Jamen, så tryck på den där knappen då? "Spara och publicera".

Efter två och en halv månads tystnad har det växt upp en tyngd i den där knappen. Det är irriterande att stå där med ett halvfärdigt scenario och en tärande känsla av ofullkomlighet. Det ger ännu mer tyngd i den sista punkten, när det är klart. Ja, nästa gång jag sätter igång med en svit av texter så ska allt vara klart innan jag börjar publicera.

Och saken blir inte bättre av att jag börjat hata min egen stil. Detta högtravande spel av ord och betydelser får mig nästan att kväljas. Som om jag andades i en möglig ansiktsmask, med ingrodd stank av latex.

Till råga på allt så har mitt inre slagit ett halvt varv runt sig själv. Jag lyssnar allt mindre på avgrundskrik, förvridna gitarrer och plågade trumdunk. Desto mer har det börjat bli synth, synth synth. Depeche Mode, The knife, Bjork, Covenant har börjat tränga undan Cathedral, Entombed, Godsmack, Inflames.

2007 har redan börjat. 

Jag söker nästa bild, nästa stund. Längtan häftar

Ta mig bort, bort härifrån. Till stället där alla hopp har byggt bo

där träd växer över illviljors gravar

Jag prövar alla länkar, letar det osagda, det skimrande

ge mig en biljett, en tid vid en perrong, en stol i flykt

mot en värld där alla rumlar av tankars rus, där glädje alltid är nu

I morgon tiden för mörkrets största famn

Men korridorens klackljud slår mot min tanke. Whatever. Vem är jag? Annat än det där?

Korridorens sus stryper min vilja. vad trodde jag?

Jag läste några intressanta alster och upptäckte ett "liksom", mitt i en färgsprakande metafor. Liksom? Som att berättiga, normalisera, vardagsrumsliga en liknelse. Som en mjuk förklaring med handen på axeln och "Jamen, du vet...".

Aha, jo jag vet. Liksom. Som mycket annat. Likt. Likt som ...tja, vad som helst. Det har...nog funnits förut. Det är inte helt uppåt väggarna. Jag menar i princip, liksom. Någon gång någonstans, liksom. Nånting har funnits som bekräftat kopplingen mellan vatten och ånga, ljus och bränd hy, tja vad som helst. Men, det har funnits där. Liksom.

We are those who regard Future as an option

None will pass its core as they head for it

Nevertheless we strive without hesitation

chained in our own rules

Poetträffar är omvälvande. Detta var den fjärde som jag bevistade. Stockholm och String Cafe. Och så läste jag min dikt, min första läsning. Jo... det gick väl sådär. Många intressanta människor, mycket uttryck, mycket känslor. Jag måste tillstå att jag älskar poeter. Jag älskar uttrycksfulla människor.

Nu återstår att skriva klart Kärlek. Om än sällan så smärtsamt som just idag, så kanske just så aktuellt som det behöver vara. Syret i mina lungor bränner.