Idag har jag äntligen registrerat mig på körskolan. Jag är lite skraj däremot eftersom jag inte vill göra det halvdant utan - följa upp den från början till slut. Målet är körkort men vägen dit känns lång. Har jag verkligen tålamod att göra det? Jag vill verkligen skaffa körkortet, jag vill känna mig fri och ta bilen när som helst och åka iväg. Jag har alltid hängt upp mig på att andra har det och att jag inte behöver det men nu har jag kommit till en punkt där jag själv verkligen vill ha det.

Annars har dagen idag oxå varit bra. Cykeln min fungerar bra, trampade hela vägen från jobbet hem och kände mig en aning svettig men mycket kry. Dom här stunderna då vädret fortfarande är mild och vindarna håller lagom tempo - då är det verkligen nöje att cykla. Jag gillar känslan att vara så nära natur och på landsvägar får jag dessutom sjunga samtidigt när jag trampar framåt.

det var nog allt från idag...

Så glad jag är! Jag har hämtat min cykel från reparationen. Dom är så duktiga där på cykeltjänsten. Jag behövde fixa punktering så jag bad om att få en ny vinterdäck och nya handtag samt en ny slang förståss. Förutom allt det där så hade dom nog pysslat med lite annat oxå. Kedjeskydden som satt löst tidigare var oxå fixad fast jag hade inte ens nämt de (glömde bort helt!) och sedan tyckte jag att växlarna kändes så mycket bättre. Priset var 810 kr - och jag vet att bara själva vinterdäcket kan gå på 600 kr och handtagen kostade enligt prislappen 189 kr. Dessutom var dom supersnabba! Jag lämnade eländet in igår och idag var dom klara.
Livet har blivit lättare att leva de sista tiden. Jag behöver inte kämpa längre. 
För två år sedan var allt som jag gjorde kämpigt. Min livsinställning hadlade mycket om att livet är så svårt som det bara kan bli och lite till. Det var verkligen inte något jag ville ha men allt bara blev jobbigt. Jag var superstressad om allt. Jag tyckte att det var rena pesten att folk mailade mig. Alla samtal som började med "skulle du..." slutade att jag först och främst inte ville men jag viste inte heller hur jag skulle kunna avböja. Själklart jag kan var ofta mitt svar - för allt annat var ju lite tabu. 
Jag har nog lärt mig att säga nej utan att behöva förklara mig - och det är konst det!
så livet är rätt gött faktiskt, ska syssla med det ett tag framöver.

Märkligaste saken hände, jag hade somnat här för kvällen då sonen kom hem med donkenkäk till oss. Det var i o för sig sent (22.20) så det var inte så märkligt att jag hade somnat - men jag var både vaken och sov samtidigt. Han skulle visa något på telefonen - o jag såg bara en ratt i bilden o då blev jag så ledsen. Fick helt för mig att han hade filmat när han kör 220 km/h med bilen och att han skulle bli av med körkortet o shitt...
Jag började käka min del av nuggetsen och piggnade till - och så förstod jag att jag hade liksom skällt ut honom efter mig virriga mardröm.
Ja, allt det här är säkert snurrigt som bara den... men det är intressant i sig hur våra hjärnor i en trött tillstånd mindfuckar och man inte kan veta vad som är sant och vad som är något annat?

Annars har dagen varit super bra. 

Blev en aning tagen på sängen idag. Hade haft en väldigt soft morgon men ändå inte för soft eftersom jag hann med både bytet av vatten till akvariet (samt renssa pumparna) och städandet av lägenheten. Sedan hade jag en lång lista på saker som jag skulle införskaffa på stan... så strax efter "middag" - vilket är 12:00 så knata jag ner till byn. Hade knappt hunnit ens titta på  min lista då en kollega från jobbet ringde och undrade om jag var på "G".  Ja - alltså... jag o gissa scheman går liksom inte ihop. Vi hade bytat ett ex antal gånger den där schema - vilket i och för sig är hur enkelt som helst - varannan söndag... MEN vilken söndag skulle jag börja?
Ja, nu vet jag! Det var den här söndagen. Så inget att göra - ringa fina sonen och fråga om han kunde köra mig dit eftersom inga bussar ditåt fanns i dom närmaste timmen. Han lovade komma efter en halv timma - så jag hann iväg och  köpa alla sakerna som fanns på min lista. 
Jag hade en bra dag på jobbet, det måste jag erkänna även om jag inte alls var mentalt förberett att åka dit idag.
Nu har jag kommit hem men - det finns fortfarande i kroppen en märklig känsla av "vart tog min söndag vägen". Så nu ska jag göra lite söndag innan det är dags att hoppa i sänghalmen.

