Ny problematik har uppståt i mitt skrivande. Jag skriver nästan klart texten - behöver bara liksom sista ordet och där råkar jag sedan göra något emellan och nästa gång jag ska skriva hittar jag min text liggandes kvar i "utkorgen". 
För att lägga ut den måste jag logga in mig och sedan blädra bakåt - eftersom poeter har ingen "utkorg" vilket i och försig hade varit en smart funktion.

Så om det ser märkligt ut med mina "datum" så har det med mitt minne att göra - är rätt snurrig av mig och en aning utmattad.

Idag speciellt är jag helt urladdad. På skrivandes stund kikar jag ut genom fönstret och kvällssolen lyser inbjudande på den vackra björken. En del blad har blivit gyllenegula men annars har björken kvar sitt präktiga dräkt. Jag vill ha ork och jag vill göra saker. Självklart är jag glad att jag har ett mysigt hem och en skön säng där jag kan ligga med en kissekatt värmandes på min mage - men jag längtar efter mänsklig utbyte just nu.  Samtal om livet, döden, kärleken och alla öden... egentligen vad som helst. Eller att gå på bio, men... jag är så förbannad kraftlös!
Det finns en röst inom mig som säger: "ger dig själv tid, du behöver bara vara."
Den rösten gillar jag inte särskillt mycket, speciellt att den tråkmånsen har rätt som vanligt.

Hoppas på att krafterna kommer imorgon. För då har jag en ypperlig tillfälle att faktiskt gå på en konsert - vi som jobbar i skolan har fri entré för föreställningen.

Nu fortsätter jag att göra kväll här hemma, ska nog satsa lite mera på öva tacksamhetes andliga princip. Kanske jag sedan kan uppskatta tillvaron lite mera.

Idag har nog varit en både jobbig och bra dag för mig. O ena sidan har smärtan i kroppen ökat men o andra sidan har jag haft mera ork. Egentligen slår den ena ut den andra men i mitt fall så har det hänt lite roliga händelser i arbetet som gör att jag hamnar på plus sidan oavsett om smärtan tagit mina resurser.

Innan kollegiet idag gick jag på en promenad. Jag träffade på en gemensam vän till mig och Dominique och förståss hamnade vi i diskussion om honom. 
Någotsätt så är det skönt att prata om honom men samtidigt så är det väldigt känsloengagerande för mig att dra upp saker som behövs förklaras.

Nu när jag tänker efter - så fattar jag inte ens varför jag känner mig ändå rätt lyckad idag - vart fick jag krafterna ifrån? Jag hade några ljusglimtar i möten med mina stödelever, inget revolutionärt men jag upplevde att vi hade samtal som blev lyckade.
Jag hade även några möten med kollegor där jag kunde känna mig likvärdig som alla andra. Det kanske låter helt knäppt att jag jämför eller går och känner ens efter sådant, men det bottnar i att jag har en kronisk mindrevärdskomplex och varenda gång som jag råkar uppleva att jag blir tagen på allvar - blir jag glatt överaskad.

Så det var så!

Idag har vi varit med klassen på Boda Borg. Min tanke var att vi vuxna skulle bara vara ledsagare och finnas till för våra elever - men så enkelt var det inte. Vi blev utmanade att "prova på" några banor... Japp - det gick ju bra! Jag och kollegan blev helt besatta av att lösa uppgifter och samla stämplar.  Efter  som vi bara var två fick vi oftast hjälp av någon elev på dom utmaningarna där man behövde vara minst tre stycken. Resultatet av dagen blev att vi kom till andra plats av fem lag. 
Det var en mycket rolig dag och jag känner att det är jätte synd att min kollega slutar på fredag. Vi har verkligen varit en dreamteam och eleverna har tyckt nog om oss mycket.
På kvällen ringde min bror och det var ju lite synd om honom för när jag pratade med honom var jag så utmattad att jag bara ville gråta. Han berättade att denna kommande helgen är typ den ända helgen då vi kan - på lördag - vara med att sprida ut min pappas aska på minneslunden. Den 14 oktober är slutdatum för spridningen och de kan bara göras på lördagar. Den här stressen att allt måste ske nu - på en gång tar verkligen kål på mig. Jag känner hur hjärtat bara rusar i väg som skenande häst emellan åt. jag verkligen avsky stress.

