Jag hörde Konflikt igen. Igen fick jag veta. Igen fick jag skälva av förfäran. Jag vill veta , jag vill höra. Jag vill förstå. Jag vill höra om barn som fortfarande brinner i fosforgula lågor, långt efter de känt den sista helvetiska stunden på vår jord. Jag vill förstå de människor som i fruktan sprider fruktan, i hat göder hat. Jag vill ständigt påminnas att min fridfulla stund i min lya, utan fruktan, utan smärta, utan oro, med mat i kylen och trygg inkomst är en ofattbar lyx för miljarder människor.

Jag vill dock inte veta att tusentals andra inte vill. Jag vill inte förstå varför så många hellre slösar sin dyrbara stund på menlösa TV-bönder, alkovrak och grannens barnflicka. Varför väljer människor lögnen framför en sanning? Vad är så farligt med engagemang? Vad är så jobbigt med deltagande?

Många är inte värda att leva i en demokrati.

För en väldig massa år sen var jag med i en sån där ...sekt...

Vi forskade i orden genom anagram, tydde sanningens kärna i lövådror  och sög upp stenars kraft genom mantras. Vi läste taro-kort och fann vår framtid tillsammans. Den mentala kraften var alltid överjordisk, vi hade sinnen långt utöver det vi var medvetna om. Sektens uppgift var bland annat att lära oss upptäcka våra egna överjordiska förmågor.

Om det nu inte vore för min eviga analys och mönstersättning av nuet, så hade jag väl fortsatt där än, rabblande mantror i färgglada tunikor och med namn, långt mer exotiska än mitt nick här på poeter. I mitt medvetande så kunde jag aldrig blunda för att "ledarna" alltid fann olika typer av "fel" hos dem som betalade minst eller som glömde sin tunika eller sitt påhittade namn vid seanserna. För mig sken deras syfte att berömma och "uppgradera" de största rövslickarna och de snyggaste tjejerna igenom. Med stor iver slogs prästerna om att "väcka upp" varje liten vilsen själ i fager kvinnoskepnad som äntrade deras lokaler. Det tog heller inte lång tid för en att se att de som bidrog med mest ekonomiskt var också de vars "auror" växte snabbast och fick de mest spektakulära kulörer.

Och där finns väl min stora räddning, och ok. Det känns på något sätt tragiskt att bli fråntagen en illusion, få ett slag i ansiktet av en kall och hård insikt att det som jag trodde var sant, bara var lite grannlåt. Att genomskåda allt det gudomliga, övernaturliga, genialiska som bildade en värdeskala där återigen de med den rätta utstrålningen fick massornas förtroende till skänks, dömde synd ifrån salighet, skar ut avgrunder med malande bullor och tvinnade rättesnören utan minsta tvekan.

Och det är så tragiskt att se den där lilla människan därbakom, med sina basala behov av makt, trygghet, bekräftelse - som en transformatorstation omvandla allt till ett sammelsurium av regler och myter.

Så. Jag får ha mina vita stunder ifrån Poeter-sajten. 

Jag har nu bestämt mig, inte bara för att f_ö_r_s_ö_k_a läsa upp en text på nästa poet-träff, utan även vilken det ska vara. Jag tänker läsa Med en påse på ryggen. Lite sådär lagom priestish, harmlös och fattig på drama. Jag vill inte hamna i en situation där tårarna börjar rinna medan orden vilar på en bruten stämma. Inte nu. Men jag tänker memorera den. När jag agerade publik på förra veckans Poetry slam i Stockholm, vilket för övrigt Lola vann (hurra hurra för Lola), så slog det mig vilka poänger du vinner över att inte läsa innantill, utan utantill.

Idag slog jag ett personligt rekord i månadslön. Aldrig har jag fått så mycket. Efter 3 veckors jour och 35 timmars övertid i oktober så rasslade det till. Jag såg inte så mycket av oktober, förutom ifrån kontorsfönstret. Saknaden omräknades i siffror på ett lönekonto. Hurra. Det får vi fira med en extra sockerbit i kaffet på fredag.

Jag satte mig vid soffan efter släktens gåsmiddag, ensam i vardagsrummet med min Ovation. Gitarren som fått mig att gråta så många gånger, som öppnat mina ögon, fingrar och öron för hur en riktig gitarr ska låta. Och efter att jag hittar tonerna till ytterligare en ny melodi, så börjar jag gråta igen. Men, jag gråter inte för min gitarr, eller över mig själv. Jag gråter aldrig över mig själv. Finns ingen anledning. För jag inser hur bra ställt jag har det, vilken frisk kropp jag har och vilken trygghet som bor i mina väggar.

Nä, jag gråter för barnen i Tjetjenien, Sudan, Irak, Afghanistan. Jag gråter för den ohyggliga tragedi som sker när vi alla frossar i senaste DVD-boxen av Sex & the City. Förlåt, förlåt. Det låter så patetiskt. Som om jag skulle vara ett levande samvete på två ben, en nål i allas rövhål som ständigt går omkring med gitarr och gnäller om svältande barn i Afrika. Jag vet, jag vet. Allt har sagts förut och refrängerna nöttes bort redan för tjugo år sen. Men helvetet brinner än. Och det är oskyldigas fläsk som göder elden. 

Jag vet inte om det är skuld jag känner. Nä, det känns inte så. Det jag känner är att det barn som får en gevärskolv i huvudet för att det inte lytt rätt order, skulle lika gärna ha varit jag. Det skulle lika gärna ha varit min son som jag hittat i mitt raserade hem efter en bomb. Och ingen därutanför hade brytt sig om de skrik och jämmer över mitt ödes lott som jag utstött. Efter hundratals skrik hör du dem till sist inte längre. Och för några sekunder kan jag känna uppgivenheten. För några sekunder kan jag omfatta och inse smärtan.

Därför känner jag full förståelse för terrorism. Jag har faktiskt full förståelse för dem som tejpar sprängämnen runt magen, när livet tagit slut och helvetet börjat brinna med full låga. Jag kan förstå att omvärlden blir ett omänskligt gytter, långt bort ifrån mening och rätt. Jag kan förstå att värde blir ett skämt. Och jag kan på nåt sätt förstå meningen med att spränga sönder människor vars mål ändå är att se hela DVD-boxen av Sex & the City. Jag kan förstå. För vem förnekar sitt liv i trygghet, utan risk för att bli våldtagen, utan risk att bli rånmördad, utan risk att bli sönderbombad, för att leva i en falsk massproducerad illusion? Endast en dåre.

http://www.rferl.org/featuresarticle/2006/10/acdd90e6-ac42-43ea-8a51-0bafc6a215fb.html