Det blev inte mycket av festivalen för mig idag. Hann inte ens lämna in min cykel på reparation däremot blev det en kvalitetsdag med dottern och det var mycket trevligt.
Vi har bland annat sprungit runt i Ikea och köpt kaktusar. Jag köpte två som jag tänkte ta med mig till mitt stödrum då en av eleverna tyckte att vi skulle ha det där.
Sedan fick jag se min dotters studentlya och den var jätte fin och på ett jätte härligt område dessutom!
Sedan gick vi iväg för att handla skruvmejsel - men vi hamnade på matparadiset. Det var en jättestor ekologisk mataffär - då ordet paradis var verkligen på sin rätta plats.
Sedan gick vi runt där på köpcentret och jag köpte en Marshall bärbar högtalare samt (ÄNTLIGEN) en macbookskydd/väska till min dator.
Vi var dessutom på cykelloppis och det var väldigt nära att jag inte köpt till mig en cykel till. Jag kommer förmodligen att drömma om fanskapet men - jag ska ju fixa min nuvarande cykel till fint skick igen.

Sedan när jag kom tillbaka till vår lilla by - så gick jag igenom festivalområdet. Hade nästan lovat mig själv att köpa sån där mjukglass med strössel på - men som sagt det var lite kyligt i luften så det blev ingen glass. Det blev ingen creps heller vilket var mitt andra allternativ eftersom det var så fruktansvärt lång kö.

Däremot skall jag alldeles strax njuta av mina färska blåbär och hallon med grädde.
gott ska det vara!

Efterlängtad löningsdag! Jag har varit och köpt nya antroposofiska mediciner till mig. Nya är dom kanske inte men åtminstone en ny laddning. Tre produkter gick på 450 kr och det är bara en bråkdel av vad jag tar för att klara av min vardag.
Det var en lycklig jag som åkte hem från jobbet idag. En hel vecka med elever och det känns jätte bra faktiskt. Jag och kollegan har fått ihop en bra start för klassen och jag håller verkligen tummarna att han inte ge upp eller blir utbränd på kuppen. Han verkar avslappnad och naturlig i sin roll men det är ingen lätt eller enkel uppgift.
Här på vår lilla by har man årlig festival som pågår från idag tills på söndag.
Jag gick genom festivalområdet ett parvarv och tänkte köpa något att äta, men sånt är bara förstort för mig. Jag får ångerst varenda gång när jag står vid en sån där matstånd och ska komma på något att äta. 
Jag knatade även in till frissan och chansade på att hitta en ledig till på studsen. Jag hade jätte tur - för det fanns tid och dessutom fick jag tid för att färga håret. Ingen billigt besök, det kostade mera än vad jag har lagt ut för hårklippning för dom senaste 3 åren. (fast jag går ju sällan till frisören) Jag lämnade helt och hållet över ansvaret till frisören. Det sägs har blivit fint, men jag är själv väldigt skeptiskt för den där slingmängden i håret. Jag såg en blondin stirra mig på spegeln och det var obehagligt. Det dröjer nog några dagar innan jag vänjer mig att håret är så ljust. Dessutom behöver jag nog sminka mig självinnan jag ens titta på mig själv i spegeln.
Men jag provar att ha tillit, det är nog bra efter att jag blivit van bara.

En lång dag på jobbet - fast det gick smidigt ändå! 
Hade fispunka och fick ta bussen till jobbet. Det funkade bra det med men jag gillar annars komma lite extra tidigt fram så jag har tid att förebereda mig inför lektionerna.
Kollegiemötet slutade lite innan 18 och jag hade till och med ork att laga mat fast jag kom hem strax innan 19.
Ibland har man ork!