Tittade på dokumentärfilmen om Lady Gaga. Kände igen mig en hel del i hennes personlighet och de problem som fibrosmärtan ställer till åt en. Det är liksom inte att man bara har smärta och sedan lever man vidare. Smärtan påverkar oss i allt vi gör och bryter ner oss bit för bit tills man slutar att existera.Missförstå mig rätt, det är inte som om jag vill dö utan mera som jag är redan dö men befinner mig kvar i en värld där jag bara finns till som en zombi. Men - det är dom mörkaste stunderna jag nu pratar om. Tack och lov har jag fått en hel del ljusglimtar i mitt liv de senaste åren. 

Men jag är ledsen, väldigt ledsen inombords.
Jag känner mig ensam och jag har lagt märke till att jag mer och mer slutat engagera. Jag orkar inte längre dividera eller argumentera, jag ger upp när jag känner att krafterna sinar i väg av - typ - ingen anledning.

Jag önskar att få tillbaka livsgnistan som jag tappat bort då jag levt för alla andra.
Fast jag vet inte ens om jag saknar den? När man inte har den så har man inte riktigt förmågan att längta. Men - det fanns en tid som jag minns... Jag minns den där pirrande känslan av längtan, hoppet och lyckan. Däremot kan jag känna trygghet och det är en mycket positv sak som jag lärt mig under de senaste åren. Så allt är inte kolsvart och hopplöst.

Jag drömde en märklig dröm inatt, den spökar så pass mycket att jag tänker skriva upp här vad det var jag drömde. Det var egentligen bara en kort scenarie där jag var ute på en pir. Vid räcket låg en liten späckhuggare unge, jag hjälpte den att komma ner till vattnet igen och då såg jag en jätte stor späckhuggare simma mot oss. Jag förstod att det var mamman till ungen. Den var så mäktig när den dök ner under ytan för att sedan simma upp igen. Jag sprang iväg för att hämta min mobil men sedan tappade jag den i en pöl - och i pölen låg det en liten delfin. Jag tog upp mobilen och upptäckte att den hade börjat krångla och att kameran fungerade inte alls. Jag såg efter späckhuggar familjen simma bort mot horisonten och jag hoppades att det räckte med att minnas hur det såg ut i bristen på bildbevis.
När jag vaknade från drömmen kände jag en viss tacksamhet för att ha kunnat bevittna något så otroligt sällsynt fenomen under vårt bredgrader. 

Märkligt det här med drömmar.... finns det någon därute som läser den här texten och är haj på att tolka drömmar så känn dig välmött - vill gärna höra din analys.

det var nog allt från denna tisdagen.

Vi kom till Sverige  kl 06:10 imorse med båten. Resan gick utmärkt även om att dela sängen med min dotter var kanske inte det mest idealiska. Samtidigt tyckte jag att det var jätte trevligt när den andra sonen (som missade flyget) följde med på båten och däremed  fick han  min säng istället. Jag är nog känslomässigt helt utmattad, jag har jätte svårt att utrycka mig både i skrift och tal. Jag orkar helt enkelt inte gå in i diskussioner och det har verkligen märkts bland annat idag. På jobbet är jag hellre tyst än pratar, bland relationer som ex med mina barn - sitter jag hellre och tar skit än försvararar mig. Nu på kvällen pratade jag lite med min dotter och hon berättade att hon hade sett en film / dokumentär om Lady Gaga som handlade om hennes liv med fibromyalgi. Min dotter var förvånad och frågade om hur jag orkade leva med en sådan hemsk sjukdom samtidigt som hon på sitt märkliga sätt bad om ursäkt att hon inte riktigt tar hänsyn till min sjukdom då hon pressar med till saker o ting. Nu under helgen tog hon upp en del saker så som "mamma - är du lycklig?" 
Hur ska jag svara på den frågan utan att ljuga men ändå inte berätta sanningen så brutalt som det egentligen är? När hon såg min förtvivland blev hon på en gång irriterad och påpekade på alla saker som var bra i mitt liv och att jag borde vara mer positiv och tacksam. Jag provade då förklara till henne att det är inte så enkelt att vara positiv, glad och tacksam då smärtan tränger in i alla mina sinnen. Att även om jag har massor att vara tacksam för är det svårt att fokusera på de när man inte kan sitta ner utan att smärtan hugger i ryggen så man tror att man går sönder.
Det är mycket jag är glad över, jag är tacksam för mitt liv men i ärlighets namn så tycker jag att jag har levt tillräckligt. Jag känner inte att jag längre gör någon direkt nytta eller kan uppleva några "magiska" stunder längre. Det mest magiska som jag kan uppleva är de andliga upplevelser som våra kära från andra sidan ger mig. 
Uschamaja! URsäkta mig! inte min mening att vara så himla deppig. 
Jag kanske ska bara lägga punkten här och nu för jag har, som sagt, inget positivt att dela med mig förtillfället.
Tack

