En ganska så vanlig torsdag. Den brukar vara lång och det blev ingen undantag i dag heller. 
Tog en del bilder i morse för det var så oerhört vackert med koboltblåa natthimlen och sedan soluppgången på vägen till jobbet. Åkrarna var täckta med dansande älvor. 
Det var magiskt.
Inget mer än så.

Händelserik dag med mycket skratt!

Vi åkte till naturhistoriska museet med våra elever i klass 7. 
Tänk er barn som bor på landet och kommer till Stockholm. O nej - dom är inte liksom "lantisar" så att dom aldrig varit på stan, men dom är helt enkelt inte vana med rulltrappor, stå i kö och att man pratar lite tyst eller gå i lugntempo...
Så under tiden man åkte upp rulltrappor - han vi träffa på några elever som redan hade varit uppe - och sedan vänt och skulle åka ner igen för att sedan åka åter upp.
Billigare nöje får man leta!
Men dom är underbara!

Sen var det Weledas utförsäljning på kulturhuset. Kändes lite dummt att behöva åka dit nu när jag för engångskull slapp att åka till jobbet - men alltså billiga Weledaprodukter innan julen, de får man inte missa.
(däremot köpte jag inte så mycket, några duschcream och bodylotion blev bara)

Sen kom vi på här hemma att Ica Maxi hade öppningsdag idag. Så dit åkte jag med sonen. Fint var det och bra sortiment - men tyvärr dyrt. Jämförde hela sortimentet efter att Smöret 500 gr kostade 43 kr och bregott ungefär lika mycket. Nja, man får välja noga vad som behövs köpas där.

Annars har det varit en trevlig dag - och smärtan i kroppen är ihärdig. 
(tänkte berätta de - för de glömmer jag ofta, jag berättar bara då de är förjävligt)

punkt och slut.

Idag blev det lite spontan körövning. Berätta inte - men jag glömde ju min körkorttillstånd hemma med mina körskor! Gaaaah va svårt det var att köra med vinterskorna på. Eva blev irriterad på mig för att jag körde dö sakta in i mitten av korsning eller rundel och sen jättegas ute... Det var verkligen hemskt! Pedalerna kändes stumma och jag hade ingen bra grepp om saken. Svettades lite grann då jag mitt i trafikljus får motorstopp och får inte fanskapet igång - de var pinsamt men Eva tyckte att jag ändå höll mig lung så där fick jag lite beröm. MEN ALDRIG - aldrig att jag ta fel sko på mig igen!
Fast de var ju en bra lärdom! Som sagt de blev bara en kortis på knappt en timme - men desto lärorikare!
Min systemkamera hade kommit! Så jag hämtade den o sen konstaterade jag att jag behövde en minneskort till den oxå. 
Där hjälpte sonen mig genom att åka in till elgiganten och handla en sådan till mig.
Så nu har jag pysslat lite med den och lyckats ta typ fyra bilder med den. Däremot har jag ingen aning hur jag kan titta på bilderna. Jag har nämligen en aktiv "teknikADHD" idag. Det betyder att jag trycker på alla knappar och har ingen ork att ta reda på hur saker o ting fungerar. De där symptomen kan även vara till nytta - men inte då jag är trött!

Ja, fortsättning följer!

Idag fick jag stanna hemma från jobbet efter att jag igår kväll hade en dysfagianfall som varade en hel timme. (svårigheter att svälja - eller att man kan inte svälja då matstrup är stoppad)
Jag såg verkligen inte kry ut - blev nästan rädd när jag såg mig själv i spegeln. 
Jag har då förståss ringt flera samtal till sjukvården för att beställa en tid åt specialist men det finns inga snabba fix här i världen utan - det gäller att vänta tills den 19 december då jag träffar läkaren på vårdcentralen som sedan få remitera mig vidare.

Pratade med min son - som studerar till läkare. Så nu ska även han läsa på om min sjukdom så jag kan förhandla med vårdcentral läkaren. Orkar helt enkelt inte snurra runt i alla olika instanser då ingen riktigt vet vart felet ligger.

Men men , inte bara dåligt för denna dagen. Jag har även gjort lite nytta och svarat på mina körkortsfrågor, så nu är alla testen gjorda på min körskola och jag hoppas på att jag en vacker dag kan faktiskt avsluta den där körkortsutbildningen.

Jag bonade om i storarummet och när jag var helt ensam (förutom katterna som sälskadpade mig) så satt jag vid pianot och plingade lite. Hittade en liten gullig melodi som skulle passa till bakrundsmusik till en barnfilm eller något.

I går fick jag tips om en systemkamera som såldes på rea. Jag slog till på engång när jag såg youtube klippen hur man kunde använda kameran. Jag har efterlängtat att ta bilder i mörkret och att ha en kamera som jag kan zooma med.
Sen har jag förståss haft massor med ångest över köpet. Tänkte att jag var lite för spontan eftersom jag borde köpa en ny resårbotten eftersom min dotters gamla är förmjuk åt mig. (dessutom är den ca 13 år gammal) Jag borde även köpa en ny garderob, men jag tänker att jag ändå kommer att flytta en dag och då kanske jag behöver ingen garderob? 

Så det blev nöje för den pengen istället!

de är jag väl värd! 

