"Ni vet sådana där energitjuvar ska man se upp med!" sa hon och log.

"Om de får fritt spelrum så kommer de bara att sitta och gnälla och prata skit."

Och jag kunde inte undgå att fråga vad man ska göra med "energitjuvar".

"man ska utesluta dem. Inte låta dem komma in i gemenskapen." sa hon och log ett omtänksamt leende.

Så kort är steget, mellan mänsklighet och mobbing, mellan demokrati och terrordiktatur. I all välmening.

"Gustavs mamma säger att Kadir är psykiskt störd."

Kalle kastar ur sig orden, sådär som han brukar, mitt i allt.

Kadir är en grabb som kom till Sverige ganska nyligen och bor nu med sin familj på en flyktingförläggning. Kalles skola är den skola i Lund som ska ta hand om alla flyktingbarn som kommer till kommunen och ge dem en plats i förberedelseklass, för att sen integrera dem i andra klasser.

Kadir är också ett barn i en skara av tre, med en ensamstående mor, ifrån ett hem där det inte verkar riktigt stå rätt till.

Och nu tänker alla "Oh, stackars Kadir, flyktingbarn ifrån krig och elände. Gud vet vad han har fått uppleva av allt det som vi skymtat i tidningarna." Ni vet, den där så välmenande och sockersöta rasismen som förekommer här.

Men så kommer den inre konflikten när Kadir även dunkar ditt barn. Vems fel är det då? Ska dina egna barn agera mental krockkudde till dem som mår dåligt?

När jag är på studiebesök, ser jag en outtalad allians mellan Kadir och läraren. Han är tyst, men gör lite vad han själv vill och känner för. I klassrummet råder fortfarande den där Lärarinnan-Är-Vuxen-Alltså-Gud-stämningen och nästan alla ritar "g" två hundra gånger i sina anteckningsböcker för att lärarinnan sagt så. Och när de ritat två hundra g:en så ska de rita ytterligare tvåhundra "g" tills lärarinnan ger andra order.

Nästan alla barn går tyst och stilla och säger till lärarinnan när de ska gå ut ifrån klassrummet, dessutom med ett giltigt skäl. Trots att klassdörren står öppen och att knappt någon kan märka skillnaden ifall något barn är borta.

Nästan alla barn har ännu inte upptäckt vad lärare och lärarinnor kan och inte kan göra. Nästan alla barn tror än sålänge att de arbetsuppgifter som lärarinnan ger, är väldigt viktiga. Nästan alla barn, utom Kadir.

Kadir är en hygglig grabb som upptäckt att svenska lärare inte utdelar örfilar och som bara säger till när någon gör något dumt. Han har också känt av att det är svårt att lära sig, att läsa och att räkna. Alla andra är bättre och det borde finnas nåt som även han är skitbra på. Att slå och att spela fotboll. Kadir dagdrömmer och läser om fotboll när lärarinnan illustrerar multiplikation.

Kadir har lärt sig att ta vara på sig själv,att slåss om brödsmulorna och aldrig försitta ett tillfälle. Tillfällen de andra barnen aldrig ser.

Kadir hade kunnat vara Conny, Lars-Inge eller Clark.  Barnen som får en tuff uppväxt till sitt livs morgonmål, som mer av regel än undantag följer ett utslaget mönster i utvalda register, som hackar upp sitt liv mellan institutioner och anstalter.

Men nu är Kadir den han är. Och då säger en del  att det är synd om invandrare, och tänker såsom resten, de som säger att invandrare är synden, de som säger att allt var bättre förr, innan invandrarna kom.