Det blev en skön söndag trots allt. Jag klippte gräsmattan hos min mamma, sedan tog vi en promenad till min favorit vattenfall. Där tog jag av skorna och rullade upp byxorna så jag kunde vada i den uppfriskande ån för att sedan kunna ta maffiga bilder på vattenfallet.
Min ena son missade flyget hem till Göteborg så då fick han följa med oss med båten. Resan till Åbo var jätte trevlig fast det var mycket vemodigt att lämna min mamma ensam kvar i det toma huset. Vi började sjunga och mima till låtar. Jag hade min musixmatch app där vi kunde följa texterna till låtarna. Vi sjöng hela vägen till Åbo och skrattade en hel del. Precis innan ankomsten till Åbo blev vi lite vilse med vägvisningarna, o ena sidan står det att man skulle svänga för att komma till Åbo hamn men sen på den vägen  dit vi svängde står det namn på ett helt annat stad. En kort omnavigering och sedan var vi på rätt spår igen. 
Det känns faktiskt häftigt hur vi som familj blev så nära under dessa tragiska omständigheter.
Jag är fortfarande ganska så tagen varje gång jag tänker att min pappa faktiskt inte lever längre. Kan inte riktigt beskriva mina känslor.

Jag överlever nog detta med.

Då har jag varit på andra begravningen på detta år. Min pappas bild lades framför kistan och han såg så glad och vital ut där. Vi satt och grät både innan och under begravningen. Jag vet inte hur det är i Sverige men här i Finland har man krematorie och kapell i samma. Det betyder att kistan glider in i kremeringen strax efter själva seremonin. Jag tycker det är lite för bisart. Ovanpå dörrarna har man målat väggen himmelsblå och bakom dörrarna brinner elden - så som man skulle först hamna i helvetetslågor för att sedan möjligtvis hamna i himlen. 
Min pappa har garanterad plats i himlen, snällare människa än han har jag aldrig mött i mitt liv. Det fantastiska med honom var att trots hans snällhet var han aldrig martyr eller ett offer - så som  så många andra snälla människor brukar bli.
Vi hade verkligen en fin dag. Solen lös och det var varmt. Vi såg amiralfjärillar i flera omgånger - det kändes som tecken över att min pappa genomgått förvandlingen från det ena stadiet av livet till den andra - då han lever för evigt.
Jag är tacksam att jag har min starka tro att jag vet att livet inte tar slut där kroppen förmultnar och själen flyger sin kos. 
Nu är alla mina ord andvända för denna dagen.

...

En hel dag hemma i Finland. Det känns ändå bra även om tomheten efter min pappa är som ett stort gap. Känns skönt när familjen är samlad. Sent på kvällen kom min andra son och dottern hit. Pratade med med sonen som inte kunde komma och det hade gått bra med hans tenta. Saknar honom här men det var inget man kunde göra för att få honom hit. Nu är klockan redan 23.33 vilket här i Finland är en timme mera. Jag som är morgonpigg av mig är ju halvdöd den här tiden.
Jag har säkert massor jag skulle kunna skriva om men - hjärnkontoret har stängts för i dag.
Samlar krafter till morgondagen och hoppas på att den blir minst lika fin som dagen i dag har varit.

