Idag har tiden gått i ett eftersom jag har varit på jobbet sedan klockan 8 och skall vara här fram tills imorgon klockan 12.
Jag uppskattar när jag är så upptagen, då hinner jag inte sörja även om jag konstant känner saknaden och tomheten.
Så här som nu så slåg den förståss extra hårt - för jag samlar väl känslor inombords då jag inte hinner bearbeta.

Jag älskar ditt täcke! Den är ju likadan som mitt - men den är så fluffig och go och så finns det en svag doft av dig i den även om jag bytte till rena påslakan.

Dagens första grining på gång nu, vill så oerhört gärna prata med dig. Hur kunde jag ta det förgivet?
förlåt älskade! Jag viste verkligen inte hur stort hål du skulle lämna i min själ.

Det är försent nu men jag säger det ändå: Tack älskade för ditt underbara väsen, alla unika orden, alla stunder, alla frukostar och all musik som vi delade.
du är saknad!

Igår bestämde jag mig att vara riktigt sjuk - och det hjälpte! Släpte inte min "sjuka-attityd" innan kl.12 idag. Sen har jag varit rätt befriad av förkyllningens onda klo.

Jag fick en liten kort ångestattack - eftersom igår var faktiskt exakt en månad sedan du dog. Kändes liksom att jag borde har uppmärksammat det på något vis. Istället bestämde jag mig att gnälla mig frisk.

Men den ångesten var kortlivad - jag kom nämligen på att jag kan inte börja räkna dagar så där även om jag ibörjan typ räkande timmar från "D"timmen.
Istället räknar jag ner dagar hur jag överlever livet på livets vilkor.
Hur jag lyckas fylla tomheten inom mig med vettiga ting och hur jag handskas med sorgen.
Idag fick jag bara två gråtattacker - men tårarna dom fick jag behålla - det blev bara torra snyftningar på bussen.
Märkligt att det alltid ska hända i bussen! Det är väl där jag möter "världen" och när jag gör det så märker jag hur ensamt jag gör det. Det är så mycket jag hade velat göra tillsammans mig dig. Det känns tyvärr för ofta att vi inte hann med dom roliga bitarna med livet...
Fast det gjorde vi ju med - för det var alltid roligt med dig.

En bild av oss liggandes som två lianer ihoptrasslade med varandras ben och händer har fastnat i mitt näthinna. Det var så vi brukade sova - och det var inte så att vi somnade in så där utan tvärtom att man vaknade till för att man inte längre kunde hitta vilket är ditt hand o vilket är mitt ben.
Du sa engång - att tänk om vi skulle somna in så här och om hundra år hittar någon oss liggandes så här o dom vet ej om vi är ett eller två kroppar eller kanske ihopväxta.

Ibland känns det lite som om du styr mina tankar... visar sådana bilder för att jag ska minnas dom fina stunderna.
Du kanske skulle skriva i min dagbok någon kväll? 
Vem vet... inte helt omöjligt.

Förkylld!
Jag låter mig vara riktigt ynklig, vilar på vila och vrider mig in i ditt täcke.
Just de - fick den idag. (lång historia superkort)
Kattungarna har flyttat in i lekhagen i storarummet.
Öppnade fönstret i mitt sovrum - återigen hade astma, men lite antihistamin och friskluft så var den anfallen under kontroll.

Onlinepizza - svårt med alla valen! Vart ska man köpa, vad ska man köpa och när jag väl har kommit fram till betalningen måste jag köpa mera... o när jag har köpt mera så hamnar jag äntligen på betalningen. Allt såg bra ut - tills jag började undra när dom skall komma. Då var pizzerian redan stängt - online beställningen såg inte alls ut som den hade nått fram och betalningen hade inte dragits från kontot.
Dessutom är mina ögon så jobbiga att jag ser allt suddigt igen... 

sjuk - hungrig och halvblind...
kan livet bli bättre än så

ju det tror jag - men inte idag!

puss på dig med!

Idag har varit en av dom bättre dagarna även om någon baciliscum provar greppa taget i mig.

Jag är ärligt mot mig själv om mina känslor. 
Provar att ha tolerans på mina toppar och dalar - det är så det är nu.
Men som sagt jag har inte trillat om kull av sorgen idag utan den har varit lagomdämpad - den existerar men är lite mera som om jag hade stoppat in huvudet i en stor dunkudde. (stundvis lite svårt att andas...)

På kvällen var jag iväg med Ellinor och såg filmen Arrival. Inte helt enkelt att dra en slutsats vad det handlade om - men i min tolkning och det som var uppenbart för mig var att tiden är ett udda begräpp. 
Jag själv har alltid haft en dov känsla av att veta vad som kommer. Därför har jag kunnat uppfattas som melankoliker. Jag har alltid kunnat förutspå dom riktigt tuffa bitarna i mitt liv - fast jag inte riktigt kunna sätta finger på varför jag kännt som jag gjort... sen när det har hänt så har jag varit liksom"Precis.. så här skulle det ju förstås hända mig". 
I filmen förklarades det som om dåtid, nutid o framtid levde parallellt med varandra. Att få acces till dessa olika dimensioner var som ett mål för mänskligheten. Samtidigt som det även handlade om kommunikation...
Ja, vad vill jag av det där då? 
Förmodligen att någonstans innerst inne blev jag inte särskillt förvånad när du berättade om cancerdiagnosen... och tyvärr så kände jag nog även till att det inte skulle sluta bra.
Bara den där vetskapen gjorde det jobbigt och det var nog därför jag hade sagt till dig från första början att jag kommer att vara med i hela din resa.
skitt pompfritt vilken jävla resa det var! Älskade du!

Känner mig lite som en disktrasa som fått hänga utomhus och luftatorkat en stund.