Jag börjar inse att min livsgnista inte alls är på glöd för tillfället. Idag har jag varit ledsen i flera omgångar. Jag var iväg för att köpa en dörrmatta till hallen. Frågade sonen om han hade vägarna mot de hållet och fick till svar ett nej. När jag väl var framme hade jag stora svårigheter att välja mellan dom två olika storlekar som fanns tillgängligt. Jag ringde sonen och bad honom meta området framför dörren. Han fick den till mycket mindre än vad jag hade räknat med så då fick det bli den lilla mattan.
Smärtan gjorde sig påmind i kroppen igen - men eftersom jag nu ändå hade tagit mig hela vägen till köpplatset så passade jag på att handla på Ica Maxi, det blev två påsar med saker. Det var inte så värst tungt men, när man har den här sjukdomen så kan en fjäder kännas övermäktig. Så där satte jag - på busshållplatsen och kände mig både arg och besviken. Sonen åker till stället flera gånger om veckan med bilen och jag - som faktiskt stå för bilen är tvungen att ta mig dit med två bussbyten. 
Ja, bitter var förnamnet för mig då.
Sedan när jag klev av från bussen och skulle gå dom där 1,5 km hem så började jag storböla. Jag lyssnade på Dominiques låtar och kände mig så fruktansvärt ensam och missförstod. Den där känslan av att den ända personen som någonsin förstått mig - inte längre finns och ingen annan har en aning vad som pågår i mitt inre. 
Jag är inte värst mycket för att berätta till mina nära och kära hur det egentligen är. Orkar liksom inte tycka synd om dom för att de behöver dras med mina problem.
Jag blir, dag för dag mer okänd för alla dom som känner mig. Jag nästan tänker före vad som är lämpligt att prata om och eftersom jag inte kommer på ens något lämpligt, väljer jag att inte längre ringa och prata med folk. Och med folk menar jag nu mera dom närmaste, sönerna och dottern. Med min mamma pratar jag dagligen - men hon har så mycket att prata om så fokus blir automatiskt bort från mig och jag slipper att "ljuga".
Torsdags visade jag en del av min sanning inför mina arbetskamrater. Igår frågade dom hur det var med mig... Idag har jag ångest över att gå till jobbet för jag vill inte att de ska bry sig om - jag liksom orkar inte hålla masken eller som jag själv ser det: ljuga.
Jag klarar inte heller säga sanningen - för det är för tungt för vem som helst att ta på.
Jag bara gå o hoppas att morgondagen blir bättre än idag.

men jag undrar... hur längre orkar jag bära de här tunga innan jag faller i bitar.

Tanken med den här dagboken var egentligen, att jag kunde visa mig själv att jag klarar även de här. Att livet vänder, att varje dag blir det ljusare och tillslut hittar man åter glöden, kärleken och meningen med livet.

Det har inte gått ett år än, det jag har kommit på är att visst har acceptansen fallit på plats men ingenting har riktigt blivit bättre. Jag har inte hittat mening med livet, jag har kämpat som fan. Jag har givit mig hän till nya upplevelser och utmaningar men inget har gjort mig direkt lycklig. Kärlek, de är så långt i från mig vardag... Jag kan känna glimtar lite då och då men eftersom jag inte har ork att längre "Älska mig själv" så har jag ingen kapacitet att se eller uppleva något annat kärlek heller.

Phuu. Det är tungt - riktigt tungt.

Jag satt i bussen - på väg till skolan eftersom skolan arragnerade tillsammans med föräldrarna basar. Chauffören hade radion på och de spelade en jullåt av Boney M - tror den heter Mary´s Boy child.
Jag är ingen julentusiast och det började gå kalla kår längst min ryggrad. Chauffören höjde till musiken - uppenbarligen för han var i julstämmning. Då bestämde jag mig att - okey, jag ska nu bara följa flödet och lyssna på låten. Jag hade hörrlurar på öronen men eftersom jag satt längst framme var jag ganska så övertygad att jag skulle ändå höra genom lurarna julmusiken.
Plötsligt började musiken spelas i mina hörlurar, min mobil låg i väskan orört och jag tog upp den. Det första jag såg var att klockan slagit 11.11 - det är sifferkombinationen som talar om att änglarna finns i ens närhet. VULCANO av U2 var låten, det var den där magiska skivan som nerladdats in i min Itunes - som jag aldrig använder. Då viste jag att det var Dominique som hade fingrarna i spelet. Han ogillade nog lika mycket framtvingad julmusik som jag så meddelandet var klockren. Bara för att jag ska vara helt övertygad att det var han så blev låtföljden "sleep like a baby tonight", sången som han väckte mig med då för knappt ett år sedan och efter det kom Volunds "andetag" - låten som jag hade valt till hans begravning.
Visst är det säkert "spoky" men jag upplever det bara som ett stort tröst - att han faktiskt finns fortfarande och visa sina små tecken då och då.

Jag har sådan märklig hemlängtan.
Det känns nästan orättvist att både Dominique och min pappa har åkt hem innan mig.
När jag får för mig såna där framtidsvisioner så som att flytta, ta körkort, åka iväg och jobba i Norge över sommar osv. Så kommer den där rösten inom mig som säger - varför? Du kommer snart dö ändå - är det lönt att börja sätt igång några projekt?
Låter det galet? Ja, jag förstår att det gör det. Jag har inte fått något dödlig dom så jag borde inte tänka så - men inom bords håller jag tappa gnistan. 
Kroppen som känns otroligt överannvänt och psyket som präglats av så många förluster, det finns inte mycket Pia kvar i mig.

Jag bara längtar till att hitta tillbaka till de där - där jag finns igen. Där jag är någon med alla andra. Där poängen  är att inte "göra poäng" utan där allt utgår ifrån kärlek - ändlös, graciöst kärlek.
... när man en gång varit där och nosat, kan man tyvärr aldrig glömma känslan.
Men jag vet, jag är inte klar än... så jag fortsätter, kanske kommer det några små uppdrag tillmöte för mig med.
kanske gör jag någon poäng här fortfarande.

Känner mig lite mörbulltad idag. Gårdagens fibroattack tog musten ur mig och jag somnade redan vid 19 tiden. 
Idag tog jag alla möjliga medikament som brukar hjälpa och visst har det varit någorlunda skapligt men - näj, bra är det inte!

Jag har en liten hemlig dröm, så hemlig att jag brukar glömma bort den för det mesta.
Jag skulle vilja leva så att jag kunde bara själv välja hur mina dagar ser ut. Idag had jag önskat tillexempel att jag hade haft den där körkortet och istället av att åka till jobbet så hade jag velat bara åka iväg och ta fotografier. Mobilkameran fungerar bra den med - men ack... en riktig kamera med olika objektiv hade varit riktigt nice.

Jag satt i morse på bussen som körde förbi Södertälje sjukhuset. Det var nästan natthimmel men ljuset började nog sippra från öster. Sjukhusets skyllt uppe på taket var så enormt fint mot den kobboltblåa himlen - men det var bara från en vinkel som det såg så stoltligt vacker ut.
Nere i centrum kunde jag inte låta bli att  ta foto, det handlade inte så mycket om objekten längre utan just den där häftiga himlen.