I morse skrev jag summering av gårdagen och nu skrapar jag ihop dagens äventyr. Det här att resa iväg är alltid en extra stressmoment för mig. Idag var förståss ingen undantag. Jag gick som vanligt på jobbet och själklart fanns det en hel del strul med folk som var sjuka (inget illa om dom - eller att man blir sjuk) och eftersom jag skulle gå runt lunchtiden så kände jag förståss som om jag svek hela arbetsplatsen för att jag inte kunde göra något extra. Jag är så glad för mina kolleger för dom stötte mig verkligen i detta och sa att allt kommer fixa sig även om jag inte är där. (phuuu... nu låter jag säkert som om jag är väldigt självcentrerad och tror att dom inte klarar sig utan mig - men så är inte fallet... Vill bara inte vara den som ytterligare belastar vikariesystemet.)
 Men jag kom därifrån och det var bara lite strul med pendeltågen, den var 9 minuter för senad så jag gick inte ens igång på den. När jag kom hem kändes det som om jag hade hur mycket tid som helst och jag hann både packa av grejer från väskan samt packa en massa annat bra att ha saker med mig. Dessutom fick kissekatterna en hel del kärlek och omsorg av mig - så det kändes bra att lämna de där hemma och lita på att kattvakten kommer att sköta om dom väl.
Resan till Liljeholmen där jag skulle möta upp sonen gick relativt bra även om jag var väldigt irriterad över all min packning som var tung och bökig att bära.
När vi tillslut sitter i bilen och ska åka till Värtahamnen kollar jag upp biljetterna... där står det att man måste senaste vara på inchekning kl 15:45. Då fick jag och även sonen lätt panik eftersom klockan hade hunnit bli 15:40.Jag var nästan gråtfärdig och jätte rädd att vi inte skulle få komma med på färgan. Det gick väldigt smidigt att ta sig fram även om det var dom längsta 15/20 minuter någonsin! Det första vi gjorde när vi kom in i båten var att ändra middagstiden både, jag men framförallt sonen, var vrålhungriga. Jag hann inte ens äta klart då sonen ville gå till hytten. Jag stannade kvar och sedan gick jag runt i affärer samt pratade i telefonen. När jag kommer tillbax till hytten så hittar jag min son sovandes på sin säng. Det är lite typiskt oss och sådana här "fina" resor. Alla som jag känner - som har åkt på dom här båten - brukar se till att gå på alla evanemang osv. När jag är här med min lilla familj så brukar alltid någon somna i hytten efter ett par timmar, så det känns ju tryggt! Vi följer vår kryssningstraditionen.
(fast för oss blir det en regulär resa - vi åker tillbaks på Söndag och det är från ett annat stad).
Idag har jag saknat min pappa. Det var in i en av dessa affärerna här på båten som jag såg en asiatisk man från sidan. Han hade en hel del leverfläckar i ansikte och för en kort ögonblick såg jag min pappa i sammanhanget. Han gillade dom här resorna över sunden och det kändes som han  faktiskt var där med mig. När jag sedan insåg att han aldrig mera kommer att resa med med oss blev jag förståss ledsen.
Det här med döden - den har alltså så många bottnar! O ena sidan tycker jag att det ska bli skönt med begravningen men från erfararenheten från Dominque så kan jag bara dra den tråkiga slutsatsen att - de döda blir mera frånvarande efter begravningen. Skulle min pappa kanske få finnas kvar längre med oss om vi skulle skjuta fram begravningen... kanske så där ett par år tills vi var klara att låta honom gå?
Nej, det vore ju själviskt av mig. Självklart ska begravningen hållas nu så han kan gå vidare där borta han är. Vill inte att han ska hamna i någonslag limbo mellan dessa olika världar. Jag tror så starkt och tvivellöst att han existerar så som även Dominique gör. Det är bara att de lilla barnet i mig vill inte bli vuxen ibland.
Jag minns när jag var liten så brukade jag med vilja somna på soffan. Det var en mysfaktor för mig att min pappa bar mig till sängen och bäddade ner mig. Annars fanns det inga "godnatt"rutiner i vårt hem. Det var då jag kunde känna den omsorgen som min pappa hade för mig.