Stundvis håller jag på att drunkna i självömkanskälla...
Riktigt jobbigt att se hur "lyckliga par" - speciellt mycket äldre än jag, handlar och planerar sina middagar.
Jag känner mig så oerhört ensam och avundsjuk att jag inte få uppleva det där - att dela vardag med någon. 
Det är helt sjukt att vara avundsjuk för andras lycka. Det är liksom inte alls jag - för jag brukar alltid vara den som är glad när andra har det bra.
måste räkna mina välsignelser här nu - för det gör lika ont nu som det gjorde tidigare i stan.
Vad har jag: Jag har fyra friska barn som är skötsamma och helt underbara. Jag fattar - det är inte något som man skall bara ta förgivet!
Jag har helt fantastiska kissekatter med kattungar och vid skrivande stunden så ligger en av dessa under min armhåla och håller mig sällskap.
Jag har ett bra jobb där jag trivs. Jag får utvecklas där och jag är både respekterad och omtyckt. Det är verkligen inget som är självklart för mig - jag har det bra där.
Jag har vänner som älskar mig, som ringer och bryr sig om mig - jag är lyckligt lottad med vänner.
Min ekonomi börjar se bättre ut - betalar av min sista underhållsskuld denna månaden - så det är bra där med.
Så vad är jag avundsjuk för? Kan jag inte då unna att dessa par är lyckliga? Vad vet jag om deras bördor? 
Fast just nu handlar det kanske om att jag vet vad dom inte vet... eller jag hoppas att dom inte vet. Hur tomt det är utan den andra halvan.
Skall det alltid bli så här?
Jag vet inte, men en sak är säker. Jag saknar orehört mycket den känslan att dt finns någon där ute som verkligen vet hur jag fungerar och som tycker om mig i alla mina nyanser av grått. 
Jag får bara acceptera att just för tillfället känner jag så här.
Att det är okey att känna så och att jag ändå kan känna massor av tacksamhet för allt jag har.
En dag, är jag hel igen.

Tillbaka till vardagen. Det var tidig morgon - då alarmet skulle plinga redan kl 05.
Strax efter midnatt hade jag vaknat och sedan snurrade jag sömnlöst resterande timmarna.
Ni som inte tror på andar - sluta läsa nu... o ni som blir rädda - hoppa över några rader.
I nattens tystnad hörde jag surret av eltandborsten.
Den lät si så där en minut. Tidpunkten var lite märkligt eftersom Enki låg redan och sov - men jag räknade ut att det var du som hade blivit min nya "sambo". Det var lite mysigt och jag nästan önskade att höra dina fotsteg... jag kramade om katten som låg sked med mig. 
Från tystnade i mörkret kände jag dig. Ditt huvud lade du vid min hals och jag kunde känna ditt typiska snosande samtidigt som du kramade om mig. Sedan avtog känslan långsamt  - när den var borta kände jag bara stor tacksamhet för jag vet hur svårt det är att återskapa en fysiskenergi när man lever i andevärlden. Precis när jag hade tänkt den tanken så fick jag åter en lika hjärtlig kram... Jag ville bara vända om och krama dig tillbaka men jag stannade still och bara njöt av att jag kunde uppleva det som skedde.
Sen var du borta - fast ändå nära, din energi fanns kvar men det fysiska kunde jag inte längre uppleva.
Tur att vi lever i 2017... för hundra år sedan hade jag säkert blivit inspärrad på "dårhuset" om jag hade berättat om mina upplevelser så här öppet.
Resterande natten vilade jag stillsamt... det gjorde inte så mycket att jag inte kunde sova... 
när alarmet gick hoppades jag att min sömnlöshete inte skulle påverka arbetsdagen.

När jag summerade mina upplevelser så kunde jag verkligen förstå att du kom på besök just denna natten av alla. Jag kände att du var nöjd över gårdagens begravning. Trots att det var sorligt att ta farväl av dig så fanns det även  stunder för skratt och fina möten.

Min arbetsdag gick si så där - jag ansträngde mig maximalt för att orka med och jag nästan lyckades... förutom att jag råkat ta med mig bilnycklarna från jobbet.
phuuu... i det läge var jag faktiskt gråtfärdig - men det ordnade sig med reservnycklar.

Ja, vad ska jag säga. Det verkar vara "mycket" alltid runt mig. Jag kanske ska bara lägga ner drömmen om att få ett lungt liv och acceptera att det alltid är lite kaotiskt.
För livet - det är ju till för att levas - och leva... det KAN jag.

Idag var dagen då din begravningen äntligen blev av.
Mina känslor var så blandade att jag inte riktigt var "i" mig förran seremonin satt i gång.
Jag ville att allt skulle bara går rätt till. Så det blev en ny klänning och ett par nya skor så jag skulle känna mig representabel.
När jag var på väg att gå över gatan såg jag att min telefon hade ringt upp en vän - jag stannade till och tog samtalet... Plötsligt tutar en bil på mig och jag ser att jag har gått mot rött ljus fast jag trodde att jag både stod stilla eller att ljuset hade byts till grönt.
Vet ej riktigt hur det gick till men lite rädd blev jag - hur förvirrad kan man vara?
Det hade väl varit något - att bli påkörd på övergångstället innan begravningen.

När jag kom fram till kapellet - ca en timma innan, så såg jag den svarta begravningsbilen stå framför kapellet. Det vred runt i mina mage för det blev så uppenbart för mig varför den svarta bilen stod där. 

Jag vet inte hur jag höll i hop mig - det var som en hölje ovanfrån landade runt mig och gav mig stadga som jag behövde.
Dem sörjande kom en efter en och jag övervann min socialafobi, som förmodligen ingen viste om att jag led av.
Kan man säga att begravningen blev "lyckad" - för så upplevde jag den. 
Prästen var väldigt personlig och fångade våra blickar när hon pratade om oss - hon inkludera oss och det uppskattar jag verkligen högt. 
Det var vackert och sorgligt samtidigt. 
Minnestunden efteråt var en fin avrundning på dagen. 
Från att jag på morgonen hade kännt mig virrig och rastlös - hade jag landat i nuet. 
Jag kände verkligen jätte mycket kärlek för varenda en som var där.

Jag hoppas att du var nöjd med din dag - du lever vidare i våran hjärtan och vi träffas åter utöver dom små visiten du gör här hos mig.

Kanske har jag inte sagt det så ofta - och om man tjatar mycket blecknar orden och de blir bara bokstäver...
men jag säger det nu och jag menar det förevigt

Jag älskar dig - vila i fred min finaste.

Sjukt trött efter en extra lång pass på jobbet. 
Känner mig stressad och har svårt att varva ner.
Imorgon är det begravning och det känns både jobbigt och skönt samtidigt.

Det känns fel att känna så - fast det kanske är naturligt att känna så?
För - jag vill få någotvis avslut på de här jordliga nu.
Nu träffar jag dig i mina drömmar - och jag har kommit till acceptans att du har gått vidare. 

"Att mista en vän" börjar många dom där psalmerna och texterna om döden...
men jag känner inte riktigt så. 
När du "är" - så kan jag höra dig inom mig. Dom där dialogerna som jag saknar med dig dom finns kvar. Vi har funnit ett nytt sätt att vara "vi".
Så visst har jag mist en vän - men jag har även vunnit ren kärlek.
jag vet inte om det är du eller om det är jag - men allt bitterhet har som trollats bort och det som finns kvar av oss är det fina som vi fann hos varan.