I dagarna hade Sverigedemokraterna årsmöte. För dem är allt strukturellt, där ska enkla metoder ersätta komplexitet, där ska jävlar anamma ersätta fjolleri. Jag tror Sverigedemokraterna blir det parti vi kommer att älska att hata, samt rösta på när det är val. De flesta svenskar är urkorkade. De läser Aftonbladet när de vill få reda på nyheter, undviker kolsyrat vatten när de vill vara miljömedvetna (det innehåller ju koldioxid...) och lämnar ut sina bankkontokoder till första spammare som ber om det.
Sverigedemokraterna företräder den svenska dumheten. Sverigedemokraterna vill återuppliva Gunnar Sträng, Kalle Jularbo och Volvo amazon. De vill skapa ett hack i kulturspåret ifrån 1962 så att nålen aldrig hoppar vidare utan allt är på instant replay.
Sverigedemokraterna förutspår att de ska bli tredje eller fjärde största parti till nästa val. Och jag tror dem om detta. Det enda jag tror dem om.

Och jag tror på en mörk framtid för Kadir, precis som för Conny, Lars-Inge och Clark.

Idag körde Kalle sina första rundor i en gokart. Min farkostfanatiska ådra har varit alltför ivrig i att försöka visa tjusningen i fart runt en kurva och en vrålande motor. Och i motorkulturen finns närheten till jorden, till hembyn, hemmalagade hamburgare och Trixxers dansbandsmusik. Där finns gubbarna som skruvat på otaliga muttrar, bytt arméer av drev och manglat eoner (haha) av tips på bästa trim och säker drift. Och de kräver respekt, även om de är snälla. Det gäller att aldrig rubba den lokala hierakin. Det gäller att tassa i bakgrunden och hålla låg profil. Låg profil är min specialitet. Charmandet av gubbarna skötte Kalle. Jag har förtroende för honom där. Han har en nästintill mästerlig precision i att lägga in rätt kommentar vid rätt tillfälle.

Men, det är inte utan lite sorg i bakhuvudet som jag vandrar i depåområdet och tvingas konstatera den sociala utkristallisering som finns inom morotområdet. Jag har upptäckt tre olika riktningar:

Snobbkulturen: Lullandet med högprestanda bilar som Ferrari, Maserati, Rollsar , You Name It. Gamla intorkade fd entreprenörer, tandläkare och högreståndspersoner som aldrig kommit längre än till första lektionen i självinsikt. De har ännu inte upptäckt att de inte kan ta med sin bil upp i himlen. De uttalar sig gärna om genialiteten i en SU-förgasare, men låter vettigt folk meka när det verkligen gäller. De talar sig varma för brittisk bilbyggarkultur, men lyckas med konstycket att sammanblanda detta med fjollig Oxforddialekt, utan att fatta att brittisk bilbyggarkultur ligger varmt inbäddad i de brittiska arbetarhemmen.

Outlaw-kulturen: Råtrimmade  amerikanare eller japanare på lustgas. En rå gatukultur som altmer börjar ha hoodarkaraktär, speciellt efter F&F filmerna. Amerikanarna börjar bli alltmer sällsynta och tas över av åldrade outlaws som hellre sätter barracudan i vardagsrummet är rejsar på rakan. Men det är en motorkultur som alltmer ska innehålla någon form av brottslighet och där bilen ska återspegla ens position inom gatuhearkin.

Folkracekulturen: De billiga motorsporternas folk såsom just folkrace, rallycross
och lite gokart. Dansband och halvrostiga cadillacs. Fridlysta raggare i pensionärsålder med SAE 10/30 i håret och mage i Globen-klass. Riktigt utpräglad lokal dialekt med nästintill drag av intern realtidskryptering. Den mest sympatiska kulturen, men också den som kräver mest tålamod. De likställer brittiska bilar med ryska konservburkar och skulle aldrig, av känslomässiga skäl, erkänna att huvuddelen av komponenterna i en volvo 240 kommer ifrån England.

Och jag önska någon gång att jag skulle kunna trimma upp v12:an på de röde jaggan till 800 hk och bredsladda in på en folkracetävling och bli uppskattad för den jag var. Men, risken finns att jag blir sorterad i snobbfacket, redan innan jag hunnit stiga ur bilen. 

