess försök med att kompilera om en ny kernel. Men, jag fortsatte ändå. Xwin (det grafiska gränssnittet) kontrolleras av en konfigurationsfil som heter i mitt fall /etc/X11/xorg.conf. Där finns lite grejor att ändra för att det ska fungera bra. I /usr/share/doc/NVIDIA_GLX-1.0/ finns en redame-fil som heter README och som beskriver vilka saker som du ska ta bort och lägga till.

Driver "nv"
(or Driver "vesa")

Ska du ersätta med

Driver "nvidia"

Och i modulsectionen ska du även ha med:

Load "glx"

Följande ska du ta bort:

Load "dri"
Load "GLcore"

Sen kan du pröva med att starta om grafiken med hjälp av CTRL-ALT-BKSPC.

I Ubuntu så kör tydligen grafiken med s k "Composite" aktivt som standard. Det finns en feature som heter GLX som Secondlife kräver ska vara aktivt, men GLX pallar inte av Composite och lägger därför av. För att ändå få det att funka så måste vi klämma lite på GLX för att övertyga den om att den måste start, även om Composite är aktivt. Detta fixar vi till genom att i /etc/X11/xorg.conf lägga till

Option "AllowGLXWithComposite" "True"

i screen- eller devicesektionen.

Detta var det sista som jag behövde göra i xorg.conf. Om du tittar i /var/log/Xorg.0.log så kommer du se att den fortsätter gnälla. Den kan inte hitta /usr/lib/xserver/SecurityPolicy. Detta är en vanlig ASCII-fil så det är ingen katastrof. Jag fixade felet genom att ifrån rooten köra:

sudo find . -print -depth|grep SecurityPolicy

Jag lyckades hitta en kopia i /usr/share/doc/xserver-xorg-core/SecurityPolicy vilket jag kopierade

sudo cp /usr/share/doc/xserver-xorg-core/SecurityPolicy /usr/lib/xserver/SecurityPolicy.

Efter detta så kunde jag starta igång.

Ok, enligt Secondlife är detta inte ens en beta för linux, utan en alfa-version, vilket innebär att eventuella krascher kommer att mötas med en axelryckning.

Nu har jag lyckats hänga programmet två gånger genom att råka trycka på spela media video. Och då är det kill som gäller. Nu kan detta bero på att jag inte har installerat något ordentligt codec-paket (guliverkli) på datorn, men i alla fall. Förvänta dig inte ett klippblock till program.

FNs klimatrapport har som många märkt, kommit ut till publik beskådan. Det är en febril diskussion på gång och miljöorganisationer som Greenpeace gnuggar händerna. Oro är big biniz , likaså dåligt samvete. Det som diskuteras nu är den globala uppvärmingen och kopplingen till vår livsföring. Mja, kanske inte själva kopplingen, för det verkar som att det ses som självklart, utom hos klimatforskarna, att Jordens uppvärming helt och hållet beror på utsläppen av koldioxid. Sen är det, i alla fall i Greenpeaces ögon, inget annat än bensinslukande sportbilar på västerlänska autostrador som står för huvudelen av utsläppen. En mer objektiv granskning ser ganska snart att det är kinesisk stålindustri. Och slutligen så lever många av oss i tron att jordens klimat varit statisk fram till början på nittonhundratalet då den industriella revolutionens effekter började gnaga på vädergudarnas nycker. Men, så är icke fallet. Det har faktiskt varit varmare för inte så länge sen.

Det bör dock nämnas att vi sällan haft så mycket mängd koldioxid i luften (ca 380 ppm) som vi har idag. Borrprover i Antarktis ger en bild av klimat och koldioxidhalt i luften under de senaste 650000 åren. I dessa prover har man som max funnit 330 ppm koldioxid i luften. Så, vi rör oss på klimatologiskt orörd mark.

Jag tycker att det är bra att människor börjar oroa sig för miljön, men kan smått bli irriterad över en viss snedvridning i retoriken.

Tillgången på rent vatten minskar. Kring detta hör vi väldigt lite. Varför? Kan det vara för att bl a vi i Sverige har en avloppsstruktur som medför ett otroligt slöseri av rent vatten, att vi i princip skiter sönder det mesta av det? Kan det i sin tur bero på att kostnaden för en omstrukturering av avloppsnätet hade kostar väldigt väldigt mycket? Kan det därför vara en poäng att fokusera på att förhindra koldioxidutsläpp där vi i Sverige är ganska duktiga , tack vare vattenkraft- och kärnkraftsanvändningen?

Är det inte egendomligt att de filmer som under hösten 2006 verkligen fick igång miljödebatten , sändes efter de allmänna valen i september? Kan det vara så att "man" ville undvika en mijödebatt i valrörelsen? Ja, jag bara undrar.

Jag har tidigare frågat Greenpeace om inte de skulle kunna starta ett öppet forum på nätet där folk kunnat ställa frågor och diskutera olika mijöämnen. Det har irriterat mig att de inte har gjort det. Fast jag har upptäckt alldeles nyligen att ett forum i Greenpeace regi faktiskt öppnat. Det heter

http://forum.greenpeace.org/int/index.php

Och jag får säga att jag är tacksam för detta, även om det är på engelska. Ett internetbaserat miljöforum har varit högt på min julklappslista. Och så medför det att jag faktiskt fortsätter vara stödmedlem. Trots deras idiotiska kvartalsblad i fyrfärgstryck som ömsom spyr ut profetior om jordens undergång, ömsom skryter om hur bra och effektiv organisationen är.

Jag gissar att allt handlar om att dölja, om att ljuga, eller att inte säga något alls, fastän vi borde. Att vara öppen och ärlig med sina avsikter öppnar också för en stigmatiserad omgivning att ösa ut de fustrationer och de aggressioner som lagrats genom tid av det som bara antytts, dolt och diffust.
Det är allt svårare för mig att ljuga. Jag vill gärna bryta konventioner. Jag vill alltid pränta allt under ett frågetecken. "Varför inte" vill jag säga. Men vi ska tydligen sköta saker och ting snyggt. Vi kan alltid skriva små lappar om att mötas sen. Vi kan alltid forma vår tillvaro i tyst maskopi. Utan åhörare kan vi sminka superlativen, rada upp lögnerna och sätta hur stora ramar som helst. Inför en aningslös kan vi lova ändlösa mil och ett perfekt skick på en krockad och upp till antennen belånad kärra. Alltför många lögnaktiga affärer har lämnat mig med ett nästintill narkotiskt sug efter närhet.  Ett sug som dömer mig ohörd. Jag vet. Mycket känslor står ibland på spel. Men, jag lovar aldrig aldrig ändlösa mil.