Det kändes komiskt på något sätt. Här sprang jag i stockholms underjord, strax efter klockan sex på morgonen, som en skånsk parodi på nollåttornas dagliga ekorrhjulsliv. Knappt en käft, förutom de vars ansikten var dagboksblad ur gatans hårda värld. Med sina påsar och bylten höjde de en aning på ögonbrynen när de såg mig flyga förbi. Jo, två timmar för tidigt. Jag vet. Men jag hade inte tid att förklara utan klämde mig in på pendeltåget till Älvsjö som den snåla fripassagerare jag var. Fripassagerare. Hm, ja. Jag har väl blivit det. Jag betalar inte längre. Jag betalar inte nånting längre. Det är inte värt det.

Och jag blir alltid så förundrad över dessa människor vid datorhallen. De är som pistonger i ett enormt ångmaskineri, härdade och kromade, tillplattade och inslipade till att göra precis det de ska göra. Och allt det som kommer utanför känns mörkt och avgrundsdjupt. Inte värt att ägna tid åt. Fast de släppte till en PC till mig och jag kunde slutföra allt det som gjort att jag gjorde den där parodin en halvtimme tidigare.

In i det sista finns det alltid något som måste göras. Något som skulle skett. Och jag står ju där med ett leende och vill så väl. Vad är mer inbjudande än tillfället när man letar efter en syndabock? Men mitt leende är mer mångtydigt än så. Det talar också om att ingen annan kan göra det jag gör, eller så vill de inte. För aldrig är det någon som tar mig bortåt sidan med armen om ryggen och frågar om jag egentligen inte borde göra något annat och sen ger mig en tid hos Beirut, vår personalansvarige. Nä, röken skingras och de fortsätter alla gnola sina förklaringsmodeller framför sina skärmar såsom de alltid har gjort.

Vilken typ av möte skulle jag få uppleva idag då? Skulle det vara ett Nicka-Ni-Vidare-Så-Bockar-Jag-Av-Protokollet-möte eller skulle det bli ett Vad-Var-Det-Som-Hände-Och-Vems-Fel-Var-Det-möte? Nej, nej, nej. Det blev ett frikyrkomöte. Jippi. Den där typen av möten där alla plötsligt känner att just detta är det som gör att allting kommer att lösa sig. Och alla vill ställa sig upp och vittna om sin fustration, lika mycket som de vill ösa lovord över det tagna initiativet. Och de har aldrig förr sett en konsult i kostym med alltför stora axelvaddar som i värsta Ulf Ekman-stil förklarar varför just deras oerhört dyra metod kommer att lösa just de problem som vi har. Som om konsulter med flottig frisyr och ett bilförsäljaryrke lämnat bakom sig, skulle vara så mycket bättre än vad vi själva är, så pass mycket att det berättigar alla de femton hundra spänn de suger in i timmen. Det är vid de tillfällena jag mest håller tyst och ler. Jag vill inte känna cynismen sippra ut genom mina tänder. Det känns så tråkigt då. Men, jag känner inte heller för att ställa frågorna som ändå är besvarade. Och jag vill inte upprepa allting. Allting upprepas ändå. Allting  snurrar runt i en färglös karusell och alla tror att varje varv är något nytt, något färgsprakande. Men det är fortfarande samma jävla varv som görs om i samma jävla karusell. Men, jag håller tyst. Och ler.

Och jag upptäcker att i skaran av konsulter med alltför stora axelvaddar, finns en Britney Spears/Anna Nicole/Baywatch-produkt som blinkar med invant ansikte och blickar runt i lokalen. Mmm, jag känner hennes ögon på mig. I ögonvrån känner jag av hennes Ser-Han-Mig?-blickar. Och det blir en fundering kring vem hon är som kommer att uppta dessa förmiddagstimmar. Katt hemma? Stort klädkonto? Ett dussin lookalikes i bekantskapskretsen som tultar runt och lever nöjesliv genom spegelglas? Kanske Trygga-Nallen-Med-Kalufs-Killen därhemma eller Mr Big med det stora lönekontot och porschen som mannen som följer hela vägen hem? Intresserad av lite spänning på jobbet, såsom de gör på TV? Har hela DVD-boxen med Sex & City därhemma? Lyxutgåvan dessutom? Har just kört veckans botox-behandling? Men hon är kanske inte som jag tror, precis som jag inte är den hon tror, lika lite som jag är den du tror. Men, det finns inte en tillstymmelse till distans, det finns inte glimt av Been-There-Done-That. Det här är en stackars människa som köpt Ally MacBeal-konceptet med hull och hår. Så...Jag håller tyst. Och ler.

Men när Magdalena skjuter mitt i prick på min mobils ringsignal, Metallicas Fuel, då faller mina murar. Magda kan inta mina domäner närhelst hon önskar. Röda mattan är utslagen i regnet. Men jag håller likväl tyst. Och ler.

Jag ser Farväl Falkenberg, efter ett pass på gymet och en panikinsats på jobbet. Jag sprang naturligtvis till bion. Missade nästan hela reklamen. Övriga färgglada snuttar försvann i en kaskad av SMS:ande. Jaa. Falkenberg... Been-There...Done-That. Jag växte själv upp i en sån där håla, en konserverad låda med bingo och mintchoklad. Och för en stund fanns allting där i mina minnen. Livet, solen, den namnlösa sorgen, väntan. Jag hade två polare som jag nästan alltid umgicks med. Den ene är död. Knarkade ihjäl sig. Slutade sina dagar på en av Lunds polisstations fylleceller. Den andre förlorade sig själv i en mental evighetsloop. Det sista jag hörde var att han var intagen på psykvård. "jag ser inte framåt. Jag ser bakåt" sa huvudpersonen i Farväl Falkenberg. Det är precis så vi gör. Vi ser hela tiden bakåt. Och så pekar röven framåt.

Det sista jag gör är att gå ifrån Södrans biograf, genom medborgarplatsen, längs götgatan, över Slussen, Galma stan, riksdagshuset, drottninggatan, Sergels torg ner mot Centralen. Och hela vägen så flyter jag runt i insikten om att jag också är en knarkare. Jag går ständigt drogad. Nuet är min drog. Tanken är den sil som får närvaron att svälla upp. Det finns ingen förväntan inför nästa giv. Det finns inget hopp i framtid. Drogen är NU. Det är varje andning som skapar eufori, det är varje blick som smeker dina receptorer. Närvaron gör dig hög. Allt annat är bara kemi, materia och en satans massa illusioner.