Det är faktiskt så att vi lever efter våra val. Varje hörn ställer en fråga och det är upp till dig själv att svara - att välja. Sen kan du alltid gå de gamla rutterna och mumla att vi alla är tvångsmänniskor, för att på något sätt motivera din egen ständigt återkommande riktning. Jag ska inte på något sätt häva mig själv för någon egenskap som jag själv definierat som positiv. Jag är en rutinmänniska som ofta lyssnar på min kropp. Kroppen är tvångsneurotiker och varje dag får bli en kompromiss mellan kaos och rutin. Nej, jag skulle inte vilja byta. Det finns så mycket som jag byggt upp i detta köttstycke, både mentalt och fysiskt, så jag fasar vid blotta tanken av att byta.

Av de personer som ville hänga med till SM i poetryslam i Helsingborg så blev det faktiskt bara jag kvar. Och jag tror ödet ville så. Jag tvekade en stund på perrongen men gjorde i alla fall mitt val. Och det var som en person jag mötte underbara människor, lysande , tänkande. Jisses, jag får än en gång det underbara tillfället att träffa människor som har en koppling mellan hjärna och kropp, som har ett hjärta som slår. Och jag fick tillfället att träffa Kalle Lager. Jävlar i det. En riktig människa. En helt underbar poet. Och jag fick träffa en vacker Nettan och en stor man som hade knullat med Eva Remaeus. Och så en politiker med ett munläder som gav rummet en chromad lyster. Underbara människor. Och nånstans där så såg jag också poetfjollornas egen pinuppa, Bob Hansson. Jävlar, vad ett kändisskap kan döda en poet. Men nånstans därinne finns också ett hjärta, skylt och glömt.

Eva Remaeus...Vi växte upp med hennes leende och varma skånska dialekt. När hon hoppade runt i rutan och sjöng gegegegege formades mina första bilder av en vacker kvinna. Om Beppe var sömnen, Staffan Westerberg ångesten, var Eva glädjen.

Och dessa jävla kollektiva kommunikationer som tvingar en till att dra hem, innan kvällens final med gemensamt uppträde av alla i respektive lag. Men, jag fick tillfälle i alla fall att se Alex.

http://youtube.com/watch?v=Pn1plJz-uhs

och jag fick se den store mannen som knullat med Eva Remaeus berätta om kvinnan som bet av en tunga. Och så fick jag se denna gamla kvinna ifrån Stockholm som jag aldrig kommer ihåg namnet på, som är så känd för att hon är 82 år eller dylikt, men som för mig mest kommer visa att det inte är åldern som dödar vår inre puls. Jävlar, den kvinnan kunde uppträda.

Du går mycket på intuition? Jo,det är nog samma här, när det gäller människor. Jag vill gärna hålla en nära kontakt med magkänslan. Ja, med känslor överhuvudtaget. I min bransch är det så många som stänger av. Och jag upplever att de många gånger stryper sin livsnerv. De förlorar sikten mot nöd och begär och de finner inte viljan till lösning. Även om det händer mycket, så sker egentligen inget alls. Det är få som är intuitiva och ser människan. Och de som gör, blir ofta väldigt rika på det om de slår mynt av sin känsla. Jag kan känna att känsla är något kreativt när det lever med välviljan till människan, ja till allt levande. Intuition kan vara kreativt sålänge vi utmanar oss själva att bemöta det nya med öppna ögon, att inte stänga in oss i rädsla.

