Ja, jag skrev nåt igår. Nåt som inte kom med. Nåt som på sedvanligt sätt gjöts ur mitt inre. Och jag bannar denna binära värld där det som ena stunden är så uppenbart, andra stunden är fullständigt väck, endast efterlämnande ett tomrum, en kritcirkel av något jag saknar.

Och jag fortsätter läsa dikter. Och skriver egna. Men orden räcker inte. Begreppen rämnar, de litterära världarna smulas sönder av upprepningar, orytmiska hack och skrap mellan orden.  Fan, jag är pissdålig. Allt är skitdåligt. Och varför ska jag fortsätta? Vad är det jag vill? Världen har omsorgsfullt på bästa pedagogiska sätt visat på viljans droppformade förmåga att vända en flod. Hur stark den än är, är kraften försumbar när floden av de små tankarna bryter igenom alla leder.

Igår skrev jag om företeelsen som snart blir en turistattraktion ifall den inte upphör. Det pågår ett "tidningskrig" i Malmö, med proportioner som får fenomenet att te sig en aning löjligt.  Jag får acceptera gratistidningserbjudande 5 - 6 gånger under min färd ifrån tåget till min arbetsplats. Och jag avböjer varje gång. Det är med gratistidningarna som jag lärt mig att uppskatta de prissatta. Gratistidningarna visar på vad en får ifall en väljer att betala för en nyhetstjänst. Gratistidningar påvisar korrelation mellan nominellt värde och medialt innehållsvärde. Gratistidningarna visar på sitt eget innehållsvärde när ungdomar springer för att kunna trycka ner ett exemplar i famnen på mig.

I gratistidningar står inte om helvetet i Tjetjenien. Där står inte om några övergrepp i Sudan, ej heller svältkatastrofer i Sierra Leone. Där står inget om varför Nordkorea väljer att provspränga kärnbomber eller varför unga människor väljer att spränga sig själv till döds. De skriver aldrig analyser, aldrig något som andas källkritik eller ens sanningshalt. I gratistidningar står det om Idol-cissis bröst, Veronicas senaste väskinköp och att finansministern låtit en barnflicka passa barnen, utan att kolla ifall barnflickan ifråga var svensk medborgare eller pedofil. Det står också om hur Pelle, 37, lurade aningslösa flickor på Lunarstorm till prostitution.

För mig är det självklart hur jag ska ställa mig till gratistidningar. På samma sätt som till kvällstidningar. Jag vill inte ens ta i dem.

Och det hade kunnat vara  nog där. det hade kunnat vara bra så. Men, bekymret börjar på riktigt när kolleger på arbetet diskuterar vad som står i gratistidningarna, som om de vore sanningsenliga, samt relevanta.

För mig finns ingen relevans i det faktum att kulturministern inte har betalt TV-licensen. Måste en vara positiv till EU för att vara med i EU-parlamentet? Måste en ha gjort värnplikten för att bli försvarsminister? Kan en vara chef över Systembolaget och absolutist?

Kvällspressen matar oss med åsikter som vi tidigare inte vetat om. Media politiserar ageranden så att de blir signifikativa med en attityd. De fem tusen som passade på att betala in TVlicensen i samband med Kulturministerdrevet, förmodar jag inte är nyliberalister, snarare vänsterinriktade. Att inte betala TVlicensen kommer i framtiden inte innebära passivt civilt motstånd. Det kommer inte att nämnas i samma andetag som protester mot samhälle och statsmakt. Utan det kommer att vara en typisk nyliberal trendkänga.

Och äntligen var den otursföljda dagen slut. Nä, jag tror inte på sånt som jag själv benämner som skrock. Fredagen den trettonde är skrock. Och en dålig film. Men igår började jag känna en fruktan för att det trots allt stämde, det där med otursdagen. Det var en kämpig dag. Och en kämpig kväll.

Och alla pratar bara om skandalministrarna som inte betalar TV-licens och hyr svart barnpassning. Men, jag vill inte plocka upp någon sten. För jag inser att jag aldrig någonsin skulle kunna bli någon minister. Och detta vore inte för någon bristande kompetens, det hade aldrig varit på grund av oerfarenhet av administrativt eller politiskt arbete . Nej, den stora punkten hade varit mitt eget syndfulla liv. Jag har inte betalat TV-licens sen 1984. Jag har tagit emot "svarta" pengar för arbete jag utfört. Jag har tillsammans med ett gäng medbrottslingar förskingrat stora summor pengar av min hemkommun med hjälp av falska närvarorapporter til lika falska studiecirklar. Totalt cirka 2000 - 3000 kronor. Jag har försökt försnilla försäkringskassan på pengar, något som dock misslyckades. Jag har förskringrat ett par hundra kronor i körersättning ifrån min arbetsgivare under nittiotalet. Och så har jag kört för fort säkert ett hundratal gånger och mot rött ljus tio eller tolv gånger.