Jag verkligen avsky att gnälla om tröttheten men nu är jag det igen, det bara snurrar i huvudet och om jag skulle lägga mig i viloläge hade jag inte en chans mot sömnen. Provar hålla mig vaken lite till och sedan  släpper jag taget.
Idag har annars varit en bra dag, kort på jobbet eftersom vi har varit på utflykt på Tom Tits. Det var väldigt lyckat och det var jätte kul att se hur eleverna uppskattade vår gemensamma dag. På eftermiddag var jag med dottern och sonen på Ikea. Det var storhandling till hennes nya studentlya. Vi hade kollat en säng - provat, räknat ut och tillslut bestämt för en viss mott och märke. Den hittade jag sedan på fyndhörnan på 40% rabat. Sånt gör mig så himla glad! Men det tar på krafter att gå på Ikea. Behöver men gå på toa så skall man inte vänta för länge eftersom det är så fruktansvärt svårt att hitta toaletterna. Jag viste i och för sig vart dom var - men hur jag skulle ta mig dit snabbaste vägen bland labyrinten var inte alls lätt speciellt när man går baklängs och tar massa genvägar. 
Vi hittade även en garderob till mig - men jag är inte alls så säker på att jag orkar sätta min fot in i Ikea dom närmaste halvåren. 

that´s all!

Har höllt mig vaken hela dagen och kvällen. Tänkte att jag bör göra det så det inte bli en dålig vana att alltid behöva sova efter att jag kommer hem från jobbet. Det var inte helt enkelt för min kropp hade redan ställt sig in i ett sparläge - men det blir nog bra så småning om.
Dagen idag har åter varit en jätte bra dag. Jag känner mig glad över att har ett nytt jobb och jag ser att det blir nya utmaningar, vilket jag älskar.
Faktiskt så skulle jag kunna reflektera lite över det där att jag alltid vill ha nya utmaningar. Varför kan jag inte bara nöja mig med ett liv som är stabil, lite enkelspårig och trygg? Minns för några år sedan som jag bara önskade trygghet och liv utan några som helst överaskningar.
Då var nog min Fibro väldigt aktiv och jag levde livet bara för att överleva. Jag kanske möjligtivs har tagit några steg från att överleva till att faktiskt leva. Det är jätte stor skilland mellan där. 
Mit kropsliga mående är förståss inte hundra men i det psykiska så har jag accepterat livet med livets vilkor. Idags läge är jag inte fockuserad längre på att "hitta kärleken", att bo i ett hus, att ha körkort och bil eller ens fast jobb. Idag mina mål är att ha en meningsfull liv. Kärleken har jag bytt ut till mina katter faktiskt - jag får mera kärlek från dom är jag någonsin kunde få från en människa. Det låter säkert helt galet men mina kissar ger mig utan att förvänta så enormt mycket tillbaka. Dom älskar mig fast jag är trött och knappt orkar gosa med dom. En annan människa - i kärlekshistorie, skulle i någon av fasen tillslutaändan ställa    krav på mig och säga " att jag aldrig visar blablabla". 
Ja, jag vet jag kanske är cynisk och kanske en annan dag så tänker jag åter annorlunda.
Det var allt från idag!

Äntligen elever! Vi hade en jätte fin skolstart och solen sken på oss - precis som det skall vara. Uppropet tog lite tid då varje elev kallades upp en och en i klassvis ute på skolgården. Det var en fantastisk högtidlig stund - men som sagt det gick ju inte på en kvart direkt. I klassrummet fick vi sedan träffa våra elever, vi presenterade oss själv (jag och kollegan) och sedan pratade vi lite om praktiska saker. Jag måste erkänna att jag redan känner den där waldorfkärleken till våra elever - dom bara känns så helt rätt.
Stressen känns däremot kvar i kroppen. Min mage är inte helt i ordning och musklarna är lite extra onda speciellt nu när en av mina kosttillskott har tagit slut. Ibland är det faktiskt bra att ha paus från dom där vitaminerna så att man blir påminnd om hur dom faktiskt fungerar.