Nu är jag sån att jag har svårt att slå mig till ro med en förklaring kring tankens uppkomst med referens till teoretisk fysik. Men kollapsen - övergången ifrån superposition till position är i sig intressant i sådana sammanhang. I lördags köpte jag mig en bok om Java 2. Ett väldigt spritt programmeringsspråk. med 700 sidor för 100 spänn tände jag åter iden om tankens ursprung, intelligensen, den mentala förmågan att omfatta, analysera, syntetisera och konkretisera. Jag tror blint på den artificiella intelligensen. Dess "utvecklingsstörning" tror jag helt beror på att programmerare försöker skapa artificiell intelligens efter de vanliga datastrukturerna som härskat hos datorer och räknemaskinerna sen Ada Byrons och Babbages dagar. De "hårdkodar" in slutledningar och synteser och stänger därmer för möjligheten till egen utveckling hos programmet/maskinen. Det måste gå att programmera in slumpmässig "kollaps" och få den att utvecklas helt efter egna preferenser. Jag funderade nu en stund på hur en programrutin för idé, fantasi, infall skulle se ut och vilka parametrar som skulle styra den. En slumpvis mängd minneshopp över en enorm kunskapsstruktur i sökandet efter en gemensam nämnare. Och graden av slump skulle avgöra graden av vilda idéer. Undrar hur en sådan slumpvärdesgivare skulle påverka intrycket av den digitala personen. Skulle den vandra ifrån en stram och fantasilös personlighet, till en som vi skulle
kunna definiera som komplett galen?

Det rationella tänkandet är för mig The Easiest Way. Försöket att ständigt förenkla, göra lättare, hitta nya genvägar. Att leta efter det optimala i syfte att minimera energiuttaget. Egentligen ren och skär lathet. Rationella beslut och tillvägagångssätt kan i många fall vara konstruktivt. Men det finns en fara i det rationella tänkandet. Rationalismen är dess väg och förnuftet konsekvensen. Förnuftet är för mig aldrig konstant. Det är i grunden byggt på känslor och inverkan ifrån andra "förnuftiga". Förnuftet kan lätt manipuleras, speciellt ifall rationalismen får råda. Rationellt tänkande leder till abstrakta svar, där svaret är mer viktigt än dess innebörd. Jag finner ofta många människor hänfalla åt rationellt tänkande. De bygger upp bastanta tankestrukturer med betongliknande svar, svårintagliga för förvirrande frågor som kan rubba balansen. "Allt löser sig med sunt förnuft, problemen ligger hos det nya och avvikande, tryggheten finns i traditionerna, nytänkande är onaturligt." Men ack, så lättrubbade när nya svar bekräftar, förhärligar och upphöjer egot, samt alienerar allt "nytt" - degenererat.
Det är i Auschwitz´s gaskammare vi ser det rationella förnuftets groteska konsekvens, satt till sin spets.

http://infontology.typepad.com/infontology/2006/07/rationalism_ett.html

Jag tycker definitivt att du ska släppa lös alla tankar, födda till frihet. Jag tycker det är en njutning att läsa en tänkande människas semantiska EKG, att följa en tankeström och samtidigt själv få en massa idéer, inspiration och andra tankar.  Jag älskar att att ha tiden att sitta ner en timme eller två och resonera via mun eller tangentbord, att ytterligare konkretisera en tanke till ett beständigt uttryck. Men dessa tankar måste vara oavhängiga våra inre smärtor. Rädsla, avund, girighet, vrede är bara några smärtor som grumlar tanken och får den bara att snurra runt utan att komma vidare. Kukmätning, tingmätning, titelmätning, själsmätning. Allt är bara en materialisering och förgiftning av tanken, en förvridning av själen till mätbar materia i form av kontoutdrag, radband, kåpor, färger och katedraler, ett sönderhackande till menlösa bitar vars konsekvens aldrig leder till något konstruktivt och i värsta fall blir något väldigt destruktivt, såsom 50 söndersprängda människor på ett torg i Bagdad.

Våra tankar är värda ett bättre öde.

Jag lyssnar en stund på Vetenskapsradions veckomagasin. Ett Ring-In tema kring miljön är på tapeten och en man ifrån Naturskyddsföreningen ska berätta hur vi människor ska värna om miljön.

- Det är hemskt att folk köper vatten på flaska! Tänk så många långtradare som fraktar runt vanligt vatten, lite smaksatt och kolsyrat, i miljontals buteljer. Om vi bara hade nöjt oss med kranvatten så skulle de långtradarna inte kört och spytt ut all koldioxid.