Jag vill bara ha mera tid
mera tid att förstå - vad är det  jag menar...
för jag förstår inte allt det här

det är så mycket på engång.
Ska sova på saken  - kära du

Älskar sov morgon!
Fick dessutom gjort en del små praktiska saker som jag inte vill ta mig an överhuvudtaget - så som att ringa försäkringskassan.
Satt en stund i tystnaden och samtalade med dig - eller så kändes det verkligen.
Du kändes väldigt verklig för mig. Det var som dom stunderna då du levde och vi pratade med tysta ord och förstod varandra så innerligt.

Jag jobbar intensivt dom närmaste dagarna men sedan är jag ledig och då skall jag sitta och bara vara. Inga större måsten.

Spelar toner, leker med intervaller och njuter av klangen även om den är en aning ostämt. När jag sitter där vid piano - känner jag som om jag återskapar musiken vi aldrig hann med att utforska.

Kattungarna har öppnat sina ögon. De äter mer regelbunden och piper mindre. Dom är så himla söta. varje dag utvecklas dom på något vis.
Jag saknar att få dela med dig sånt här - vardagliga saker.
Fast det gör jag kanske ändå... idag är du borta - men du är även med mig.

Pratade med Ramiza idag, hon berättade att hon hade drömt om dig vid nyårsnatten. Du hade kommit till henne och hon frågade " är du död nu" - du hade svarat "ja, o se- jag har inte längre ont någonstans!"
Det kändes så skönt att få höra att hon hade fått det till sig. Jag tror inte heller att du har längre ont men bara veta att du accepterar och njuter av ditt "nya liv" får mig att känna att det ändå finn mening med allt.
Vi pratade även om andra minnen, ja gud... så många minnen!

säger bara så som jag o Ramiza sade... Boze Boze!

Igår när jag kom hem så upptäckte jag att våra gosedjur råttor hade flyttat på sig en aning. Dom hade ju suttit stadigt ovanpå min tv som är fast i väggen. 
Men nu hade den ena råttan då klivit ett par steg mot kanten och hängde där lite våghalsigt ute i det yttersta. https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10154895242387114&set=a.10151049643947114.462643.671192113&type=3&theater

Jag tänkte direkt på dig käraste! Dom här råttorna var ju du och jag, ganska så gråa o trista men så underbart  annorlunda och faktiskt gulliga med sina morhår och framtänder.
Igår passerade jag dom och log bara lite och tänkte på dig, speciellt när jag tidigare hade fått av en vän en budskap som hon tyckte var från dig till mig :
" Du blir stark som en häst och våghalsig som en apa"
Ja verkligen, det kunde varit något du skulle har sagt till mig - och att förstärka budskapet ställde du nog till det med råttorna som ingen annan fick för sig att adoptera.

Det är ändå rätt skönt att få så här några tecken som påminner mig att du är med mig fortfarande.

Jag har dessutom börjat drömma mera om dig även om jag inte minns vad jag sett men känslan sitter ändå kvar. 
Sorgen är lika djup som innan men avståndet mellan berg och dal har minskat.

Jag tror att jag överlever...

Idag slog det till mig igen, sorgen fast på ett annat vis.
Jag satt i bussen på vägen hem från jobbet och precis innan man kommer till centrum så har man framför sig den underbara vyn över kanalen, sydpoolen och de märkliga statyerna som välkommnar en till Södertälje - vid kanalen.
Solen lös varmt och det var så vackert - precis som den där oktoberdagen 2005 då jag kom och träffade dig för första gången.
Plötsligt förstod jag hur mycket Södertälje är  "DU" för mig...
och för en ögonblick kände jag att det var märkligt att inte hela staden hade utplånats i samband då du lämnade jordalivet.

Det känns bara så fel utan dig.

Himlen är så otroligt vacker idag, dom lätta molnen passerar förbi med raskt takt, de är lite gulaktiga och reflekterar soluppgången någonstans från östern.
Det är så mycket ljus i dom molnen...
Det kanske är blåsigt men björkarna framför mitt fönster står ändå  stadigt upp.

På köksbordet ligger ditt foto i påsen.
Jag har inte kunnat lägga fram den än, det är liksom "om jag låter den ligga där så är det fortfarande inte så självklart att det är deffinitivt". Det känns fortfarande som om det finns en chans att du skulle komma genom dörren och stå där i hallen, skakande av svettdrooppar efter cykelturen och väntandes min välkomstkram...
Fotot känns plötslitgt ett symbol för minnet - som om jag skulle glömma bort dig och det ända stättet att ha dig kvar är den där bilden.
Men så är det ju inte... Du är ju inrispad i mina celler - så långt in sitter minnen i mig.

"Spara ljuset - spara ljuset"... det fick jag till uppmuntran när jag gick på konstterapi. Det handlade om att jag mörklaggde hela pappret med färg och målade över de ljusa partierna. Nu ser jag vad det betyder rent konkret. Molnen som passerar mitt fönsterruta och ändrar den annars statiska vjun: blå himmel, tre björkar och huset mittemot med dess mörklagda fönsterrutor. 
Det är kanske så livet gör med oss - händelser som passerar förbi oss - vi kan uppleva dom och känna glädje i stunden, men sedan har det vandrat vidare och vi kan bara förnimma att det har skett.
Jag vill vara som dom där molnen som nyss passerade.
Inte stagnera på ett och samma ställe utan flyta vidare på himlavalvet och sprida både regn och ljus över jorden.
ja - jag ville vara ett litet moln jag.

Ledig idag!
Sovmorgon delux - känns som jag aldrig sovit så gott som inatt, undrar varför. 
När jag väl har tid - så får jag inget vettigt gjort men idag har jag ändå släpat mig till den där gym och pinat mig med bodybalance.
Kroppen känns som jag stulit den från någon hundraåring - tyvärr så är den min och jag får bara acceptera att jag inte har blivit av med min fibroföljeslagare.
Jag började nämligen tro att jag kanske var på väg att bli frisk. Fast nu ska jag inte måla fan på väggen - jag mår ju bättre och när jag har mått dåligt har jag inte ens kunnat drömma om att jag skulle klara av  gruppträning.
Jag lyckades faktiskt lyfta på benen och jag gjorde en massa övningar som bara för ett halv år sedan var helt omöjliga. Då kunde jag ju inte ens knyta mina skor.