ja - det var nog allt från idag... typ

Idag är jag äntligen lite i kapp här, skriva på rätt dag vilket är ju bra så länge det håller.
Det var väldigt vackert väder idag och jag gick med tankar om strandhäng hela morgonen. Tankarna blev till annat när jag såg att  himlen började täckas av cumulusmoln - visst höll värmen men hur roligt är det egentligen att sola när molnen konstant kommer iväg? Det blev en lång promenad istället. Av någon märklig anledning blev jag väldigt lipig och jag kunde referera till Dominique om allt.
Jag o andra sidan kunde ha helt fantastiska kreativa ideer om mitt kommande lärarjobb men sedan kunde jag överösas av minnen om Dominique och saknade efter honom var verkligen grymm. Jag anade "höst i luften" - någonslags förlopp där livet går till dvala och sedan dör. Förra året den här tiden kämpade han hårt mot döden  "som stod i farstugan" och bara väntade på att få honom med sig. Jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop under den promenaden som sammanlagt omfattade ca 7 kilometer.
Ett ställe där jag satt vid vattnet på en bänk,  tog några foton och så tittade jag bort mot den där bryggan där vi för 4 somrar sedan satt och njöt av kvällssolen och tystnaden. Framför mig på vattnet flöt en halvrutten trädstam, på den växte det grässtussar och två små klibbals-skottar. Jag tog en bild på den och la ut på instagram med text:
"Då livet inte frågar efter lov - utan bara uppstår".

Vad var chansen för dessa små trädskott att överleva på den där ruttna stammen som flöt på vatten? Oavsett om deras liv hade en framtid eller inte så hade dom lyckats rota sig på den märkliga underlagen. 

Jag har verkligen varit djupsinnig idag. Som jag nämde innan har tårarna runnit i kapp med mina miljoner tankar.
Jag lyckades pricka in en liten regnskur  på min promenad. Jag sökte skydd under träden där vid stranden. Sedan letade jag efter regnbågen då solen lös sammtidig när regnet öste ner - men nej, det blev ingen regnbåge på den delen av himlavalvet. 
Jag undvek ögonkontakt med människor på stan där jag hamnade i slutet av min promenad. Jag hade en känsla av att vem som helst skulle kunna se in i min skärrad själ och uppleva min djupa sorg. Jag hade ingen lust att dela med mig mina känslor till någon, knappt att jag själv klarade av att hantera dom.
Så min 131 dag har varit mer eller mindre känslostorm, hoppas på sinnesro imorgon.
Detvarallt!

Jag kanske borde döpa om dagbok tanken till tankar från dagen därpå?
Vissa dagar har jag liksom ingen kraft att reflektera om dagen utan jag behöver summera allt och knyta ihop säcken efter en god eller dålig natts sömn.
Min dag "132 dagar kvar till årsdagen" var i stora drag ganska så tråkig. Morgonen var grå och regning. Vid tio tiden gick jag ut med källsorteringen och då hade regnet avtagit men när jag gick förbi dom stora björkarna som står framför min sovrumsfönster så droppade det ner massor med regndroppar som stannat på bladen.
Eftermiddagen skådade jag från min säng, värk i kroppen och den enormt blåsiga vädren höll mig lamslagen. Den ända utflykten blev till en pizzeria med sonen, där  jag åt en halv portion av canneloni och resten tog jag med mig i en doggybag. 
Jag hade en önskan att orka göra något "minnesvärd" - typ att träffa några vänner, gå på bio etc. Jag fick verkligen övertyga mig själv att det är helt i sin rätta att bara vara. Min stora sorg med den här förbaskade sjukdomen (fibromyalgi) är just det att jag känner hur livet passerar förbi mig och jag alldrig är riktigt med. Jag drömmer ibland (ofta) om att resa bort,  jag  gör en del lösa planer med vänner om hur vi ska åka hit och dit. I verkligheten vet jag att det kommer nog inte bli av för det är för komplicerad att genomföra sådana händelser med mig. Jag och dottern har nu i ett par års tid planerat utomlandsresa. För snarare två år sedan ville hon att jag skulle komma till Indien (Goa) där hon hade gått på en Yogautbildning. När resan närmade sig och hon fick problem med att köpa biljetter insåg jag att det kommer inte att fungera. Jag hade då väldigt aktiv IBS och sprang ca 20 gånger om dagen på toaletten. Jag var konstant beredd på att springa igen och därför var jag alltid tvungen att cheka upp var närmaste toaletterna fanns. Min stressnivå var mycket hög och det minsta lilla avvikelsen från "schema" fick min mage att välla. Idag mår jag bättre förståss men det finns absolut dagar då jag hamnar i det läge igen.