- Bör jag tvätta mina använda mjölkpaket eller ska jag strunta i det innan jag lämnar in det till återlämningen? Nej, förstås. Det är slöseri med vatten att tvätta mjölkpaketen.

- Tänk på kolsyrade drycker! Det är koldioxid som bubblar ifrån vätskan!

- Försök lämna bilen hemma och ta cykeln nästa gång du ska gå och handla, rådgör experterna.

- Försök tänka på alla transporter som krävs för de produkter du köper. Prioritera närproducenterna.

Och jag funderar lite på de konsekvenser av tankegångarna som inte riktigt passar in i det gröna paradigm som manglas ut. För om vi ska spara på energi och transporter så ska vi ju bo tätt ihoppackat nära alla tågstationer och nära olika centrallager. Alltså är Citymänniskan mer miljövänlig än skogspelle ute på landsorten.

Och jag ska ju egentligen köpa mina skjortor ifrån Kina, för befolkningen där spenderar ju mindre koldioxid per skalle. Fast å andra sidan ska jag inte det, för transporterna är ju så långa. Och jag ska ju inte heller stödja FairTrade med u-länder, för det är ju också långa transporter.

Och så är det bättre att jag och min grabb spenderar fritiden med dataspel istället för att åka på fotbollsträningar. Fast datorn drar ju också energi...

Och så spyr jag ju ut koldioxid när jag andas. Jag kanske skulle försöka andas mindre.

Men, jag undrar varför det inte hörs så mycket om att det är så få människor här på jorden som har tillgång till rent vatten. Ja...eh...vi använder ju det till att skita i. Men, det talas kanske inte så mycket om det. Det hade ju krävts en hel del miljarder i omstrukturering av vattenledningsnäten ifall vi skulle sluta använda rent vatten som skitpapper. Så, då är det väl bättre att vi alla pratar om att vi ska köpa mindre vatten på flaska. För vi är ju så duktiga i Sverige på att vara miljömedvetna.

Jag kommer ihåg när jag dejtade en tjej för ett år sen i Malmö. Vi hade varit ute och haft trevligt och jag ska lämna henne vid dörren ungefär vid 01:00 för att åka hem. Plötsligt ringer hennes mobil. Hon tar samtalet, men avslutar det snabbt genom att säga "jag ringer dig sen".

Under en bråkdel av en sekund känner jag att jag inte är den enda tuppen på scen, att hon har andra relationer som tar vid där relationen med mig slutar. Av någon konstig anledning har jag omedvetet intalat mig att vår relation var den enda hon hade med män. För naturligtvis känner jag att det var en man vid andra telefonen, haha. Men låt oss anta att det var en man, oavsett om det var så i verkligheten eller inte.

Jag frågar henne inte vem det var. Det är hennes ensak.
Om det är en "rival" till mig, så må det vara så. Jag tvivlar inte på min person.
Jag tvivlar inte heller på min dejts förmåga att se kvaliteter i män. Skulle jag gjort det, så skulle jag ha dragit ner min energi på henne för länge sen.
Det finns en anledning till att hon vill träffa mig.
Det finns kvaliteter i mig som är unika för mig.
Det är också viktigt för mig att i varje relation jag har, känna ett nöje, en form av nytta för mig. En relation får aldrig bli en känsla av "investering", något som jag plöjer ner tid, pengar och andra inre resurser av mig på, för att i framtiden få en "utdelning" utav. Jag måste se varje del av mitt engagemang i personen som ett agerande av kärlek, oavsett den människans sätt att leva sitt liv. Jag måste alltid känna efter i en relation och göra ett val: Är det här bra för mig? Har jag en relation där jag får, lika mycket som jag ger?
Om det inte gör det, drar jag ner på aktiviteten en aning gentemot denna person.

Om en dejt är flörtig mot andra män, så må hon vara så. Det är hennes val. Jag känner en hel del kvinnor som vill vara flörtiga, som är mer eller mindre beroende av ständig bekräftelse ifrån män. De är nästan lika många som den manliga motsvarigheten. Vi söker alla mer eller mindre bekräftan. Det är allas och envars fulla rätt till att kommunicera med andra människor, samt kunna ta följderna. Men, för att återgå till ämnet så är det min dejts eget val vem hon går vidare med.