Livet är bra märkligt måste jag säga. Ibland undrar jag om du hade någon aning om allt det som jag få uppleva efter din bortgång. Människor jag träffar, pratar ... ja, jag bara undrar.
Samtidigt som jag är mitt i allt detta begravningsplaneringar så sprirar någontyp av livslängtan i mig. Det är lite av en nyhet för mig. Jag har inte ens kunnat drömma om en framtid . Men nu har jag både karriärsplaner, tankar om träning, semstrar och nytt boende. Dessutom vill jag starta en kattfarm med alla dessa underbara Corinish Rexar. 
Det känns nästan som att när jag kunde "släppa dig fri" (och nu snackar jag inte inte om att jag någonsin höllt dig fånge - bara accepterat att du behöver gå vidare till nästa dimension) så har även jag tagit några steg i min egen frigörelse.
Jag hade skapat mitt eget fängelse, tvingade mig att arbeta på det ställe där jag inte trivdes. 
Det tog faktiskt musten ur mig och gjorde att jag inte kunde se någon hopp i min framtid.
Jag till och med pluggade dramapedagogi bara får att de skulle kunna ta mig till något annat jobb.
Tokigt att man begränser sina egna drömmar så som jag gjort.

Jag tror att jag är havande med våren - något nytt som värps ur mig när tiden är mogen.

Vi har träffat prästen nu. Hon lockade mig till samtal, samtal om dig.
På ett par timmars tid hade jag beskrivit ditt liv - så som jag såg den.
Jag hoppas att du gillar min tidslinjebeskrivningen över ditt liv, för något av det jag sagt kommer hon nog nämna på begravningen.
Begravningen - en historia för sig! Jätte knepigt för mig att styra upp en kristen begravning. Fast ännu värre kanske hade det varit om det inte var kristen för jag vet inget om begravningar överhuvudtagen. Det närmaste begravningen har väl då varit tankarna om mitt eget.
Men - min tanke är då att våra låtar ska spelas upp den ena i början och den andra i slutet. Som textläsning ville jag ha Khalil Gibrans text om döden från profeten.
Kanske kan vi klämma in även Volunds andetag. Har inte helt kommit på om det skall vara intsrumentalt av kantorn eller origianlet eller om någon skulle vilja sjunga.
Den låten sjöng vi ju på våra skolor - jag på Kristofferskolan och allsång på Martinskolan där du var. Vilken var finaste version ? - för mig var det Kristofferskolans förståss. Jag hade lärt sången till dom och eleverna älskade sjunga speciellt när dom såg hur   genom berörda  vi lärarna blev varje gång... Det var som en änglakör.

Fick även fotot om dig idag - med ram och allt!
Den var så fin - du var så fin, nej du är så fin!
Vill inte tänka om dig i preteritum/imperfekt/dåtid...

Kan jag få behålla dig här och nu oavsett om du är borta?

du är så välldigt,väldigt, väldigt borta...

En dag då det har gått i ett. Som tur började jag på jobbet klockan tolv vilket gjorde att jag hade en hel del tid över här hemma. Jag satt och spelade både flöjt och piano och det känns som piano börjar lossna nu. Jag känner mig inte bunden att det ska låta på något vist sett utan jag bara låter känslan i fingrarna styra melodin.
Det är nog precis det som har alltid varit min stora svårighet både i musiken och i mitt konstnärliga målandet/skapandet - det skall likna något, vilket direkt begränsar mig och jag hamnar uppe i huvudet. 
Jag slår på mig själv om inte resultatet blir det jag förväntar mig - och jag alltid förväntar mig något jag inte ens vet om.
Det här har varit bland det svåraste mönstret att bryta ifrån - jag minns när du ville för första gången att jag skulle spela blockflöjt. Du var mycket tålamodig och snäll och satte mittemot mig - men jag var livrädd! Jag minns hur tårarna brände under ögonlocken och jag kände mig misslyckad innan jag ens tog den första tonen. Jag ville liksom vara profs innan jag ens hade provat på instrumentet. 
Jag vågade inte på det förran jag i smyg hade köpt mig två begagnade flöjter. En C-flöjt och en Alt-flöjt... Konstigt nog så var det på Alt-flöjten som jag lärde mig tekniken och sen efter de vågade jag släppa loss och vi faktiskt fick många trivsamma stunder då vi spelade ihop. (fast du har alltid varit min musikaliska superheroe - de finns ingen annan som du för du ville att alla skulle växa med musiken)

Idag vittnade Eva på jobbet spökeri. Jag tror att hon trodde det var du. Jag vet inte, kanske det men jag märkte inte något som var konstigt. Javisst så hoppade kastrullen ljudlöst från diskställe till diskbänken - rättvänt. Jag kanske har blivit van med din närvaro att jag inte kan känna den som något konstigt. 
Jag vill ju ha tydligare tecken från dig - fast du kanske vill bara var o hjälpa till med vardagliga saker.  Det gör så ont i själen att förstå att jag aldrig mera kan ta på dig att du aldrig mera kommer dyka upp, prata med mig tydligt, diskutera och analyser nya låtar, filmer eller serier.
Ingen att prata hur dagen varit...

Självömkan är inget kul faktiskt. Det är där jag hamnar i jämna mellanrum när jag saknar dig. Det blir ju så fruktansvärt synd om mig som är kvar ensam.
Förlåt - du är värd bättre än de du hade i slutet - nu skäms jag.
men du fattar väl ändå...
jag bara saknar dig massor.

Jag både drömde och inte drömde om dig.
Märkligt eller hur!

Jag vaknade väl första gången runt 06.30 och bestämde mig att fortsätta sova. Jag somnade med ena ögat öppen -som hade en stund koll på mobilen och väntade sig att du skulle spela någon låt till mig, men nej - inget idag.

Sen var vi där - i drömmarnas land tillsammans. Fast jag såg inte dig - jag bara upplevde hur du gick med mig på gatan. Vi mötte en bekants son, jag bara registrerade honom och strax därpå stod även han där vid tunnelbanastationen. En dörr öppnades på andra sidan gatan - såg ut som en hemlig kyrka och då sprang han över gatan till dörren och började bråka. Minst fyra olika maffiatyper var på honom och sedan sprang han med dessa män släpandes efter sig till tunnebanan.
Allt gick så där fort - som det brukar göra i drömmar. Jag och du fortsatte vår promenad frammåt och nästa ställe var jag inne i en vitkaklad sjukhuskorridor. Du var någosnstans där men jag kunde inte hitta dig och så småningom förstod jag att jag var i bårhuset...
Då tvingade jag mig själv att vakna.
Jag provar analysera drömmen - och jag ser den stora skillnade mellan dig och den andra som står och provocerar farliga typer och sedan smiter iväg. 
Du hade inte i dig behovet att provocera andra även om din envishet kunde nästan tolkas som provocering. Nej - det var alltid tryggt med dig. 
skön känsla... ska nog suga på den resten av dagen!