Så - sådan var min dag 132, en hel del eftertanke i stillhet och påtvingad ro.

Halkar efter i vanlig ordning. Var jag trött eller?
Dom här förberedelsedagarna har benägenhet att suga musten ur mig, jag kanske borde bara ta ledig någora av dagarna istället av att gå in i den ångesten som skapas inom mig men massa förväntningar och förtvivlan. Under en sådan dag hinner jag både ångra runt 1000 gånger att jag blev lärare samt  får lyckorus att jag faktiskt är lärare. 
Men det blir först verkligt när eleverna kommer till skolan och man får möta dom.
Så - varenda kväll har jag tagit tupplur dom här senaste tre dagarna. Faktiskt är jag inte ens säker på om jag har tagit tupplur eller har jag bara råkat bli medvetslös en stund helt spontant.  Hjärna behöver återställas.
Raderade åter min profil - denna gången på mötesplats. Jag vill gärna träffa nya människor och få nya vänner. Men jag är inte alls hugget på dejta. Igår insåg jag att jag faktiskt inte kommer ens ha tid för det. Dessutom orkar jag inte ursäkta mig för någon att jag vill hellre ta en tupplur än att åka iväg på någon evanemang eller "laga middag tillsammans".
I andra ord vill jag ha Dominque tillbaka. Livet var så enkelt. Det var helt ok att komma hem till honom, lägga mig på soffan och dra täcket över huvudet och sova en stund. Gaaah! nu skär det igen i mitt hjärta. 
Så fort jag tänker på honom och  den relationen vi hade till varandra blir jag så ledsen. Jag borde bli glad för det var precis det där "enkelt" "rakt" och "respektfullt". 
Hur som helst lägger jag alla intentioner om dejtning på is igen. 
Jag tror det är typ tredje gången denna sommaren faktiskt. Intiativet håller mellan 3-10 dagar.
De var allt om min fredag!

Jag hoppas att det här med trötheten är bara tillfälligt.
Dagen i punktform
*sång,möte,lunch,sång,möte och möte
*cyklat hem 19 km
* fixat middag till mig - yeah!
* nästan somnat sedan ringde det på dörren - några tjeje hade hittat Eddie (kissen) på trappan... Även Kasia hade rymmt - hon stod utanför dörren för någon vänlig själ hade lämnat dörren öppen till henne. Förmodligen var det gentlemanskatten som öppnade ytterdörren som sonen hade lämnat olåst. 
*ätit 2 stycken motsvarande GB sandwich... fortfarande sugen! 

Ny början, nytt jobb och en hel del stresspåslag på köpet. 
Inga nycklar, ingen schema och en outbildad lärarkollega med väldigt lite koll på waldorfpedagogik - känner att jag har lyckats att dra jackpott för "duktighetssyndromet". Nej - jag verkligen får inte gå in och börja styra och ställa på engång - men risken att jag står där och släcker bränder är rätt stor.
Jag anar ugglor i mossen fast jag borde ha tillit.

Men kollegerna känns jätte trevliga och det är kanon bra. Jag vet i och försig att om jag kammar detta hem så har jag mycket att vinna i framtiden. 
Så, nu släpper jag taget -det blir som det blir... Hade nog inte hamnat där om det inte var meningen.
Så dagens mantra blir: "tillit, tillit och tålamod".

Kort om dagen då som jag åter glömde bort.
Jobbade - och vi hade mycket trevligt. Vemodigt att åka därifrån - men man behöver sin "slut" här i livet.
Tittade på en lägenhet som visade sig vara väldigt ointressant eftersom den är dyr, uselt planerat och på tredje våning. Det ända jag gillade var inglassad balkong och den öppna stora hallen.
Mera än så blev inte dagen.

Vilken skön dag alltså! Solen har lyst över min lediga dag - hela dagen!
Jag tog en sväng till Stockholm, promenerade från Södra stationen ner till Stockholm City stationen. Shoppade lite jordgubbar, en kjol och några olika sorters rökelser. En take away lunch avnjöt jag på pendelntågen. Sedan cyklade jag till min badparadis. Det var hur härligt som helst med skogspromenade och doppet i sjön. Alltså så här underbart har jag inte haft på hela sommaren. Va nice att den sista lediga sommardagen bjöd på något alldels extra!