Jag anser nu att denna typ av brott är mänskliga. Jag vet inte någon som inte gjort liknande. Men, jag inser nu också att ett ministeryrke är ett omänskligt sådant. 

Hum hum. Återigen en film. Ghee... Äntligen en Film... Pedro Almodovars Att återvända. Jo. Den gillade jag. Jag gillade en historia, ett skeende med förvecklingar. Jag gillade en sensmoral som såg människan i all dess skrovlighet, glädje och sorg. Jag gillade tårarna som vaggade lite förstrött vid ögonens kant när de drabbades av insikt. Jag gillade dialogerna, de underliggande tankarna. Känslan. Känslan. Är spanjorer så här...? Vow. Måste fråga Lola...

Fast Micke, min vän (Esoteric), föll inte alls för den. Fast han har redan fallit en gång för Penelope Cruz och en fallen fura faller aldrig två gånger (Haha vilket ordspråk...:D). Vi tog en fika på Espresso House och lyfte tankar, idéer, drömmar och insikter. Micke ville visst flytta tillbaka till min lya. Det kom lite oförberett. Tja...? Men vad kommer Maria säga om när Micke går runt i bara kalsingarna? Hon kanske är villig att betala bonus?

 Fast det är väl när Mats flyttar ut. Stackars Mats...Även han börjar fundera kring det här med studier, vad det betyder och varför vi måste ägna flera år till något som på lång sikt är ganska meningslöst. Som ett kvitto på att vi under en viss period faktiskt kan lära in en viss informationsmängd. Som maskiner. Men vi är mer än maskiner. Kanske åttiotalisterna insett det? Eller så är det min lya som bär på en förbannelse som gör att de flesta studenter som tillbringar sina dagar där, drabbas av livskriser. För Mats är den tredje sen jag började hyra ut rum. Men Maria den andre verkar knata på utan problem. Jaa... Det är roligt med inneboende. :-)

Jag vaknade till förnimmade dofter av bensin. 00:40. Av ett satans pipande på personsökaren. Javisst, ja. Det är min jour. Numer vet jag vad just det där pipet är redan innan jag vaknat ordentligt. Det är väl kontroll?

All denna bensin som impregnerat in i min kropp. Den osar längs celler och infekterar min hjärna. Var jag hög igår? Nä. Bara dum. Nästa gång får det bli med gasmask som jag felsöker på den blå jaggans bränslesystem. Ja, kvittar egentligen vilken jagga. Jag borde konvertera. Konvertera ifrån bensin till sprit. Så på modet inom den obstinata hembyggarvärlden, där träskalleliberalerna manglar ut sin brännförgyllda logik.

Men, det var ändå skönt av sköta om en skönhet lite, om än i dött material. Det finns en mjukhet i den där plåtkonstruktionen. En form såsom en form ska kännas, en lack såsom en lack ska uppskattas. Det finns en stillhet i dess komplexa struktur. En stilla harmoni och själlös sömn. Ett tillstånd, många avundats, om de bara visste.

Det är själlöst, den kärlek som ständigt manglas. Ett gytter av känslorecensioner, uppkallade efter den ständiga flykten ifrån ensamhet. Denna desperation som ständigt beskrivs och våndas, vänds och tummas. Men, seså...varför inte släppa taget någon gång? Varför jaga? Varför jaga mig och fladdra mellan ytlighet och djup? varför sitta där och le och bara be om något att skriva om under nästa årstid? Ett pseudoförhållandes uppgång och fall, utan tillstymmelse till insikt eller ens utsikt. Är jag en mörk cyniker som bara ser de här tuvhoppen som en ständigt sökande och flykt till och ifrån sig själv? Är jag själlös när jag ber om förmågan att ta en sak i taget. Sök dig själv först, sök sen de som älskar dig för just den du hittat. Jag kan se det cykliska kärleksletandet som en tragisk felkonstruktion, en bitter konsekvens av frontakrocken mellan myt och verklighet.

Dra åt helvete, gubbjävel!!!

Det hade på något sätt känts skönt att får höra de där orden ifrån den siste som egentligen borde älska mig för den jag är. Jag antar och jag befrias då ifrån ett tungt ansvar. Jag gissar att vi hade gått skilda vägar , min kropp och jag.