När jag satt i bussen så beundrade jag återigen himlen som sakta men säkert hade skapat flera nyanser och det såg nästan ut som molnen hade målat en landskap med berg långt borta vid horisonten.
Det var väldigt vackert.

Annars var det nog allt från idag. 

En dag då mycket var på väg åt helvete. Det började med att bussen till jobbet gick sönder - så jag tåg pendeltåget och ringde till SL att dom skulle säga till någon av de tre/fyra skolbussarna att vänta in oss som kom med tåget. Hände det? Nej, vi fick ytterligare vänta tills den söndriga bussen hade ersatts med en hel och då hade en himla massa folk suttit på sina hållplatser överallt (minst 40 min).
På jobbet hade eleverna en dag då de ville pröva gränser, en av dessa märkliga "hur långt kan vi gå" var att studsa med golfbollar - som om dom vore tennisbollar. 
Säger bara - man får huvudvärk av de ljudet. Jag plockade bort golfbollarna som dom hade tappat och hoppas på att flera glömmer sina bollar hemma. 
När eleverna hade gått hem och jag väntade på kollegiemötets startande gick jag ut på en promenad. I det här laget hade jag inte bara ont i skallen utan allt från fotsulorna upp till hårbotten.
Märkligt nog fick jag ett sms om att jag skulle kunna få tjuts hem vid tre om jag behövde. Då trodde jag fortfarande att jag skulle klara av att sitta dom där tre timmarna på möte. Men så blev det inte...
Jag gav upp runt 15.45 och i de läget såg alla mina kolleger att något inte längre stämde med mig. 
Min underbara son kom och hämtade mig och jag vet ärligt sagt inte hur jag hade annas tagit mig hem.
Smärtan är liksom inte bara ont i där det gör ont - utan efter ett tag kommer illemåendet och enorma tröttheten som gör att man knappt kan längre prata eller stå på sina fötter.

Men men - jag kom hem och efter en halvtimmes varm bad med lavendelbadolja i - så börjar jag känna mig någorlunda mänsklig igen.

allt ur gnällstugan

Så ja! Nu börjar jag vara klar med "vintern". Det har varit snö några dagar och termometern har lägat lågt - under nollan - så nu kan våren börja komma med vinande fart. 
Förmodligen borde jag har lite mera tålamod och vänta åtminstone strax efter ny år eller något.
Säkert är det många som vill så gärna uppleva "vit jul" med massor med snö och värmande glögg, men jag är inte alls nostalgisk.
För mig skulle nog palm-allé och annanasjuice med parably på vara allternativ som jag ine skulle nobba i första taget.
Nu borde jag inte vara så gnällig men - ja det här är den andra "fula" sidan av mig.
Jag har svårt att gilla läget då jag är frusen och trött på all mörker. Dessutom har jag inte ens tagit upp vad jag tycker om isiga gator som inte underhålls av kommunen.

Fast lite kul var det att övningsköra bil då man fick känna hur däcken tog i vägunderlaget när det var is. Fast - det är säkert inte lika kontrollerad som  det var vid villa området då jag krypkörde i 15 km /h.

Det var nog allt klagande från idag!

Idag har varit en helt fantastisk dag! Skönt att det kan bli så ibland. Måndags känslan var bortblåst och det var så många succe på jobbet att man blev ju euforisk. (alltså - elever som lyckas - då blir jag euforisk lycklig)
Det här med stödlärarjobbet är inte bara att kliva in och köra och så kan alla alt. Det största jobbet handlar om att få förtroende från dessa elever. Att dom vågar ta emot hjälp och att våga visa sig sårbara på det vis att de kan erkänna "de här är inte min starkaste sida". 
På kvällen hade jag mörkekörningslektion. Det blev så himla bra att även min körlärare var riktigt glad och nöjd. 

Känner mig riktigt tacksam för dessa bra dagar oavsett vad som kommer imorgon så har dagen idag varit en riktig lyft!

De va typ allt - de!

Måndagar är märkliga dagar. Jag har sådan konstig motstånd att gå till arbetet. Känns som om jag under helgen har glömt bort hur man gör och mitt självförtroende som lärare är på botten.
Men återigen - vände det!

Idag hade det snöat och denna gången tyckte jag att det var helt acceptabelt.  Naturen lyses upp på de magiska vis som bara snön kan göra. Den här tiden brukar det vara bläcksvart men idag är det aning ljusare. Hoppas snön håller sig kvar på marken även i morgon för då ska jag öva på mörkekörning med trafikskolan. Om det är så mörkt som nu så är det ingen större panik - men skulle det vara så som det var förgår - så skulle jag bli lite orolig. Oavsett så kommer det att gå.

För ett år sedan - jag minns inte exakt men eftersom jag skriver neråt så kan jag liksom ana ungefär, blev Dominique riktigt dålig. Det var så märkligt, vi åkte in på Södersjukhuset då han hade varit på kontroller och fått ett första besken om att hans tumör i tjocktarmen hade minskats. Sjuktransportchauffören började plötsligt ställa frågor till Dominique och ville veta om hans diagnos. Han berättade själv att han hade haft magcancer och varit nära döden men sedan klarat sig. Han hade varit en framgångsrik affärsman och kört hårt i alla åren utan att riktigt uppskatta livet. Nu kände han bara stor tacksamhet och ödmjukhet inför livet. 
När vi klev av taxin önskade han inte bara lycka till - han sa "det här kommer du att greja". 
Sedan kom vi till läkaren. Hon såg ut som hon hade tagit på sig en mask. Hennes ansiktsutrycken var nästan omänskliga och vi förstod inte alls vad ville hon säga. Sedan berättade hon till oss att tumören hade visserligen minskat i tjocktarmen men att den hade spridit sig över allt i buken. Det blev en ny vårdplanering och det var så märkligt att hon verkade inte alls ha någon brottom med det. Sedan blev vi hänvisade till någon som skulle hjälpa oss och där skrev vi bland annat på pappren som gjorde att jag blev hans "närmaste anhörig".  Det svartnar fortfarande i mina ögon bara jag tänker på det.
Två veckor senare hamnade Dominique akut in på sjukhuset av extrema smärtor. Då hade tumöret spridits upp till tunntarmens övre del och ströp flödet av näring från magsäcken. Dominque blev akutopererad  - ett hål från magsäcken och en slang som gjorde att all innehåll från magsäcken tömdes   i en stor katetpåse. Så nu hade han tre kateter som tömde ut vätskor. En från magen och två från bägge njurarna samt förståss den där stomipåsen.
Han blev flyttat till Paliativ avdelning. Jag blev så chockad för mig betydde det ju att där vårdar man inte längre patienter - utan det är bara livsuppehållande åtgärder. Jag minns inte riktigt hur  allting blev men han var riktigt, riktigt dålig. Det gjorde ont i mig att se hur livet siprade ur honom samtidigt som han stred dom värsta kamperna mellan liv och död. Och inte bara att "vara dödsjuk" utan han fick även strida då en av undersköterskorna fick för sig att "han skulle skickas hem imorgon". Hans sista dagar i livet handlade om att kämpa för sin rätt att få stanna kvar på sjukhuset!
Han var så stressad! Tre veckor var han där innan han somnade in. Jag höll hans hand in till de sista.

