Och Jan Björklund hävdar hårdnackat likt naglarna på sin högra hand att det ska finnas centralprov även för dem som går i trean. Och inte ens Montessori-elever ska slippa undan, om nu någon engagerad pedagog skulle tro något sånt.

"Det är för att vi i ett tidigare skede ska kunna fånga upp de som är svaga."

Fånga upp?

När har vi sett någon skola "fånga upp"? Snarare skilja ut. Svensk skola är bra på att skilja ut anpassning ifrån problem, tystnad ifrån hjälprop, omänsklighet ifrån individualism. Grundskolan är ett nio år långt Jeopardy där betygsskurvan ska hållas jämn och elever kristalliseras ut. Att säga att skolan fångar upp är som att säga att Robert Mugabe är demokratisk.

Att vi nu ska se drogtester, anförda av Beatrice Ask, på skolorna, passar alltförväl in på den politiska vision som färgar verkligheten för våra barn. Skolan ska väl "fånga upp" problemen nu också. I den nuvarande regeringens politik så är det viktigt att ha instrument och verktyg för att skilja ut. Att de sen kallar det för att "fånga upp" tillhör retorikens ABC. Redan de gamla grekerna fängslade dissidenter och kallade det för frihet. Och jag kan bli ledsen över den så stora ivern i att peka ut, skilja ut, kristallisera ut problemen, men den så diffusa attityden gentemot åtgärder. Var finns idéerna för att få barnen på fötter igen? Var finns resurserna och viljorna till att lösa problemen?

Eller, är det så att det är de utsorterade som ska ta plats under begreppet Hushållsnära tjänster?

Jag är övertygad om att det finns en världsmästare i varje människa. I vår moderna värld finns ett sånt starkt behov för alla olika typer av förmågor, begåvningar och sätt att tänka. Det finns såna möjligheter för en oändlig kreativ mångfald, men sorgligt nog så är samhällets sätt att bedöma, kvalificera och dra nytta av alla dessa begåvningar så otroligt enfaldig.

Studerar man olika"geniers" uppväxt så ser man ofta att det är rena tillfälligheter som ger dem möjlighet att utveckla och visa sina begåvningar. Tillfälligheter som går enorma folkmassor helt förbi. Varje människa har enorma färdigheter och en fantastisk förmåga som i de flesta fall helt kastas bort. Jag tror, och hoppas på att en kommande historisk era, efter industrisamhället, IT-samhället och det nuvarande Interaktionssamhället, ska fokusera på oss människors mångfald och se det enorma värdet i detta. Det finns idag väldigt många människor som aldrig finner sin plats, som aldrig får chansen att visa sin kvalitet, som är så i brist på självförtroende att de aldrig skulle kunna föreställa sig ha just de förmågor som gjort dem världsbäst på ett område.

Väldigt många är deprimerade och jag tror det hela är en ren konsekvens av samhällsutvecklingen, av dehumaniseringen av vår kultur, av kommersialieringen av våra känslor och fustrationer. Vi måste inse att vi alla har ett behov av att bli bekräftade, att bryta nya gränser, att se möjligheterna i oss själva. Medicinen tittar på serotonin-nivån, men inte längre. Samhället ser det materiella, bidragen, strukturerna, urbaniseringen, men inte längre. I vår fria marknad ser entreprenörerna kommersiella möjligheter i det som är vårt stora problem - att bli sedda, att göra och bli gjorda, att finna en mening, att vara nyfiken. Jag är inte emot kommersialismen, men vi måste se dess succé som symptom för vårt hälsotillstånd. Droger, spel, docusåpor, dejtingsiter, shopping som existensiellt varande och identitet, sexkonsumtion, skandalkonsumtion.

Vi är inga stilla konsumenter. Vi är kreatörer. Vi måste skapa, upptäcka, förnya, bygga, bryta nya gränser. Annars dör vi.

Jag tror inte på att med ren vilja höja sin egen serotonin-nivå. Då har man inte förstått problemet. Det är som att bli fri ifrån migrän genom vilja. Eller att bota en cancer genom ren vilja. Men, det finns ett stort problem i vår kultur. Och det är att vi har så svårt att särskilja ett medvetande och ett Jag. Vi har så svårt att se att en  människa gråter som en konsekvens av ett inre kemiskt tillstånd, att rubbningar av signalämnen faktiskt i viss mån förändrar vår personlighet. Vi är så fokuserade på Jag:et som en faktisk närvarande identitet. En människa som hör inre röster, ser vi som knäpp. En mindre värd person, om ens räknad som person. En mentalsjuk är mentalsjuk och som sådan utan samma mänskliga värde som alla andra. Vi kan inte se det som en konsekvens av ett abnormt tillstånd, där t ex ett överflöd av ett visst signalämne framkallar naturligt hallucinationer.  Nä, vi dömer HELA människan, hela dess identitet som person.