"Inte meningen" - är dagens citat.
Men tror du att jag lyssnar på den?
Nej, varför ge upp om man kan stångas lite?

Jag åkte in till stan för att se Tove Janson utställningen.
Kön utanför var säker 30 m lång och dom flesta stod parvis i kön.
Jag och dottern gav upp på engång men - sedan tyckte jag att vi ändå skulle besöka "lanthandeln" som låg i anslutning till utställningslokaler. När vi gick in så mötte vi en del besökare som kom ut - så grinden stod öppen och vi följde bara flödet. Huxflux upptäckte vi att vi hade minsan kommit in på utställningen - fast bakvägen då.
Vad finns det att göra? Skall vi gå fram och köpa dom där biljetterna? Vad/ hur skall dom 300 köande opponera sig med om vi slingrar förbi kassan så där skitbalt som vi nu råkade göra? 
Nej - det vore bara komplicerad. Jag gick in och tittade på tavlorna. Om någon undrar hur tavlorna såg ut när man plankat in kan jag trösta att min syn var inte det bästa idag och jag gick runt snabbare än blixten.
Jag älskar Toves verk men idag var inte min bästa "gå på konstrunda" dag.
men lite busigt och lite äventyrligt kändes det!
Någon klok person har sagt att en äventyr är resultat av en dålig planering. 
Du tyckte att allt man gjorde med mig var som en äventyr.
hmm... så är jag en person som inte kan planera eller är jag kanske en person som är impulsiv av sig och helt enkelt tar det som det kommer (och så som den kommer)?
"Det blir inte alltid som man  har tänkt - det blir lite bättre", det är lite jag över det hela.
Hade jag stått  där i kön en timme och sedan kommit in - så hade jag garanterat bara varit frusen och grinig och inte kunnat njuta av något som utställningen bjöd.

Om det var du och jag som hade gått in på utställningen så hade vi nog säkert hoppat över staketet, tur att vi inte gjorde det - för det var ett innegård där - som man ändå inte hade kunnat komma ut ifrån, nu när det var vinter och allt var stängt.

Idag har både jag och några andra uttryckt mycket saknad efter dig.
Det är så märkligt att du inte är online varken på timeviewer eller på Skype.
Tänkte ta bort dig från kontakterna från skype - men.. hur ska du då ringa eller skriva?
Skit!  ja - jag hör mig själv! Tänker inte klart där men det blir liksom för deffinitivt!
Jag vill faktiskt  ha den där länken till dig kvar i fall du skulle komma på något sätt att meddela mig därfirån? Och nej - jag skulle inte bli skraj för fem öre om du gjorde det... men det kanske finns regler i himlen att ni inte få kontakta oss eller något?

Jag läste på den där sidan "Minervas blogg" om själsfränder.
Kunde skriva under alla  beskrivningarna - dom stämde så bra på oss.
Glömmer inte den första meddelanden från dig - orden har försvunnit men skittpomfrit, den känslan - den finns kvar!
Lika starkt var vårt första möte 2005 - jag minns fortfarande vilken jacka du hade på dig och hur du stod och väntade på mig där på tågstationen.
Det var så magiskt - en person som jag alltid hade kännt som stod där - fast vi aldrig hade träffats. Det var så själklart och naturligt.
minnen - minnen - minnen!
mins du dom?
Har du tillgång till känslor där på andra sidan? Eller är det bara vi har på jorden som får hela registret?

Kattungarna mår bra och växer. Glad att något går rätt även om det inte är alltid så lätt.
cyberkram!

Idag fortsatte vi att tömma din lägenhet. Nu börjar, åtminstone jag, se ett slut på det hela.
Sortera, värdera, slänga.
Tillslut blev jag bara praktiskt - olika påsar för, plast, metall, papper, batterier, teknikskrot osv osv. Det går inte att rädda allt - det går helt enkelt inte att texta alla 28 lampor och 157 batterier om någondera skulle fungera.
En sak är säker - under detta år skall även jag göra en storrensning i mina skåp samt förråd!
Dina familjemedlemmar är så himla trevliga. Jag undrar ibland varför vi inte kunde umgås medans du levde? Var det tänkt att göra sen? 
Ja - sen är ofta försent och klockor går ej vrida om, men vi gör det bästa av de vi har nu. Att komma överens, göra rätt för oss och tänka hur du hade välat ha det.
Så många etiska problem vi stött på - ska verkligen bränningsapparaten till den som redan har problem med lagens hårda hand. Du uttryckte din oro för honom de sista tiden men du hade inte liksom ork att sätta ner foten och säga - "skärp till brorsan - livet är alldelse förkort för att slängas bort!"

Prästen ringde mig och hon kommer hem till mig på onsdag veckan inna begravningen. Sicken tur att du tillhörde kyrkan, på sätt o vis så känns det väldigt bra just nu. Då finns det struktur och hopp om att det finns någon som styr upp den där begravningen. visst har vi alla massa ideer men - det är bara ideer än så länge.
Vi få se hur det formar sig - det blir nog bra... Det är bara så många frågor så som, hur många kommer, vad ska man ha för klädsel, vad ska det vara för fika osv.
Det var väl inte jag som skulle tänka på det men - nu tänker jag mycket på det.
De känns som det är många som vill komma samtidigt som det är många som har frågat som sedan sagt att de inte kan komma. Klädsel - det var det sista du brydde dig om så jag kan inte ens i mina vildaste tankar tänka att du hade velat någon formel stil utan - ta det du trivs bäst i.  Fika har jag oxå tänkt på - du åt ju frukost 5 gånger om dagen och det var det vi var duktiga på att lyxa till det. Kokt broccoli med harricotsvert och massor med örtsalt och smör! Varm choklad att doppa brödet i - som minst hade två olika pålägg på...
Kan man göra så? Bjuda på frukost på en begravning? Fast du var ju rebellen - få man inte göra så - så skulle man defintivt göra så!
Saknar så enormt mycket att prata med dig - bolla sånt här! Skratta!