Så, i stora drag har dagen varit både bra och äventyrligt. Ska nog dra igen gardinerna här nu och somna tidigt. Inga marskatters yl i natt som tur!

Nu är det bara hundra dagar kvar till Dominiques dödsdatum. Han har varit mycket i mina tankar idag. Han kändes så nära att jag fick ryck anfall när jag kom på att han inte  längre levde. Tidigare har det varit tröstfullt att ha honom "närvarande" men igår fick jag nästan dåligt samvete för jag borde kunna känna min pappa lika starkt? 
Det här hände efter min körlektion. Dom kanske var med mig bägge två, det var som om dom jublilerade att det gick så framåt med min körning och att det ska bli så trevligt att åka på "äventyr" sedan när jag har körkortet. 
Tur att det regnade - då jag cyklade hem från körskolan. Tårarna gick inte att hejda.

Kvällen sprang i väg här med... små stressmoment med att packa och tänka över allt som ska med på vår Finlandsresa.
Samtidigt som jag var osäker hur det skulle gå med kattvakten.
Min mamma var även hon sorgsen. Hon hade satt sig på verandan och tänt massa ljus när jag ringde henne. Hon hade fått besök av några hemtjänst medarbetare. Jag är så glad att dom faktiskt kom och hälsade på henne. Det gav mycket tröst till min mamma eftersom dom har följt deras liv de senaste fyra / fem åren.

Mycket sorg och många tårar, det känns höra ihop med hösten... Årstiden då allting stillar sig genom en färgprakt avslut.
Vackert på många vis.

Sicken natt altså! Igår morse vaknade jag 04:30 då min son hade lagt en hel hög med larmklockor på rigning. Han skulle jobba i Stockholm och var tvungen att åka strax innan 6 på morgonen. Jag kan tyvärr inte sova när tre mobiltelefoner börjar plinga i olika håll i hans rum - är kanske lite lätt väckt men! Och i natt då, då glömde sonen sina larm men kissekatthonan löper så det har varit värsta "rikslarm" hela natten. Det är helt otroligt hur högt hon kan skrika. Dessutom är det märkligt att hon överhuvudtagen kan fortsätta skrika utan att bli hes.
PHuu.... så lite trött har jag varit idag. Gjorde några körskoletester och det gick käpprätt åt skogen. Jag blev ju riktigt irriterad på mig själv att jag gjorde såna stora miss och kunde inte riktigt tänka klart längre. Körningen idag däremot gick bra och det känns otroligt kul att kunna köra bil. Jag ska inte vara övermodlig bara att det har gått bra två dagar - jag har mycket att lära mig när det gäller koppling/nedväxling!
Pratade med min mamma ikväll och hon verkade må lite bättre idag.
Nu väntar jag bara in att klockan bli hyffsat mycket så jag kan gå o lägga mig.
Det var typ de....

Det råder tunnelseende vid sorg. Jag provar att ha förståelse för det men idag blev jag faktiskt ledsen. Min mamma var in i sin svacka och jag har fullt förståelse för att det gör fruktansvärt ont nu. Men jag har lite svårt att lyssna på när hon säger att allt går åt helvete, och i ett annat andetag säger hon att nu måste hon vara hård  det vill säga - Stark, att hon är helt ensam med detta och hon har INGEN osv. Visst är jag och min familj utomlands det villsäga i Sverige och min bror bor i Israel fast han är var tredje vecka i Finland. Samtidigt så vet jag människor som är betydligt mycket mer ensammare än hon - även om de har släktningar/barn som bor i samma stad. Allt det här svalde jag  och i det hela tröstade jag henne och påpekade att hon är alltid välkommen hit - mitt hem är hennes hem osv. Sedan påpekade hon att hon var gift med min pappa 53 år och att dom åren går inte att förklara bort. Vilket jag förståss har inte ens provat att förklara bort...