javisst, jag grät idag när jag mindes och förmodligen kommer jag att gråta varenda dag fram tills dag 0 som är då årsdagen. 
Jag säger inte fuck cancer för jag fortfarande tror att allting har en mening. 
Men jag säger FUCK vården, för ingen bör vara tvungen att lida så som han gjorde.

Phuu...
viste inte att det här skulle komma idag - men nu har jag skrivt de.

Idag har jag varit och övningskört privat. Det var första gången och det var mycket lärorikt på många vis och inte minst av att det faktiskt var halkvarning från SMHI direkt till min mobil - ca 5 minute rinnan vi kör iväg. Så jag sa på engång att idag kommer jag ta det lungt!
Det där med lungt fick jag strax därpå smaka av då en buss på en krogig 70 väg bestämmer sig att köra om mig. Jag gör som jag har blivit lärd. Släpp gasen och håll till höger - allt efter körskolabokens rekomendationer. Men då tyckte min kära vän att jag var helt galen - "släpp för fan inte gasen, det är 70 väg och då måste du köra 70!" Bussen gled förbi mig och stannade efter en halv km för att släppa ut passagerare. Jag bestämde mig för att vänta tills han åker iväg eftersom han skulle förmodligen köra om mig engång till - dessutom var det några passagerare som började springa över vägen (hur smart är det bakom en buss på 70 väg!). Ja - man ser rätt mycket när man åker på vägarna själv. Ett par kilometer till på högersida fanns en minnesplats där någon stackare hade kört ut från väg med dödlig utgångspunkt. Då kunde min kära handledare även hålla lite med mig - att känner man sig osäker så skall man inte köra fort på hal vägunderlag.
Men några dumma manöver gjorde jag med så självklart fick jag tänka till en hel del och då fick jag helt adekvat kritik. Men som sagt - jag övar och vill bara bli bättre. Det blir man inte genom att sitta och läsa på böckerna även om det oxå är bra, man behöver övning.
På eftermiddag har jag då varit på jobbet. Allt har varit frid och fröjd. Vi har julpyntat och möblerat om lite. Det blev riktigt mysigt med alla julpynt och jultextiler. Däremot skulle jag vilja ha lite alternativ för julrött - kanske lite guldiga textiler som ändå inte ser för pampigt ut.

Ja det var väl allt från denna dagen... Nu har jag bara 38 inlägg kvar här - få se om jag hittar på något annat sedan?

Det blev ingen privat övningskörning idag men imorgon kanske få vi ihop några timmar. Jag hade en plan B - men även de roliga, att gå till tippen, fick jag glömma.
Kanske är det inte så himla roligt att åka till tippen på en lediglördag, men jag är angelägen att bli av med den där högen av sonens skräp i vardagsrummet. 

På eftermiddag åkte jag ner till byn, det fanns inget intressant direkt förutom att torgets klockspel spelade Pippis sommarvisa. Det kändes förståss inte helt adekvat till årstiden men - lite kul blev det när man stod där och skulle lista ut vilken låt det var...
eller, var det kanske Idas sommarvisa? Nu har jag släppt melodin men jag tyckte att jag nynnade om "och jag är brun om bena precis..." - men kanske var det "du skall icke tro det bli sommar..."

Därmed - längtade jag till sommaren och var inte så road av alla julfönstren och arragemangen. 

Har nog inte så mycket mera om att säga om denna dagen, så jag låter bli.

Jag undrar om jag lurar mig själv igen? Jag har lite av längtan till någonting annat vilket i och för sig är väl okey, men det kan också bero på att jag egentligen inte är redo av att avslöja mig själv? Jag kanske lossas att kunna ta emot kärlek men när jag sedan får det känns det tryggare att springa iväg.
Låter det här som århundrades kärlekshistoria? 
Nej, det är inte alls så. Det handlar inte alls om någon romantisk kärlek utan det mest äkta och oskuldsfulla - den som man får uppleva som lärare då ens elever plötsligt börjar visa en att dom tycker att du är helt "okej i alla fall".
Jag minns när jag upplevde de för första gången. Jag blev livrädd då. Jag kände så enormt mycket kärlek för dom eleverna och tack vare dom så är jag kvar i yrket. Men jag blev så chockad över att få kärlek tillbaka.
Det här med att ge kärlek och taemot kärlek är ju två skilda saker även om dom är samma sak fast olika sidor av en mynt. 
Jag har varit den som alltid gett kärlek och aldrig förväntat något tillbaka. Därefter så har jag oxå "inte fått något tillbaka" - vilket har gjort livet rätt enkelt. Man blir besviken och sen går man vidare. Med vad gör man - då man plötsligt få kärlek tillbaka?
Ju man kan antingen fly och förneka att allting hände eller så stannar man kvar och bryter ihop ett par gånger tills man är redo att faktiskt ta emot den där kärleken?
Det är ologiskt - men jag tror att jag faktiskt inte är ensam om det?
Jag tror att många kärleksförhållande tar slut då - man faktiskt få uppleva äkta kärlek från den andra. Det blir liksom smärtsamt, man blir så utblottad och genomskinlig - man kan inte dölja sitt äkta jag från den som älskar en... För plötsligt ser dom rakt in i din själ och du är helt naken där med all din skönhet och fulhet. Det fula du vill dölja är egentligen de nerärvda arvet av att man inte duger och den vill man ju inte blott med eller hur?
Så jag då? Har inte jag blotta mig så att det borde inte längre finnas några hemligheter kvar?  
Förmodligen har jag, eftersom jag känner den där spirande osäkerheten inom mig då jag får de mest tydligaste tecken på att mina elver gillar mig.
När ska jag egentligen bli en hel människa?