Får nog sluta för idag - för många minnen att skriva ner på få ord.
puss

Det strupande känslan har övergått till astma. Känns ju lite löjligt att ringa läkartid för att astman återkommit och jag inte har några mediciner för det.
Jag är ju sådan där typ som inte vill ta mediciner och egentligen jag hoppas att jag grejear det här med utan. Men det finns en hårfin skilland mellan att sorgen struper mina andetag och när det har övergått att andetagen konstant är en ansträngande handling. Jag tror fortfarande stenhård att det finns en samband mellan händelserna.
Det känns nästan som min kropp vill säga att sorgen har blivit en kronisk sjukdom.

På eftermiddagen jagade efter folk som skulle hämta den där förbaskade sängen.
Jag var så arg och ilsken att jag i min vildaste fantasin var redo att skjuta några enstaka personer som hade pushat dig till den där "åka hem snaraste" grejen. Det är ofatbart hur dom kunde ens komma på tanken att skicka hem dig knappt en vecka innan du dog. Dom hade ju konstaterat att du led inte bara av alla komplikationerna och var döende men du även hade en allvarig infektion i kroppen! 
Ilskan kan trots allt vara en positivkänsla. Jag fick tillslut besked att sängen skulle hämtas den 18 januari. 
Dessutom blev det klart att begravningen skulle hållas den 25 och på Hagabergskapellet. Det blir så bra - så bra!
Lite typiskt dig - att det skulle vara så nära ditt hem som möjligt! 
Jag skrev informationen på FB - så att alla dom som har frågat skulle veta. Får skicka några sms oxå till dom som inte är aktiva på sociala media.

Kattkulle verkar må bra, Doris, Mizo, Nisse och Quatrz har redan gått upp i vikt och verkar vara bra början på små busfrön.

Jag tror jag har föresten hittat ett bra metod för min andningsproblem. 
Det känns nämligen bättre när jag spelar lite blockflöjt. Din Saltå flöjt är min absolut favorit! Hoppas du ibland har lust o lyssna för jag spelar just våra låtar!
Puss o Kram - cyber sådan!

Kattungarna kom idag. Timeingen var perfekt. 
Dom kom exakt två veckor efter att du hade gått bort. 
Du väntade på att jag skulle komma hem från jobbet - så jag kunde komma till dig och Kasia gjorde likadant.
Jag kom hem - steriliserade tången och saxsen. Sedan satte vi med Enki och tittade på kattfödselvideor - och sen var det dax.
En liten överaskningsmoment fanns där utöver alla manöver då jag fick suga upp slemet från ungarna och hjälpa dom med första andetag och det var  faktiskt det att vi fick en bonus unge som dessutom var helt grå (eller det kallas blå i kattvärlden) . Vi trodde att det skulle max vara tre men det blev fyra ungar.
Alla ser redan unika ut.

Jag räknar dagar till att slippa katastrofala händelser. Jag känner att jag bara vill nu gå in i något simpelt liv.

Det här sista halvåret har verkligen präglats av stora omvälvande känslor.
Att följa din sjukdom och se dig bli svagare dag för dag - var ett av det värsta jag varit med om.
I sidan om har jag då haft kissekatterna som en energikälla. Jag hade nog gått sönder flera omgånger om dom inte funnits.

För att hedra dig så tänkte jag göra ett kombonamn på kissekatterna...
Den första kallar jag till Doris från DOminque 
Den andra kallar jag Mizu från doMInique 
den tredje kallar jag till Nisse från domiNIque 
och den fjärde får heta Quartz från dominiQUe.  (grå som quartz)

Sen blir dom säkert omdöpta men bara så att jag själv har lite koll.
Då - får du vara med oss varje dag!

Vaknade flera gånger i natt, jag är lite nervös inför kattungarnas födsel. Igår kom paketet och alla dessa verktyg som kanske kommer till användningen. Känns ändå att jag är berädd och det känns som Kasia bara väntar på att jag blir redo så ska hon nog trycka ut dom små liven.

Jag var och träffade den där kuratorn på palliativ/ASIH avdelningen.
Jag satt där över en timme och tiden bara sprang iväg. Jag berättade mycket om alla känslor som väller fram och hon berättade att det är naturligt i sorgarbetet att man kan både vara arg och lycklig utöver det vanliga sorgen.
Sedan tog jag upp även klagomålen med henne - hur du hade blivit försummad i dina behov och att jag ville prata igenom med processen med läkare.
Det var ett bra samtal och jag kommer att träffa henne igen även om mycket av min sorgarbete gör jag här på dagboken.

Idag känner jag att jag börjar närma mig någonslags acceptans att du är borta.
Och när jag säger borta så har jag liksom accepterat att du inte kommer tillbaka utan du är där du är - även om du är vid min sida.
Vi liksom kan nästan hålla varandras händer fast de sker i olika dimensioner.
Tänk att du nu vet och upplever allt det där som jag bara hade en aning om!

och så kommer en ny våg över mig igen... fyyyyyyyyyyy

Hade en jobbig start på morgonen, för lite sömn och för mycket sorg som ströp mina andetag.
Allt kändes mörkt och jag prövade greppa tag i varenda ljustråle som sista halmstrå - för jag vet att min tid är nu.

På jobbet fick jag förfrågan att bli gruppledare för huset - jag tackade ja på engång för det var ju det jag ville och som jag vet att även du ville.

En av dina föredettor skickar medelande till mig på messenger. Hon använder mig som en kanal för sin sorgprocess. Jag tycker det är oerhört jobbigt för jag har mitt eget att ta hand om.
Dessutom har hon en bild om dig som du ville att alla skulle ha och som jag verkligen inte alls tyckte  om. Ditt genuina var inte att du "verkligen kunde se in i ens indre" det var det du ville andra skulle se hos dig - så det var det du lät alla tro var din grej.
Ledsen att säga men du var faktiskt rätt självupptagen fram tills fem år sedan.
Jag blir mest bara irriterad över hennes meddelande - jag har lust att säga det ena sanningen efter det andra men jag har bestämt mig att inte göra det. Vad vore det för nytta? Hon får helt enkelt ha den bilden om dig. Hon behöver inte veta om allt de där mörka som vi kröp igenom tillsammans  och när maskerna togs tillslut av - för att sedan kunna växa fria som människor.

Kattungarna föds snart... Jag hoppas att du är här då med mig. Du var så glad för mina kissar även om träffen för det mesta blev genom mina bilder och alla berättelser om dom. Jag tror nog att du är här o klappar dom ibland - du hade älskat dom, det vet jag.
Men du kanske kan klappa stackars Paulina istället. Hon lär vara glad att se en bekant ansikte där på andra sidan. Hon gillade ju när du var kattvakt - hon kröp in i din garderob och mös när hon fick ligga bland dina kläder. Det var knappt att man fick hem henne efter dom vistelsen.