Fast efteråt... då gjorde det ont. Jag upplevde att hon kritiserade att min sorg efter Dominique är inte jämförbar med hennes sorg efter min pappa.
nej, det är det verkligen inte. Våra liv var fullt olika. Dominque var min själsfrände. Jag kände de så stark i det första ögonblick. Vi var i helt olika fas i livet. Han kämpade med sina demoner och var inte alls redo att möta mig. Våran förhållande var antingen totalharmoni och de där extrema förståelse för varandra som bara själsfränder kan ha. Men eftersom vi var i olika nivåer var det han som kämpade emot och idiotförklarade mig så att efter åtta år bestämde jag att det var nog. två år senare fick han cancern - det var då han såg mig och förstod vem jag var. Han blev den jag alltid viste att han var och han älskade mig så som jag behövde bli älskad. Det ända var att nu var dagarna räknade. Jag måste säga att - DET VAR HELVETE... det gjorde ont samtidigt som jag var tvungen att hålla färgen och finnas till honom. Men det var smärtsamt att få all den kärleken samtidigt som jag såg hur livet siprade ur honom -fast det ända han ville var att bli frisk och kunna leva lyckligt i alla sina dagar tillsammans med mig.
Så - nej! Man kan aldrig jämföra sorg. Vi har tusentals bottnar, den ena är kanske djupare men de är bottnar hur som helst och somliga drunknar i vattenglas.
Jag behöver bara fokusera på kärlek just nu. Jag håller på att vända min sorg till en geggig självömkan och bitterhet. 
Jag vet att det är oerhört svårt att hantera sorg och min mamma har aldrig varit mästare att bemästra över sina känslor, dom bara väller över och många runtomkring kan få sig en slänga av det. 
Jag behöver verkligen bara skicka kärlek till henne.
Som sagt, livet är inte alltid enkelt.

Smärtsam början på dagen, vaknade vid fem för ryggsmärtor. Efter tre timmars söknade av en smärtfri sovställning gav jag tillslut upp. Tog mig min morgonbad tills lemmarna blev lite rörliga. Sedan gick jag tillbaka till sängen. Kissekatten hoppade på mitt bröst och lade sig där - nos mot min näsa. Hans varma kropp och lugnade andetag fick mig slappna av och efter ett tag av det meditiativa närvaro somnade jag om. Jag är så väldigt tacksam för dessa underbara katter. Min stressnivå har sjunkigt som titanic i april natt, fast stressnivån saknar jag inte -däremot Titanic var tragedi... vet e fan var jag fick den liknelsen ifrån!

Jag har jobbat hårt med mina teorifrågor - under de senaste veckan har jag svarat på alla 400 frågor ( i flera omgånger - så att jag har fått allt rätt tillslut) och nu är jag klar med dom delproven. Känns helt rätt att börja övningsköra imorgon. 

På kvällen pratade jag i ett par omgånger med min mamma. Sorgen har tagit henne med kraft och det var smärtsamt att se henne gråta så hejdlöst. Jag har fullt förståelse för hennes sorg samtidigt som jag själv bearbetar mina egna nertryckta tårar. Jag hade en gråtattack jag med här idag - det handlade mest om att jag tyckte synd om mig själv för att misst min kära far. 
Det här med döden handlar så mycket om oss själva och egentligen väldigt lite om de som har dött. 
Att vara den som stannar kvar är smärtsamt. Att behöva handskas med tomrummet efter dom fantastiska människorna är konsten.  Det är det som är det svåraste i det hela. 
Ibland undrar jag om jag är riktigt klok, det kanske är något allvarig fel på mig när jag tar själva döendet så "lätt". Jag ser det som att de som har gått till andra sidan - att dom har det bra. Det är inte synd om dom. Kanske är det min överlevnads strategi? 
Det som är viktigt är hur vi som lever efter kan bäst hylla och leva vidare trots att våra kära har lämnat oss.
Tomrummet som min pappa lämnade bakom sig  är ett enormt gap för min mamma, hennes liv har verkligen snurrat runt honom de senaste fem åren. Den kärleken och omsorgen har upptagit henne 24 timmar om dygnet. Även om hon sov djupt var hon ändå alltid vaksam över hans andetag och det minsta lilla han hostade - vaknade hon till och kollade upp hur han mådde. 
Jag behöver nog rikta min bön åt henne ikväll, att hon bland i sin sorg ska ändå kunna hitta någon tröstfullt. Att hon kan uppleva sorgen som en slöja vars dolda sida är ren kärlek. Och kärlek - den är evig.