En typisk torsdag - jätte lång! Ja, vi slutar ju kl 18 eftersom vi har kollegiet och faktiskt så är det inte alls så lång som några andra skolor har. Men jag är ju lite undantag då - är skoldagen längre än till klockn 14 så börjar det vara väldigt lång. Märkligt att när jag jobbade inom vården, och då hade jag upp till 48 timmars pass, så tyckte jag att tiden gick snabbt.
Men o andra sidan - så fick man ofta vara ledigt några extra dagar efter sådan pass - för då hade man ju jobbat hela veckans timmar på en och samma gång.
Det är tyvärr så där jag tänker fortfarande. Jag gillar riktigt långa pass och sedan vara ledigt mycket. 
Ja, vad gör jag då i skolan egentligen? Jag säger ju emot mig själv!
Fast jag älskar ju den där kreativa processen då man både ska lära ut och lära själv. Och lära själv -det är det svåraste biten. Man behöver ju först och främst förstå vad man lär ut, sedan måste man komma på hur man lär ut och i bästa fall så ska man även förstå hela processen samt att vara beredd att komma på att allt vad man har gjort är egentligen bara en droppe i havet.
MEN - man vill vara den droppen i havet som fick vågorna att gunga.

Så - det har varit rätt normal dag idag med. Är man nöjd efter en arbetsdag - då har man gjort något rätt bortsätt om det är glädjen att "slippa skolan" - för då är något fel. I mitt fall är jag genuint glad för mitt jobb och alla mina underbara elever!

That´s all!

Då så! Idag har jag klarat halkbanan! Ni som gjort de tycker kanske att det är larvigt av mig ens att nämna det, halkbana är ju bara skoj!
Ja, jag håller med. Idag var det skoj faktiskt - men 26 år sedan var det inte lika roligt. Då hade jag press på mig - skaffa körkort utan att köra bil. Låter det rimligt? Nej, det var det inte men det var ungefär så som det gick till. Min föredetta hade fått för sig att jag kunde väl skaffa körkort. Han åkte med mig och med sin kompis till en körskola, jag blev inskriven och fick min första laddning av körkortsböcker, priset var 700kr. Till de skulle jag få fem teorilektioner var av en hadlade om bilvård.
Jag övningskörde 7 dagar i sträck med min pappa. Han lärde mig efter sin bästa förmåga och - det var inte illa faktiskt. Sedan anmälde jag mig till den där halkbanan.
Jag hade inte kört bil på en hel månad. (eftersom min pappa bodde i Finland och jag bodde i Malmö.) Jag hade ganska så höga väntningar - klarar jag av halkbanan så kanske jag få övningsköra några gånger med trafikskolan innan teori och körprov. 
Jag tittade på den där filmen som handlade om "vad ska du göra om du får sladd" - svaret var: Frikoppla, STYR! 
Sen var det bara in i bilen. Jag var lite osäker hur det skulle vara att köra en bil med servostyrning - och var låg nu den där kopplingen/ bromsen och gasen igen?
KÖR, kör, kör! Fortare - fortare - fortare! BROMSA! 
Det blev ju inte något bra så klart! bilen gjorde trippel piruett i pölen och alla vi som satt i bilen var mer eller mindre snurriga efter den leken. Sedan fortsatte banan med slalomkörning - det gick inte heller så bra eftersom jag kunde inte hålla hastigheten - alltså jag borde har kört fortare än krypkörning. Jag fick avbryta då min utbildning utan att få någon diplom eller pengarna tillbaka.  Jag minns hur jag skämdes och kände mig usel efteråt. Jag var inte värt ett skvett och jag borde bara dött på engång!
Det var faktiskt rätt traumatiskt. Därför har jag fruktat lite extra på den där halkbanan.
Men det gick jätte bra och det var kul faktiskt. Jag fick en egen bil och efter den där chocken att den skulle vara automatare - så kände jag mig rätt säker. Vilken frihetskänsla det var att sitta själv i bilen!

Nu går jag och är lite euforisk faktiskt.
Ska njuta av känslan här lite och suga på den karamellen - jag har blivit godkänd på halkbana! Yeeeaah! Ett steg närmare till körkort!  

Första snön har fallit (räknar inte finlandsresan som första för de var ju inte här!) och jag är inte ett dugg imponerad. Jag vill ha lite mera av det där gråa, kala och mörka.
Ja - det är sant - det mörka! Om snön kommer för tidigt så glädjs man inte åt att "Åh så härligt, naturen ser så ren ut och wow var ljust det blev!". Nej, jag vill uppleva hela kittet och på rätt tid. Jag vill längta tills snön kommer och då är den välkommen.
Tack och lov så smälter den ungerför på studsen då den landar på marken, än så länge.

Annars bojkottar jag inte så värst mycket. 

Jag provar hålla tungan rätt i munnen och bara ta en dag i taget. Kroppen protesterar en hel del och idag började jag åter igen med en kortare voltaren kur så jag få lite ordning på smärtan och inflamationen.

Jag skulle inte tacka nej till en solsemester nu!

Däremot beställde jag en kattklätterställning på nätet. Har spanat in dom men priserna har slickat runt 3000 kr så jag har låtit bli. Nu råkar jag hitta en för 809 kr så jag slog till på engång. Jag har aldrig köpt julklappar till mina husdjur men - det här får väl då bli en sådan!

Mera än så har jag inte att säga idag. Behåller några av mina hemliga tankar för mig själv - bara för magins skull!