"Ha, du är ju en jäkla fritidspsykolog..." Jo... Jag gissar det. En emotionell dörrmatta där psykosociala utbölingar kan torka sina fötter och tömma sin tarm. Jag har förstått att i en värld som våran kan ingen annan roll ge mig ett berättigande. Ingen roll i alla fall som jag inte hade flytt ifrån. Plastic cube-donut. Vem söker dig under din förpackning? Vem skulle ta i dig utan fyrfärgstryck på vattentåligt material? Nä, jag vet. Det du inte vill veta, det som bränner så isande klart på mina hornhinnor. Men jag vill inte vara en förpackning. Dessutom börjar bäst-före datumet bli relevant. Jag kan nöja mig med en lövtunn betraktelse och ett stumt småleende inför nästa avsnitt av "Us, we & ourselves". Men inte leva med.

Leva mot.

Leva ifrån.

Nej, de där orden. Rätt ut i luften eller på ett hafsigt papper. Gärna med stavfel så att jag direkt skulle känna igen handstilen. Då hade jag vetat att det var han. Han som jag älskar, såsom älskandet kanske ser ut. I alla fall så som jag vill att det ska se ut. Ett oroligt Bry-Sig-Om-älskande. En innerlig önskan om välgång. En vilja till att se en själ, långt därinne. Jag vill inte längre bli nyttjad som en spegel av en hög psychos som fortfarande inte förstått, som fortfarande tror att de är Lead characters och att nu, snart, eller i alla fall någon gång, ska harmonin och ångestlösheten ges dem som mannan ifrån himlen. Men vem fan tror på Jesus? Vem är dum nog?

Och jag ser dikter bli tradition, återkommer varje år, såsom vår, sommar, höst. "Kom den här inte lite tidigt i år?" Jo... Värmen håller sig kvar, men solen håller tiden. Eller vi mot den. Och jag ramlar över en dikt om en dans. Och det gör genast ont. Rostiga kanyler rispar när de penetrerar mitt inre. Det gör lika ont, nu som då. Det är mig en gåta hur en människa kan vara så egocentrisk och omänsklig. Jag säger det nu, såsom jag sa det då. Jag är inte gjord för det här. Jag vill påstå att jag inte är något svin. Men jag trodde en gång på någonting som hette kärlek. Jag trodde på en sociopat, en illvillig lögnare och narcissist i ständig autoabstinens. Jag måste hålla mig ifrån dessa estradörer, bipolära bordeliners som blir förälskade lagom till lunch. Jag måste lära mig använda handskar.

Jag kan inte säga att jag trivs med vetskapen om att svin ligger och rapar och spyr små pärlor som de ej förmår att behålla i sitt inre. Men, jag gissar att alla har sina val. Lögner smakar gott och värmer för de första stunderna. Och vem bryr sig om nästa?

Nej, jag kan bli trött på människor och deras principer, förklaringsmodeller i alltför få dimensioner med sönderbrända kanter. Som om fredagens logik skulle klaffa in i söndagens bakfylleinsikt, trots deras uppenbara motsatser. Och det är detta fladdriga fjäderfä, utan tillstymmelse till de attribut som kan liknas vid intelligens, som människor ger  sin tilltro och kallar Sunt förnuft.

Och jag kan frukta för de dialoger som är påtvungna i mötet med den okända, inte för att jag någon gång skulle bli skadad. Nä, snarare att jag stått inför valet att säga det jag tycker och därefter se en konversation kvävas i sin linda, eller att le och ljuga ihop en liten pappersaskvärld med ishockey, öl, fotboll och genomkorkade förklaringsmodeller.

Nånstans skulle jag vilja förlösa människan, karva upp hennes hud, skrika in i leder och ben, såga sönder all förhårdnad och inplantera ett färgglatt frågetecken strax innanför hjärnloben. Ett betongattitydsrensande superlavemang med hjälp av grannens nyinköpta högtryckstvätt.

Men, viljor och sexdrömmar ska sällan upplevas.

Jag önskar jag kunde dö för en stund. Kanske hitta nåt som var mitt, nåt som brann genom mina alveoler. För varje stund jag sitter här, för varje blick jag ger, dör en smula hopp. Jag vet inte vad jag är, men jag vet i alla fall att jag inte är du. Jag ser ju din punkt innan du måttat versalen, ser grisen grymta bakom dina hornhinnor. Du är ju inget annat än en grillpetare framför boggihusvagnen. Och jag har så svårt för att säga nåt vänligt. Jag har världens bry med att se vad som skulle göra ditt liv på nåt sätt värdefullt. Var finns livet i en knappomat? var finns romantiken i en kaffebryggare? Var finns djupet i en dåsande gris som fortfarande spyr upp en och annan pärla ur en överfylld buk?