Sen finns det tyvärr många män som inte kan ta en flört för att vara en flört, utan tror att det är ett knull, ett giftemål, villa, barn, husvagn och semester på Öland. Men, det är en helt annan historia. :-)

Jag har suttit och funderat på relationen mellan mogenhet och naivitet. Hur ser vi gränserna dem emellan? Som du nog upptäckt, och många andra för den delen, finns ganska många "vuxna" människor som är vad vi kallar omogna. Men mognad och dess motsats är för mig abstarkta begrepp och som sådana nödgade att bli definierade av var och en som bygger sin uppfattning på dem.

Efter en del tankar kring begreppet så skulle jag nog vilja säga att hur mogen jag är beror på hur många gånger jag gått igenom en intern process där jag ifrågasätter, inte minst mig själv, men också handlingsmönster, ståndpunkter, tankar och åsikter hos i stort sett alla sociala sammanhang. Att gå till botten med sina inre känslor, varför jag tänker på ett visst sätt, varför jag vill främja något men ta avstånd till annat. Det handlar om att distansera sig till yttre förhållanden. Hur jag relaterar mig och identifierar mig i förhållande till dessa yttre förhållanden. Om jag som ett extremt exempel är av adlig börd, hur pass mycket förhåller jag mig till detta? Poängterar jag det som en vardaglig egenskap av mig själv, en nyckel som är en indikation på att jag själv är speciell, att jag identifierar mig med denna egenskap?

Det går att applicera på mycket saker, som tex utseende, förmåga, tillgång till resurser, o s v. Jag har sett många människor befinna sig i ett mentalt understimulerad situation som de inte kan ta sig ur för att det är så nära
sammanknippat med egenskaper hos dem själva. Dessa egenskaper som de gjort till en identitet, deras identitet. Jag kan känna att jag själv bedömer en annan människas förhållningssätt till de saker som gör en del av personens identitet, dess attribut. Distansen till attributen och till det som händer i omgivningen är för mig  ett mått på hur pass mogen en människa är.

Jag reagerar själv när människor i min omgivning regelbundet kastar sig in i olika projekt som de aldrig fullföljer, utan drar vidare in i nästa, nästan som i en flykt. Och jag dömer det som omoget. Det är något som gör att de flyr, att de måste tvätta bort sig själva och lägga på en ny sinnesmakeup. Deras oförmåga att ta itu med sina jag är omoget och destruktivt.
Lika omoget är det med människor som tar t ex en arbetstitel som identitet. Det hela är en fråga om ens inre relation till sig själv. Jag har upptäckt att pengar är ett farligt begrepp, lika mycket som det är viktigt verktyg i vårt samhälle. En person som får tillgång till väldigt mycket pengar går igenom en inre prövning där det finns risk av pengar blir en del av identiteten. Och i det fallet upphör personen att utvecklas.

Mognad handlar också om agerandet och reagerandet gentemot sin omgivning, beroende på hur den är beskaffad. Vissa kallar det för intelligens. Jag skulle definitivt vilja se det som mognad. Förmågan att se när ett visst agerande på dig själv har en inverkan på din omgivning i den riktning som du önskar, och när det inte har det. Finns den energi som du känner inom dig, i syfte att få en medmänniska att tänka till eller för att du själv kommer i en inre obalans som du måste hantera med ett markerat uttryck? Finns det en interaktion mellan dig och din omgivning? Kan du ta in vad som händer på olika plan och kan du reagera på detta på ett sätt som är i harmoni med skeendet? Kan du hantera en person som frenetiskt jobbar med en raket på sin bakgård och ska åka till månen med denna, eller måste du läsa lusen av personen med oövervinnerlig fakta om vilket enormt projekt det är att utföra en sådan operation, utan baktanke om varför personen gör det eller på vilket sätt ditt agerande påverkar personen ifråga? Bekräftar du eller dömer du skeenden i din omgivning efter en förutbestämd mall som stämmer överens med din identitet? Eller är du öppen för vad som helst att skaka om dig och rucka på din världsbild?