Jag har väl inget mera att säga idag...
önskar bara att vi snart  kan ses - även om det skulle vara i
"Drömmarnas land - andra sidan måne."

En sådan dag då jag inte ville kliva upp ur sängen. 
Jag gjorde det och sedan klev jag ner igen.
Enkelt när jag ändå var ledig och det ända måsten var att köpa kattmat.

Behöver jag berätta att jag varit ledsen? Mina tankar snurra runt och runt dom sista timmarna. Jag går och undrar om du blev felbehandlad och att du kanske fick lida mera än vad som var nödvändigt.
Sen ringde det på mobilen. Det var Anna-Klara från paliativtavdelning som ville veta hur jag hade det. Hon hade stött på dina skor där och hon ville kolla upp om vi skulle ha dom eller inte. 
Jag berättade till henne allt som bekymrade mig. Allt om den där sköterskan som skulle vara "duktig" och skicka hem dig och sjukhussängen som nu stod där i ditt storarum och bara väntade på att bli hämtad.
Var det stressen - som sköterskorna packade på dig som fick dig att välja dö?
Jag minns när du sa något i stil som "det är lika bra att jag går o dör nu på engång"...
Vilket fall som helst så bestämde vi att jag skulle få träffa läkaren som skulle sedan berätta hela dödsprocessen från steg till steg åt mig.
Jag behöver det - så jag slipper känna den här ovisheten...
och så kändes det lite som om du hade lämnat några fotspår precis i rätt tillfälle... dina skor där i rummet som alla hade städat och tömt. Hur missades dom?
Nej du... det var nog du din underbara spillevink!
Tack att du hänger med mig och guidar mig i mörket.
(för det är jävligt mörkt stundvis )

När vi träffades var din nickname mr Alladin och min BlåhäXa.

Jag sa det då och säger det igen:

" Ta du din matta så tar jag min kvast så ses vi halvvägs i himlen"


Idag har varit dagen då jag verkligen hade uppskattat att det skulle varit så enkelt.
Jag vet inte vart melankolin kommer ifrån men det känns som jag är omtöckt av en tjock grå filt - emellanåt har jag svårt att få luft men sen klarnar det igen.

Jag drömde om att vi gick i parterapi - i himlen! O terapeuten tog lite min parti för jag ansåg att du försummade mig. Hon konfronterade dig o sa "berätta varför känner du sådan antipati mot Pia?"
Jag var arg när jag vaknade, för du bara totaltförnekade. Men sen tyckte jag förståss att det var lite komiskt... parterapi då den ena lever o den andra har gått vidare.
Ja fast det skulle inte förvåna mig - för våra band är starkare än den där gränsen som kallas döden.

Hör av dig snart... eller skicka åtminstone ett litet tecken... 
Förlåt men jag börjar tvivla så lätt,
det är nog saknaden som talar.

Storröjning idag i din lägenhet. Många möten i kaoset som vi alla ville få ordning på. Julia var där idag - och hon agerade som jag brukar - minnen som bara poppar upp när vi rotadr runt bland dina grejer.
Jag kramde om henne hårt och länge. Det var som om du skulle  kunna uppstå genom den kramen.
Jag blev så glad när jag såg hur kär hon var i dom sakerna som du ville att hon skulle ha.
Sedan blev det brottom - för vi hade bara en timme tills tippen skulle stängas. Så jag pekade på allt det som vi skulle hinna slänga och som jag viste var egentligen bara skrot.
När vi kom till återvinningsstationen sa jag högt - att om det är någonsin som du skulle åtevända från döden, så var det nu när dina kära datakadaver skulle slängas.
På sett o vis förstår jag dig i din tanken om att man alltid kan återanvända delarna, men vem skulle i dagsläge vilja ha en 13 tums skärm från början på 2000 talet.
Så där gick gränsen, det var för mycket och ingen kände någon som ens skulle vilja titta på högen.

Satte  sedan vid pianot när jag kom hem. Det kändes så framtvingat att spela. Intén susning hur jag hade gjort innan men sen lossnade det lite. Satt precis så som du brukade göra - bara plinga lite och ta olika toner som sedan följs med kvintar, terzer och accorder en melodi från tomhet och ögonblick.
Ingen mästarverk förståss men definitivt en början på kreativt musiserande. 

Jag vet inte hur jag ska avrunda dagen och få det till en vettig text- så mycket känslor inpackade på några timmar. 
Men o andra sidan så är inte meningen heller att jag ska skriva något märkvärdigt utan bara det som beskriver min verklighet.

...men gå nu inte o tro att jag plötsligt skulle vara stabil o glad eller något.
För gråtattckerna dom väller över mig när jag minst anar.
Så du är minst lika saknad idag som du var igår!

Dag som varit preglad med tomhet, sorg och en hel del glädjeglimtar.
Det tog mot att gå in i din lägenhet, minnen sitter i väggarna och det ser så sorgligt ut när sakerna inte längre befinner sig på sina plats.
Du var ju på sätt o vis pedant - även om det kunde vara lite damrottor här o där med du hade ändå alltid full koll på dina grejer... och kliniskt rent skulle det vara i kyl, vask och spis.
Som tur så var jag inte ensam - Ellinor följde med och när jag började gråta så grät även hon. Det är så ofattbart att du är borta!

Tillslut kom pianoflyttfirman. Ivan såg respektfullt över dina musikinstrument. Han hade en stund över när han väntade på sin medarbetare att komma upp. Han tog en av dina gitarrer och prövade försiktigt på strängarna. Sedan började han stämma den och när han var nöjd så spelade han en spansk kärleksång till oss.
Eftersom det inte fanns några stolar i närheten - hade han satt sig på knä på golvet och så sjöng han. Precis då kom Ellinor in och var exakt lika förvånad över händelsen som jag. Efter sången sa Ivan flera gånger - åh, jag blir så sugen på att spela nu!
Jag kände att det var helt magiskt... Det var liksom - hedring åt all den musiken som du fyllde rummet med under alla dessa åren. Din ande fans så levande och jag nästan kunde förnimma hur du satte på din stol där och log.
Det känns att i varje dag får jag trots sorgen ändå vara med om något lite utöver det normala.
Jag hoppas på att jag kommer att se det mera o mera tydligt sen när jag läser tillbaka mina texter här.
För någonstans är du... och när jag tvivlar så kan jag nog hitta dig här mellan mina rader.