Nu tänker jag bara fortsätta med att mysa här hemma... 

Det har varit en bra dag idag. Som vanligt - på jobbet förståss.
Har inte hunnit reflektera varken mina känslor eller relationer till omgivningen. Allting fungerar och det är ju fantastiskt. 
Nu är jag trött, äter lite mörk choklad och ska kolla på några avsnitt Burn notice.
God natt!

En bra dag på jobbet. Har en ny kollega som är jätte trevlig.
Vi hade lite underhållning med våra boende, sånger på beställning. Så bra att nästan alla sångtexter finns att googla på.
Nu är jag trött och ryggen värker så snart gör jag natt här - och det blir min sista natt på schema. Sedan vet jag ej om jag ska hoppa lite in i framtiden men just nu är jag nöjd och känner mig ganska så klar med jobbet.
Tills imorgon då!

Hänger efter igen men så är det. Det blev en halvarbetsdag fast utan elever . Vi satt på planeringsmöte hela eftermiddag och avrundade vår dag med gemensam middag på en restaurang där vi beställde in massor med libanesisk och spanska smårätter.
Det var riktigt trevlig kväll och maten var super god. Däremot började min mage krångla så in i bomben och jag fick springa in o ut på toan resten av kvällen.
Det här med relationer på jobbet då - vad ska man säga om det?
Ja, våran mål är förståss att ge så god omvårdnad som möjligt till våra elever. Vi är alla olika (som jobbar) vissa trivs man bra med och med vissa har man kanske vill inte släppa in i sitt liv hur som helst. Man behöver inte älska alla eller bli älskad av alla men man bör sträva efter en sämja när vi arbetar mot samma mål.
Kvälles tjatfråga blev förståss varför dricker inte jag alkohol. Jag hade ingen lust att berätta hela min livshistorie till kollegor som egentligen inte bryr sig om utan bara i berusningen var lite extra nyfikna. Tacksam att det fanns en kollega som sa stopp till  dom som tjatade - hon sa precis det jag tänker... "det är min privat sak - och jag har ingen lust att förklara mig." 
Så det var så!

Nu jävlar blir jag galen på väder! Solen väcker mig varenda morgon och jag går och planerar på stranddag - efter frukosten blir det mulet och jag får göra om mina daxsplaner. Nästa gång solen kliver fram är klockan 18:30 och då är himlen helt molnfritt! 
Men det blev en bra promenad - nästan 10 000 steg.
Sen har jag shoppat loss mig på underkläder. Vilken mardröm det är - dom där omklädningsrummen blir bara mindre och mindre samt ljusen elakare och den där enorma spegeln med extra deffekt effekt! Kattmatt har jag också handlat, det blev en absolut favorit vilket inte är så bra för dom käkar det för nöjes skull. 
Sen har jag förståss tagit ut kissemissarna på en promenad. Jag har i mitt huvud en ideal hur det ska gå till med två katter... dom ska trippa framför mig tillsammans och se nyfikna och lyckliga ut. Huvudet högt upp och svansen rakt ut pekandes i en nittiograndsvinkel.
Verkligheten är att den en spinner fram med fullt ut löpande band och börjar snaska höstrå så fort gräset är nådd. Den andra har linan lika långt ut draget fast åt andra håll och vill bara återvända hem. Det fungerar inte ens att hämta den ena för då drar jag i den andra och den kan slingra sig ur sin sele. Ja - vi är milslångt borta från min ideal men jag har för mig att dom någnstans tycker att det är lite spännande med dom här uteturerna. 
Frågan är, borde jag gå ut nu eller skall jag bara ta en titt på nästa avsnitt av Burn Notice.
Det visar sig, kissemissen ligger vid örat och snarkar så gulligt så!