En vän till mig sa att mognad var att ta ansvar. Att kunna stå för det du gör och ta konsekvenser för dina gärningar och uttalanden. Och det bygger i mina tankar mycket på att du vet vad du kan göra och säga för att moraliskt sett kunna stå för det. Att stå pall för dina inre impulser och kanalisera dem i ett sammanhängande ställningstagande som står i samklang med din person. Att också kunna ta en felbedömning, att kunna stå för att du gjort fel och att du ska förändra dig själv i någon mån.

Sammanfattningsvis, det gäller relationen till sig själv, att känna sig själv, veta sina begränsningar och kunna hitta en högre etik som är i samklang med ens person och vilja utan att vara slav under ens impulsiva begär.

Ofta behöver vi föredömen, gudar, idoler som på ett pedagogiskt sätt kan förevisa hur vi ska tänka, agera och hantera nuet. Och när jag själv funderar på personer, verkliga och litterära, som skulle kunna åskådliggöra mognad så får jag två personer i huvudet: Nalle Puh och Pippi Långstrump.

Nalle Puh för sitt sätt att inte fördöma, att öppet ta emot det omedelbara skeendet med ett varmt sinne och gärna en fråga.

Pippi Långstrump för sin enorma förmåga att ta in en situation och plocka ut det mesta utav den, att kunna reagera på skeendet på ett sätt som är i harmoni med Pippi själv och omgivningen.

Jag läser om ett slutbetänkande ifrån målstyrningsutredningen kring grundskolan, presenterat av Jan Björklund, skolminister. På http://www.regeringen.se/sb/d/9081/a/81419  kan man se skolministern i person kommentera utredningen.

Det jag kan hänföras över är viljan ifrån politiker att definiera abstrakta mål och sen ha konkreta åsikter om hur samhället når dit. I mina ögon är det väldigt konstigt att detaljstyra hur ett visst problem ska lösas, trots att det finns en hel bransch som har till uppgift att arbeta med denna typ av problem. Hur kan Jan Björklund veta att ifall vi ökar antalet nationella prov så blir barn och unga bättre i skolan? Nej, det är bara en åsikt, ungefär som Nisse i Vispmåla som tror att ifall det är färre invandrare i Sverige så minskar brottsligheten.

Det finns bara en analogi som dyker upp i mitt inre, när jag hör om idén att öka lärandet bland elever genom fler nationella prov, och det är att öka antalet bilprovningar för att göra bilarna i samhället mer säkra ute på vägarna.  Men, människor är inte bilar. Bilar förbrukas och kastas. Farliga bilar ska sorteras bort. Människor är väldigt viktiga komponenter i ett samhälle, de är den komponent som är förutsättningen för ett samhälles existens. Varför är det då så viktigt att sortera ut människor i syfte att peka på att vissa av dem inte håller måttet? Varför är det mindre viktigt att presentera förslag till hjälp för dem som nu inte håller måttet?

Människor är så otroligt månsidiga och unika i sina spektra av begåvningar. Mozart var fantastisk med musik men var en nolla när det gällde ekonomi. Stephen Hawking är vårt tids stora när det gäller teoretisk fysik, men hade inte ens kunnat få godkänt betyg i gymnastik, om han gått i skolan idag, då han i stort sett är helt förlamad.

Varför är det så viktigt att bedöma alla barn enligt EN måttstock, enligt ETT rättesnöre? Varför ratar politikerna alla unika begåvningar om de inte anpassar sig efter den smala och intoleranta skolgång som Skolverket har producerat?

Jag har återkommit till den stora sorg jag känner inför samhällets stora slöseri med mänskliga resurser, samtidigt som styresskiktet sliter sitt hår för att hitta en lösning på västvärldens stora demografiska problem.