Idag har jag pendlat med humöret ganska så häftigt. O ena sidan har jag varit melankolisk och kännt sorg över mina förlorade drömmar men o andra sidan har jag varit nöjd och nästantill glad över helt vanliga vardagliga saker som att glädjas åt att det går bra för våra elever. (VILKEN lång mening!)
Jag har tänkt en hel del på Dominique och de liv vi hade tillsammans samt liv som vi inte hade tillsammans. Jag verkligen saknar honom, jag visste alltid vart jag hade honom. Jag kunde säga vad som helst till honom och jag behövde aldrig skämmas eller ångra något jag gjorde eller lät bli att göra.
Han kanske finns hos mig nu när årsdagen närmer sig, det är mycket med det hela.

Annars har dagen gått sin gilla gång. Jag köpte årets första lussebullepåse, älskar skogaholms lussekatter då dom är saftiga och aning degiga. (ja, jag hör till dom där märkliga typer som älskar äta deg - oavsett om det är bulldeg, bröddeg eller deg till amerikanska pannkakor! )

O nu håller jag på att hispa upp mig eftersom sonen har inte kommit hem och svarar inte på snapchat, ja alltså att han svarar inte på snapchat är som om "fröken ur" skulle inte svara på samtal!

Det är något fel på min luktsinne dessutom. Jag har tyckt hela dagen att jag luktar svett. Så det första jag gjorde när jag kom hem var att jag tog mig ett bad. Sedan bytte jag om och - den där svettlukten förföljde mig igen. Då tog jag en av mina favorit parfymer och sprayade lite - och nu har jag nästan migren för att parfymen luktar jätte starkt! (den är väldigt mild i vanlig ordning).
Så något bajsing är det med min luktsinne.

Herre jävlar vilka onödiga nyheter man bombas med. Den senaste kvarten har jag fått 3 olika meddelanden om att comhemkunderna kommer att få titta på svart tvruta under Sverige-Italien matchen. Den senaste uppdateringen var för halv minut sedan och då handlade det om att "comhem" har äntligen fått ordning på sina sändningar och de kan visst visa matchen ikväll.
ÖHMM! Som om världen skulle rotera en extra runda bara för den sakens skull.
Jag hade nog hellre viljat läsa hur det gick med invånarna som drabbades av jordbävning i mellanöstern (Irak/Iran). 
Ja... de var väl allt om dagens funderingar.

Den sköna söndagen var var gråmulig och kylig. Eftrr frukosten slängde jag på mig ytterkläderna och gick ut på promenad. Ungefär vid vår affär, ringde min son och frågade efter kaffefilter. Där hade jag en möjlighet att gå in och handla istället av den där promenaden men jag gav honom råd att koka kaffe med hjälp av vanligt hushållspapper. (Fungerar utmtärkt när man brygger mindre mängder). Det var farsdag och minnen om min pappa flöde över mig en eftrr den andra... tårarna lät jag falla eftersom de inte fanns någon som jag skulle "akta för".  Jag planerade i flera omgång att skriva en farsdags inlägg på Fb men beslutade att inte göra det. Det är liksom inte bara att smälla ihop en "tom" text över saknaden som är lämplig för sociala media.  Vem skriver jag egentligen för? Min pappa? Mig själv eller kanske till mina vänner och bekanta? Att demonstrera över mina innersta känslor där - är inte riktigt min grej. Och att vidarbefoga någon random "grattis på farsdag kära far i himmeln " är inte riktigt jag de med.  Jag vet att min pappa ser och känner min saknad bättre än några ord någonsin skulle förklara - så jag lät bli farsdagsfirandet.

Söndag eftermiddag ägnade jag åt mina körkortsfrågor. Tillslut satt min son med mig och vi gick igenom frågorna en och en eftersom jag hade hamnar i nästan panik då jag om och om inte kunde tolka svaren till frågorna. 

Mycket mera än så bjöd inte Söndagen på.

Sov morgon borde innefatta migrenfritt sömn! Prövade ligga kvar fast de dunkade i tinningar, sen gick det inte mera. 07.15 och lördagen rullar fram i vinande fart.
Facebook välkomnade mig till "en regning dag i Nykvarn" - nu bor jag ju inte där så det var tur det - för en och en halv mil österot var det skinande sol hela dagen.
Den där migrenen vill minsan inte ge sig på hela dagen. Tillslut fattade jag varför det blev så. På jobbet dricker jag kaffe minst två gånger samt tre koppar till frukost. Igår var jag ju inte på själva skolan - så det fattades koffein i min kropp. Jag tror det var en sån där ofrivillig avgiftning som jag led av. Får nog dra ner kaffemängden eller börja dricka coffeinfritt mellan varven.
Annars har lördagen varit som lugnast. Städ och tvätt för hela poletten. Åkte ner till byn en sväng för att införskaffa några glödlampor till min saltlamppa och en annan lampa. vill ju gärna ha små ljuskällor lite här och där då jag inte kan lämna levande ljus obevakat pga katterna.
Nej alltså - nu sätter den där huvudvärken igång här igen...
hoppas på en smärfriare söndag.

I morse var jag in i en vemodig stund. Den där offerkoftan hade hamnat på mina axlar utan att jag medvetet tagit fram den ur garderoben. Den liksom smög sig på mig. Jag vet nog vad som satt igång de - men att komma ur den där känslan att man är ensam mot världen och de ända som duger av mig är att jag kan komma "till nytta" för någon annan. Sen fick jag ett medelande på Instagram. Den löd :"Han vill inte synas offentligt men kunde tänka sig att du fick en bild". 
Det var från en mamma till en av mina tidigare elever som numera är si så där 14 -15 år gammal. Det var över fem år sedan jag sist såg honom. Tårarna bara rann hejdlöst och det gjorde liksom "skön-ont" i själen. Det var verkligen något jag behövde just då. 
En påminnelse att jag faktiskt betyder något för någon - att jag har lämnat några bestående fotspår under resans gång.
I min vemodiga värld finns ingen annan än jag själv - det är en torr öken med milslång ödslig torka. Inte ens ogräs kan plantera sig på den marken.
Jag hade nog hittat ut därifrån själv men det hade varit en längre process.
Känner mig tacksam, det var lite änglalikt med den där bilden... speciellt då han o ena sidan skulle se lite tuff ut - men o andra sidan var han så pass generad att det bara blev en otroligt känslig bild om ungdomens sårbarhet.