Börjar bli lite efter här igen, vet ej vad som händer med mina kvällar, speciellt nu när jag dessutom är ledig. 
Det blev en mulig strand där jag åt min lunch insvept av min badhanduk. Kan inte påstå att det var kallt men det var blåsigt! På vägen hem tog jag en sväng till den där blodgivarbussen, dessvärre fick jag inte lämna någon blod eftersom jag fortfarande gick på antibiotika. Sedan gick jag in till min hyresvärd och tog titt på färgkartan för att kolla upp det där med "mörkgrå". Det fanns förståss ingen mörkgrå eller ens tre olika nyanser av grå i deras karta. Jag var arg som en bi och ringde upp snubben på målarfirman. Han tyckte förståss att jag hade gett min medgivande för deras mörkgrå även om han kunde lätt erkänna att den inte var alls mörk utan det var bara den mörkast ljusa gråa nyansen av de tre. Phuuu! Det kommer förmodligen bli rosa väggar här i min kök nu, annars klarar jag inte av dom trista skåpluckorna.
Tröst i det hela var förståss alla mina vänner på fejan som förstod dilemmat. Alla tyckte att den gråa nyansen var fruktansvärd. Fick tips att både måla själv eller lämna in i lackering. Pittbull som jag är - har jag nu både skällt och naffsat på en del rankliga ben och börjar släppa taget. Få se om sonen kan trolla med lite rosa tapetvävnad - då blir köket kanske lite intressant.
That´s all!

Galen förmiddag på jobbet - men jag överlevde. Det var skönt att cykla hem sedan, lång trampresa renssar hjärnan och hjälper mig att komma in i friläge. 
På kvällen tog jag en liten dopp i Mälaren och njöt av sista kvällstrålar på bryggan.
Annars har jag bara laddat mina resevbatterier.

Det har varit en mycket hätsiskt men rolig dag på jobbet.
Ryggen min kunde jag gärna byta ut mot en smärtfri en men det lär ju inte hända.
Annars har allt varit bra.
Jag cyklade alla 17,5 km till jobbet i morse - så jag kunde med gott samvete äta den där goda bullen som vi bjöd på fikastunden.

Idag - har det kännts bra att leva.

Idag har jag kämpat med mina värkande fotsulor. Fick tips om att lägga fotbad med klortablet i och sedan smörja in med fotsvampsalva - har nu gjort det och fötterna känns fräscha fast det svider en hel del. Jag tror nog mera att problemet är min psoriasis som brukar blomma ut så här på somrarna - men det är värt att pröva andra metoder med.
Idag har det mest varit regningt väder. Jag har höllt mig hemma och pysslat med plock och tvätt som jag inte har hunnit göra när jag varit bortrest och på jobbet.
Jag har även betat av en massa avsnitt på Burn Notice serien. Känns lite taskigt däremot att jag inte har rört mig speciellt mycket - det har varken blivit några steg att skryta om eller mil att cykla.
Dåligt samvete är ingen trevlig sällskap att leva med - så jag släpper alla mina måsten nu och helt enkelt koncentrerar på att bara njuta av stunden.
Imorgon är det en ny dag på jobbet och nya utmaningar - det får jag räkna med.

Det blir allt oftare dubbla datum nu. Jag är supertrött om kvällarna och jag har ingen ork kvar för reflektioner.
Nu har jag kommit hem från min tvådygns pass på jobbet. Det var både bra och dåligt. Det som var bra var att allting rullade på fint och vi har gjort en del framsteg med eleven - vilket är alltid min prio ett. Det som var mindre bra var att jag blev väckt typ 7-8 gånger inatt - start från klockan 01.30. Så det blev inte så mycket sömnd. Under dagen och kvällen har det varit kraftiga regnskurar och en sådan hamnade precis runt min hemfärds tiden. Jag ringde sonen och frågade om han skulle kunna hämta mig - och de skulle han kunnat - men "SEN". Ja, "sen" fans inte i min världskarta.. Så jag hoppade på cykeln och trotsade alla vädergudar - fram stack solen med regnbågen i följetong och jag blev bara lite blöt. Framme vid tågstationen bytte jag till en torrtröja och sedan kände jag mig nästan som människa igen.
Tröttheten är bra märklig fenomen. När man borde vara dötrött och bara vilja sova ut sig - får man någonstans en gnutta magiska krafter som få en att stanna uppe en liten stund till. 
Jag har några tuffa arbetspass kvar av sommarschemat och sedan är det dags för mig att börja på mitt nya jobb. Jag vet ärligt inte vad jag ska tänka. Det verkade så kanon bra ide då i början på sommaren men nu har jag haft tid på mig att trakasera sönder min självförtroendet. Sommarlovet är en stor fiende för många av oss lärare. Man är liksom på toppen av sin "karriär" när man är inne i arbetet. Men när man är lite långledig så hamnar man in i en geggig demens då man knappt kan stava till sitt eget namn eller addera ihop de mest enklaste talen. 
Men som tur - jag vet att den här känslan av värdelöshet brukar gå över i samma sekund då man träffar sina elever. Jag får helt enkelt lita på att det händer även i år.
Men men... nu är det ändå dax för nattning av mig själv.
Önskar mig själv en god natts sömn men massa härliga drömmar!