Puss

Igår var jag ledsen och ville få svar på mina frågor... I natt trillade poletten ner.
Jag ser ditt liv nu som helhet och jag förstår lite varför du inte ville uppmärksamma dom senaste 11-12 åren. Vändningen eller - så som jag ser det "peripeti" kom förmodligen efter Tsunamin som du var med om 2004. Nu när jag tänker efter så var du alltid lite nedstämt runt juletiden - och brukade räkna ner åren utifrån den händelsen.
På någotvis så bytte du ditt mer extrovärta liv mot ett introvärt liv efter den händelsen. Vad vet jag egentligen... kan bara prova sätte mig in hur du hade det.

Själv har jag återvänt mig till stadiet då jag egentligen vill att du ska vara hos mig 24/7 och hellst hålla handen och torka mina tårar.
Skönt att du inte är en sådan typ som skulle göra det... Så då kan jag släppa dom förväntningarna.

Fick en bild skickad till mig - det var du precis innan jul... Tacksam för den är jag för där ser jag hur trött du var och hur sjukdomen tog kol på dig.

Kissarna är med mig hela tiden, dom fyller upp den tomheten som jag bär i mitt hjärta. Nu ska jag fortsätta med det andra här - andas och känna efter livet. 
Det blir nog bra det här, om inte på engång så på nångång.

älskade du

Igår kände starkt din närvaro.
Jag var hemma hos dig och din syster och hennes son var där.
Från att jag inte ville ha något - så blev det tydligt vad jag ville ha med mig därifrån.
Din grotta måste ju tömmas - för du är ju i fri form nu.

Så många minnen - dom finns överallt...
Jag viste inte att jag kunde minnas så mycket som jag gjorde igår.
Det var ok.
Idag kände jag åter tomheten.
Lyssnade på låtarna som du fixat till mig men din närvaro är någon annanstans.
Jag tror du är hos en annan sörjande - och det kan jag verkligen förstå att du behöver vara.
Idag sörjde jag mest att du inte uppmärksammat dom senaste 11 åren på någotvis i dina sidor på internett. Jag har provat förstå varför är det så?
skämdes du över mig och det liv vi hade?
fast nej... jag tror att dom åren var åren då du växte mest som människa. Din frisyr ändrades från hippi till kort - jag vet att du sörjde dina lockar men du passade i det korta så fint... mer manlig blev du på alla vis. Jag är så glad att jag fick de sista halvåret med dig - även om du var sjuk och det var eleändigt så nådde vi en annan djup i vår relation. Jag kände mig älskad av dig. Och det är inte kärleken i sig som var viktigt utan försåelsen, accptansen och samhörigheten.
I vår låt som vi gjorde fanns det bara två meningar... "I love you so" och "I lost youre soul"... Jag fattar inte hur blev det så? Då när vi sjöng - hade vi inte alls pratat om texten - det vara bara olika stämmor vi lekte med... Men det var jag som sjöng dom övergripande sorgsna "I lost youre soul" stämmorna. Och det var verkligen det jag upplevde, det var så många gånger jag förlorade din själ... du var inte närvarande fast du sa att du älskade mig...
Och nu har jag förlorat din själ förevigt...

Fast det stämmer inte - det är nu om någonsin du är så klar - du är den du var ämnade att bli... 

o så fälde jag en tår igen.

Vaknade kl 05:38
kollade på mobilen och såg inget intressant på fejan - så jag vände mig om och skulle sova.
Plötsligt tändes min mobil och musiken började spelas. Jag trodde det var  alarm först - men det var en märklig tidspunkt och helt konstig signal.
Det var "sleep like baby tonight" av U2.

DET VAR DU!!! 
Låt efter låt spelade på iTunes som jag själv  aldrig  använde eftersom jag är för snål för att ladda ner musik...

"Every breaking wave"- handlade om allt det vi pratade om i slutet...

"This is where you can reach me now"

If there Is a light you can't always see 

And there 1s a world we can't always be 

If there Is a kiss I stole from your mouth 

And there 1s a light, don't let It go out"

Genom dessa ord i låtarna talade du till mig. Precis så som vi brukade göra! Vi skickade till varandra låtar som beskrev våra känslor när vi inte själv hade förmågan att uttrycka oss.
Känner en sådan lättnad. Min fruktan att döden kanske bara  är död och inget mera hade smygit  i mig.
Jag som började tvivla på att jag hade lurat dig när jag tröstandes berättade allt det fina jag trodde om andra sidan...

Kanske - om någon faktiskt läser mina rader, tror att jag blivit galen... Det gör inget - jag bjuder på det. 
För jag bryr mig inte
För det ÄR DU - o det är allt jag ville veta...

Vi ses åter
och vi hörs snart
och så vakar du vid min sida 
Älskade DU!

 Vaknade 07.00 och viste inte vart jag var. Kände efter och kom på att jag hade glömt ställa in alarmet och att jag dessutom var på jobbet.
Sorgen kändes hanterbart - hade skärpt till mig där på jobbet och kände mig formad av en trygg mall - proffs?
På jobbutflykt kände jag plötsligt något kyligt runt mina ben - ställde om värmen i bilen men kylan fortsatte...
Sedan var du i mitt huvud och skämtade om vårt gemensamma vän - som körde bilen...

"signalmolekyler" - och jag ville skratta högt men log bara lite för mig själv.

Var det du - eller hittade jag bara på?
kände efter saknaden, men du kändes närvarande och jag kände mig trygg i det.

några tårar fälde jag i alla fall... 
för du var så mycket mera än bara kärlek.

Du var du

Dag 3 eller nerräkning 352

Nyårsdagen - jag somnade kl 21 igårkväll.
Vaknade 23:56 av nyårsraketernas smällande - vände mig om och låssades att det inte var viktigt.
00:15 avtog smällandet. Kramade katten och somnade om.
Sov fram till 08 - skönt... Kände efter saknaden.
Den var kvar - tomrummet.
Drog lite änglakort och fick till relationskort "frid" och bild på en ängel som släpper en vit duva iväg. Texten lyder: " Frid kommer av att minnas att endast kärleken är verklig". Fick enorm tröst av det.
Sedan åkte jag till jobbet. trodde inte jag skulle klara det men blev glatt överaskad att det var precis det jag behövde göra.
Det oerhört tunga hade blivit hanterbart. Jämna mellanrum poppa bilder upp i näthinnan och då fylldes ögonen snabbt med tårvätska.
Jag låter känslan bara finnas - sanningen är att du är borta och jag är ledsen.

punkt och slut för idag.