En till lång dag. En normal dag på jobbet (helt fantastiskt faktiskt - vem kan säga så?) och sedan kollegiemöte på det. Sedan smet jag lite tidigare för att gå på körskolans handledarkurs med min underbara vän Eva. Dom andra handledare var typ mammor och pappor med sina barn. Jag var den ända  47 åringen med handledare som är tio år äldre. Däremot kunde jag desto mera - så jag behövde inte skämmas direkt.
Jag är däremot så oerhört tacksam att Eva frivilligt vill hjälpa mig med att få körkortet. Det är så himla stort för mig! Att någon vill HJÄLPA MIG! Alltså det finns inte ord som förklarar den tacksamheten jag känner.
Men, nu behöver jag göra mina kvällsrutiner och sedan nanna kudde även om jag imorgon får lite sovmorgon.
God natt världen!

Har jag glömt att skriva? Javisst! Det var en körig dag igår med stödmöte med EHT och föräldrar och även en annan möte efteråt. Kom inte hem förran klockan 19:30 och då var det inte mycket mer än kvällsrutiner som jag orkade göra. Somnade så pass tidigt som klockan 21. Ja, jag var verkligen slutkörd även om det inte var något särskillt ansträngande på jobbet.

(Hann ju ta lite bilder på morgonkvisten - Frostblomman)

Kung Bore red över land och hav med hela nordanstyrkan. En mindre chock väntade mig när jag gick ut genom ytterdörren. Igår var det midsommarvärme med 10 plusgrader och idag var naturen frostig och kylan bet mig på kinderna.
Jag missade nästan bussen - två gånger eftersom jag tittade mot marken och fotograferand frysna löv. Jag är oerhört intresserad över fenomenet med iskristaller, det är som små diamanter som reflekterar ljus i miljontalsvinklar. 
Kallt - men vackert!

Kylan tog hårda tag i mig även övrigt.  Smärtan i nacken gjorde sig påmind och ipren var fungerade ungefär som en sockerpiller idag.

På eftermiddag var jag och sonen iväg och köpte en ny bäddmadrass till mig. Vi bytte nämligen sängar eftersom jag vill ha en mindre och han behövde en större nu när han har en flickvän boendes hos sig.
Det blev ganska bra fast jag är inte helt nöjd med själva resorbotten och dom korta benen. Men jag tar en sak i taget... Få helt enkelt sticka till Ikea och leta i fyndhörnan någon dag. Jag brukar hitta 120 sängar där för halva priset.

De var allt från dagens äventyr.

Jag kanske borde börja skriva på morgonkvisten istället, när jag sitter i bussen är jag fett filosofisk.
Jag är rätt nöjd med tillvaron just nu och då känns det som att jag inte har något att reflektera över. 
I natt hade jag en mystisk dröm däremot, jag skulle in på en konsert eller liknade. Det var massor av människor och alla släptes in på en och samma gång. Av agorfobiska anlädningar letade jag en annan ingång in till lokalen och plötsligt stod jag istället på den stora scenen. Jag tittade ett tag på människohavet och sedan tog jag fram all min värdighet och passerade scenen som vilken artist som helst.
Det var stort och scenen var delat i två riktigningar då folk fick se olika saker i dom olika scendelarna. Jag träffade massor med människor från hela mitt liv som var där. Mitt allt detta konsert - som var en blandning av teater, allsång, cabare och buffé uppstod de även drama då Chefens föredetta fru som var en äldre dam sprang runt i en röd kort kjol och bar överkropp. Vakterna sprang efter henne eftersom hon var portade från detta ställe. Jag reflekterade i drömmen att "jag borde åka hem för det börjar bli sent" då föreställningen inte kom i gång förran kl 23.
När jag vaknade från denna drömmen var jag rätt snurrig ett tag. Det tog en bra stund att gå igenom alla händelserna och sortera dom. Som sagt, jag hade ju mött människor från min barndom samt en massa andra som passerat mitt liv genom åren.
Jag minns att jag kom på en hel del paralleller till min personlighet som hade direkt kontakt med min "attityd" i själva drömmen. En av dom var att fast jag träffade på gamla vänner och nuvarande vänner så valde jag att sätta mig ensamt bland sådana som jag inte kände. Detta för att o ena sidan slippa "engagera mig" samt att skydda mig själv från att bli sårad. Hmm... vad menar jag nu igen med sårad då? Ja inte så att folk är elaka mot mig men att jag förmodligen inte vill bli sårbar då man utlämnar sig själv för en annan människas närhet.

Ja, djupare än så blir det inte idag. 
Det var nog mycket de med.

En helt vanlig söndag har det varit - just de... min jobbe söndag!

Så det var inget mera för de!

Alla helgons dag, jag borde gått till kyrkogården och tänt ljus men det tar emot enormt. Vet inte varför men det tar bara emot.
Istället har jag suttit och tittat på Ack Värmland på tv4play och nu ekar Mia Skäringers röst i mitt huvud och jag tänker lite som hennes karaktär. Jag borde nog bli manusförfattare.
Kissekatten fick åka till sin blivande partner in crime idag. Hon var nog inte riktigt hugget med alla cylindrar men - när hon träffade honom så var hon rätt snäll mot stackaren. Vi får se vad det blir för bebbar denna gången.
Ja, idag har jag inte så mycket mera att säga.
Får bli mera reflektioner en annan dag.

Idag har jag tillslut fått skräpet till tippen. Man brukar ju oftast glömma bort hälften som man skulle kastat men jag kom faktiskt ihåg att ta med mig även mina "bortglömda" gömmor så som ovanpå städskåpet där jag hade minst 3 söndriga adventsljustakar och en hallogen spottlightsystem som inte längre fungerar. 
Men jag har nog flera gömmor som jag själv glömt - och om inget annat så borde jag slänga hela min garderob och hälften av innehållet därmed. (men jag orkar helt enkelt skaffa en ny - går nämligen och väntar att jag en dag ska flytta hemifrån)

Sedan hade jag återigen tid i tvättstugan - idag tog jag äntligen tag i den där madrasskydden som jag själv hade aldrig kommit på att tvätta - utan jag råkade vara i Finland då min mamma hade tvättat sina. När jag ändå höll på med annorlunda tvätt - så tog jag och tvättade min dubbelduntecken - eller alltså Dominques, då jag ärvde den från honom. Det blev många vuxenpoäng som jag hovade hem idag. Den där madrasskydden var ju en historia för sig - för den blev smutsigare i tvättmaskinen jämfört med hur den såg ut från början. Så sammanlagt fick jag göra om den procerudern 3 gånger. Den tredje gången gick jag till grovtvättstugan där det finns en "matt- tvättmaskin". Jag öste på Vanish på fläckarna och hälde i en hel del pulver så det verkligen skulle bli rent - en gång för alla.  Det blev det oxå, som tur.