Jag hoppas väldigt mycket att samhället i en kommande era ska se människan som en resurs, som en tillgång, med ett värde. När väl denna insikt kommer upp, kommer också viljan att faktiskt lösa de inre problem som kan uppstå med världshistoriens mest komplexa organ - Den mänskliga hjärnan. Idag siktar man inte på att lösa problemen. Idag går man helt in för att ta bort oönskad symptom. Ungefär som att stoppa en kork i avgasröret när man tycker att det kommer för mycket blårök ur bilen.

Jag blev faktiskt headhuntad.
En kvinna med mjuk röst ringde mig och smekte en fåfänga hon trodde jag ägde. Det var visst ett konsultföretag i ett flaschigt affärscentra i huvudstaden som hade så många så bra konsulter och det gick så så så bra för dem och de var absolut bäst bäst bäst på sitt område. Och de ville ha mig. Jag skulle vara en i deras dreamteam.

Tackar så mycket, tänker jag. Jo, jag jobbar en hel del, är lojal och försöker lösa alla problem. Men, jag är en vanlig tänkare. Jag tror på kaos, jag smeker asfalt och älskar nuet. Skulle jag ut i armani-kostym, denivit-färgade tänder och flyta runt i Nordic Design softade korridorer? Skulle jag gå runt och snacka golfrundor, trendmatcha skorna och bli kåt på svensk-engelska ordföljder?

Jag träffar en småfet 08-entreprenör i ett hightech konferensrum, där lamporna är styrda av skymningsgivare och rörelsegivare, där tre av fyra väggar är i glas.

- Haha, jag snodde en affär från er för inte så länge sen, småflinar han och syftar på en episod som jag inte ens kommer ihåg. Han småäter på inplastade tonfiskmackor som han nyss köpt på Pressbyrån medan han likt en mediterande Buddha filosofiskt manglar klichéer på rad om fördelarna med de små konsultföretagen, flexibilitet, kundkontakt, snabba puckar. När jag försöker tala om vem jag är, betraktar han sina naglar under en handfull sekunder och avbryter mig sen med ytterligare en svada managementspråk.

Fan, alltså. Jag har jobbat i denna branschen alldeles för länge. Hade det inte varit för att jag faktiskt trivs så dåligt med min nuvarande arbetssituation, så hade jag bara lämnat skiten bakom mig. Det är som att välja mellan pest och kolera. Jag hade faktiskt tyckt det varit roligt med något nytt. Jag har fortfarande lite hunger efter det där blåset under klackarna. Ut och jaga tillfällen, mäta din förmåga med Fortunas list. Men, fan...så ser man en sån där tönt som ska vara ens chef...

Men...jag höll minen. Och smakade på tanken att gå ner 5000 spänn i månadslön. "Fast det blir mycket mycket mer när du väl fyller upp dina timmar". Har man hört den förut? " Och så delar ni alla på en stoor bonus i slutet på året." Mmmmm, efter att han och hans golfpolare tagit sin del av kakan. Har man hört den förut? Man vet aldrig. Kanske, om jag jobbar mig sönder och samman, slickar röven av feta gubbkunder i motivlackade tupéer, säger farväl till Kalle och min umgängeskrets och lär mig ljuga managementspråk, ja då kanske jag hade kunnat komma upp i den lön som jag har idag? Tja, vem vet?

-"Nämen hej! Hur är det?"

Jag ringer en vän när jag står på centralen igen och funderar på hur jag ska kunna slå ihjäl tre timmar innan tåget ska gå. Jodå. Kan knappast bli bättre. Faktiskt. Jo, jag känner mig lycklig. :-)

-"Ojdå, har du blivit kär?"

- "Öh...näe... "

- "Men då så. Då kan det bli bättre!"

Kär?

Vi har alla våra egna preferenser över lycka, känslor, svek och kärlek. Nej, jag kan inte säga att jag någonsin varit lycklig när jag varit kär. Jag kan faktiskt inte förstå hur ett sånt tillstånd överhuvudtaget kan vara sammanknippat med lycka. Jag har varit kär två gånger i mitt liv. Förälskad. När jag ligger i min sovkupé och väntar på att tåget snart ska rulla mig bort ifrån denna blåkalla stad, så skänker mig minnet ett återseende med de smärtor jag upplevt i min förälskelse. Folk blir inte förälskade. Människor tror att de bli kära, att de sköljs av enorm kärlek. Men, allt är bara följden av andra behov som de har. Bekräftelse, sex, trygghet, psykoterapi. Inte nån jävel blir kär. De bara konsumerar. Konsumerar varandra i ojämn följd, idisslar igenom känslor, tillit, svek och uppbrott. Jag lider fortfarande efter min senaste kärleksaffär. För att den aldrig var sann, fast jag blev förödmjukad för att min egen kärlek inte var lika stor som hennes. Men min var sann. Jag lider också för en psykiskt sjuk människas vilja och förmåga att lägga ut ryktesmattor kring min väg, som fyller omgivningens intresse för min person, med lögner och falsarier.  Nä, jag aktar mig numer för att bli kär igen. Det finns bara en som har rätt till min fulla kärlek och tillit. Min son.