150 (lite mera)

Vakna i Köpenhamn - äta frukost och sedan en lång åktur till legoland.
Därefter en lång dag i legoland, fötter som värker och svårigheter att hitta något att äta som inte kostar skjortan.
Sedan en godnatts sömn i en plaststuga ala Ninjago. Visst barnen älskade det, själv kunde jag inte förstå hur man kan inreda något så plastigt och fult - men o andra sidan nu var vi ju faktiskt i legoland där husen är specialt anpassade för barnens fantasi.

149
En lite kortare vistelse på legoland. Nästan allt hade vi hunnit titta på dagen innan så nu var bara några åkturer som skulle bockas av. Utroligt hur mycket folk de kan komma in på en väldigt kort tid. Nu råkade vi vara där exakt då grindarna öppnades - så två olika vattenfärder prövades av bästa legogänget. Själv stod jag bakom kameran och filmade - vågade inte riskera min kropp för några obehagliga snabba ryck. 
Sedan var det dax för "hemfärden". Jag lyckades hitta danska jordbaer för 50 kr. Dom var söta, saftiga, mörkröda och jätte goda. Sådan kan få mig att bli riktigt lycklig.
På färgan från Fredrikshavn till Göteborg gjorde jag några bra kap till - hittade taxfree kalsonger till sonen och det blev jag glad över. Framme i Göteborg hade vi en mycket trevlig hotell med vacker vy över den Göteborgs hamnområde.
Jag lånade en cykel från hotellet och tog mig en cykeltur. Det blev ingen "göteborg runt tur" men en kort känsla av frihet och dessutom liten kvällsmåltid innan god natts sömn på bäddsoffa.

148
Vaknade stel i hela kroppen. Jag hade åter drömt om Dominique. Samma visa om och om igen - han levde men i drömmen var han jätte deprimerad över att döden skulle ta honom. Så i stora drag han var en zombi. Jag var oerhört ledsen när jag vaknade - men sedan kunde jag pusta ut eftersom det verkligen inte hade varit så. Han hade visserligen ångest över att tiden närmare slutet men deprimerad - NOPP det var han inte. Han var faktiskt tacksam i slutet och levnades glad - vilket i och för sig var smärtsamt att titta på. Men deprimerad - nej det var han inte.
Efter den enormt goda hotellfrukosten åkte vi iväg på vår långfärd hemåt. Vi tog en bra paus i Gränna och det var jätte roligt att trosa runt i den lilla mysiga staden med tusentals andra turister. Hur många polkagrisfabriker kan det rymmas i en så liten stad? Och hur många människor kan vara intressererade av polkagrisar - ju MÅNGA!
Hemfärden var lång men det gick faktiskt smidigt nu när jag tänker efter. Jag var helt färdig när jag kom hem och lycklig blev jag inte när jag fick se mitt "nya kök". Dom efterlängtade mörkgråa köksluckorna var nog allt annat än mörkgråa. Om dom ens hade varit musgråa hade jag nöjt mig men den vattniga gråa nyansen kunde dom fått behålla för sig själva. Hur fan kan dom kalla den mörkgrå? Ja, ja... har bestämt mig att måla väggarna i köket till lila så jag få någon färgkick - sonen som är målare tyckte att jag är galen... men han lär sig gå med på det till slut.
Så - det var allt för dom här dagarna som passerats. 
Gör jag om resan om någon skulle fråga... Nej, tror faktiskt inte.

en hel dag på Legoland kan ta musten av vilken vuxen som helst och jag är ingen undantag. Fattar bara inte vart barnen får sitt ork?

...

thats all!