Så nu känner jag att jag är ganska så klar med min höstlovsvecka, jag har haft en massa pyssel varenda dag, saker som jag inte hade orkat eller hunnit ta tag i under vardagar eller helger.

Sen var jag faktiskt och tittade på en lägenhet. Men det är fett nej på den.
Andra våning, spiraltrappa och en pyttebalkong som var i en av de två sovrummen, dessutom vad badkaret en babymodel och att det inte fanns plats till egen tvättmaskin. Ja - jag låter som bortskämd unge... men skall man flytta - så flyttar man inte till semre eller hur?
Få se hur det utvecklar sig, har en liknande erbjudande från samma området nästa vecka men det är åtminstone första våning. Det bästa hade varit bottenvåning för min del även om jag et att man sitter som i ett akvarie då.

Ja det var väl allt för idag...

¨

Idag har jag gått loss på min klädkammare. Den har varit en samlingsplats för allt "bra och ha". Nu är jag rätt trött på att "ha" så mycket så jag rensade bort allt onödigt. Det såg kaotiskt ut ett tag - men sen när jag fick lite mera plats där inne - så blev det väldigt trevligt. Till och med sonens målargrejer fick en egen hylla - vilket verkligen behövdes eftersom jag varenda gång retade mig enormt mycket på hans saker som stod inslängda på golvet så att man knappt kunde komma in.

Sedan åkte jag in till hornbach med min son och köpte några fiska till akvariet. Det blev 9 nya individer av malaviciklider. 
Jag hade köpt två delfinciklider -  eftersom jag hade en sen tidigare. Dom är väldigt gulliga och faktiskt förtjänar sitt namn som Delfinciklid eftersom de är lite av "stimfiskar" och brukar hålla ihop med sina egna - eller de som dom har valt till sina "kompisar". Den ensamma delfinen som jag hade - hade ingen direkt kompis och när den såg dom nya fiskarna simmade den direkt fram och började leka med dom.
Som sagt - lite nördig hobby men - mysigt!

På eftermiddag hade jag körlektion, det är så himla roligt att köra bil!
Ser framemot körkortet nu! Har en vän som ska gå handledarkurs med mig, jag har redan planerat på en bilresa runt mälaren för oss. Jag känner att det är det jag behöver för att verkligen kunna känna mig helt säker i bilen. Det är jätte jobbigt när jag sätter mig i bilen och ska intellektuellt tänka på "hur man kör". Idag fick jag nästan panik då jag satt där själv en stund och skulle komma på vilken pedal som är gas och vilken är broms. (JA! JAG VET LÅTER HELT SJUKT! BORDE JAG ENS KÖRA BIL NÄR JAG TVEKAR?) Men sen när jag startade bilen så viste ju fötterna vilken pedal som var vilken!
Idag känner jag mig nog hoppfull. Jag har varit lite dyster några dagar men det känns som det börjar vända sig.
Jag är mest rädd för känslan av likgiltighet - den är faktiskt värre än att vara deprimerad. Fast - är den en del av depression? Nja, jag känner inte att jag är deprimerad men jag hamnar definitivt in i känslan av likgiltig ibland. Det är då man inte upplever något speciellt överhuvudtaget. Man liksom lever - bara för att man måste.
Men som sagt, idag är jag nog mera glad än likgiltig.
Och det är bra de!

Hmmm.... glömde jag skriva igår? Inte så konstigt eftersom jag hade stoppat en hel del "vill göra" på min dagordning. Det största av dom alla var förståss storstädningen av akvariet. Det är en sådan där grej som jag går och tycker är så himla arbetsamt och tungt men när jag väl gör det så är det riktigt roligt. Först behöver man planera allt noga och förbereda. Täcka bland annat storarumms bordet med sopsäck där man lägger alla stenarna från akvariet. Sedan täcker man golvet - denna gång satt jag yogamattan framför akvariet vilket var super bra eftersom en lite blöt parket kan vara hur halt som helst - samt att man fick en mycket bra grepp när man stor där långa tider barfötter.
Sedan tog jag fram ett minbord till den tillfälliga akvariet samt ett pall till lådan där jag lägger sanden som skall tvättas. Därefter började själva städningen. Fylla på vattnet från akvariet till den tillfälliga akvarie, lyfta bort alla stenar ( och jag har mycket - minst 300 kg bara stenar) på storarumsbordet och sedan börja hova in fiskarna till den lilla stödakvariet där en pump står på och ger en härlig cirkulation och vattenfall till dom små liven. Malarna är absolut jobbigaste att flytta på eftersom deras gälar och mustash är så taggiga och de fastnar i hovnätet.
Sedan när akvariet är tömt bode av vatten och fiskar är det dax att börja tvätta sanden. Jag har en väldigt finkornig sand och det blir många omgångar att släpa sanden in i toaletten och sedan duscha av tills vattnet blir klart och sanden är ren. Det är faktiskt den tyngsta delen i hela proceduren men - denna gång hade jag portionerat de till mindre och då blev det inte så tungt.
Efter det är det bara det roligaste kvar - att inreda akvariet, fylla på med vatten och flytta över fiskarna igen. Det är verkligen tacksamt att få se fiskarna då de har fått komma tillbaka "hem". De simmar nyfikna runt och går igenom alla nya gömställen och provar ta över revir då de ska bråka med varandra om "sin sten" eller "sin grotta".
Efterarbetet brukar även ta sin tid, det är ofta sand och vattens som skvettas lite överallt och att lägga alla hovar, slangar mm på plats kräver en del organisering.
Men fint blev det. 
Mycket mera orkade jag inte med och det var nog bra det eftersom förkyllningen gjorde sig påmind sen efteråt.