I morse läste jag en reklam från Gudrun Sjödins lager på lager försäljningen - ta 3 och betala för 2. Så det blev en spontan utflykt in till stan. Hittade däremot inte tre plag av de som rabatten gällde utan jag hittade en vintageplag, en 80% rabatterad klänning och en långärmade Tskirt med 20% rabatt. Så visst blev jag nöjd av mina fynd. Sedan träffade jag dottern och fick några timmars kvalitativ tid med henne.
vi tog en långpromenad genom Hammarby sjöstaden och dagdrömde om de fina bostäderna som fanns där vid vattnet.  Det är typ det ända stället i Stockholm som jag skulle kunna bo i - annars attraheras inte jag alls av stadsmiljön.

Så summan av kardemumman är väl att jag har haft en skön lördag.
typ allt för idag.

Ingen upplyftande dag på jobbet direkt. Handlade mest om att jag lidigt av sömnbrist på grund av fibrovärken. När orken är botten finns inte mycket kraft för konflikter. Konflikter dras till dom som inte pallar med de... så jaa, det stod nog "bråka med mig" på min panna idag. Fast så illa var det inte. Alla hade väl lite mindre med energi idag. Maktlöshetskänslan är bland det värsta jag vet, hur jag än vrider och vänder på  saken så trillar tårdroppar ner på kinderna. Jag vill ju vara superman och lösa alla världens problem. Sedan får jag nöja mig att jag bara är en liten snigel och det tar enorm mycket tid och kraft att gå framåt si så där halvmeter?

På eftermiddag lyckades jag lösa några av problem som samlats på hög. Kunde köpa flygbiljetter till ena sonen så han kan komma till sin morfars begravning. Då är det bara en av mina barn som inte är löst, det ser lite dystert ut för tillfälle. 

Utöver allt det där har jag kämpat mot migren, brukar inte ha det så ofta men den kom som brev på posten efter att jag hade haft en sömnlös natt med ryggvärk. 

Jag minns att jag skrattade ett par gånger hjärtligt idag. Skulle vilja skriva om det men kan inte komma ihåg vad som var så upplyftande.
Glädje.... mera glädje behöver jag i mitt liv. Ja, jag fattar... det kanske är inte lämpligt att förvänta sig någon glädje nu men, lite grann kunde ändå vara trevligt.

Tröttheten - och tristetsen gör att jag känner som om jag går sönder i hela mig. Jag delas till miljoner små partiklar och blåses bort med vinden. I samma ögonblick öppnar jag ögonen och bevitnar att jag fortfarande står stadigt på marken.
En dag i taget, jag lyckas nog med detta med.

En lång dag som närmare sig slutet nu - äntligen. Kom precis hem, torsdagar är extra långa med en hel del möten och sämre bussförbindelser. Idag regnade det dessutom så jag lämnade cykeln på jobbet.
Har hamnat i en lite knepig situation, har nämligen en förälder som jag uppfattar lite flörtig. Är inte helt bekväm med det eftersom det blir lite spänd stämning i rummet. Vet ej riktigt hur jag ska takla det, kanske är allt bara i mitt huvud och jag bara inbillar men så länge jag känner så - är det ändå en del av verklighet.
Nå ja, har nog inget annat vettigt att säga. Ska göra kväll här nu istället.

Idag har jag nog inte haft så bra dag. Det tog ett tag innan jag kunde göra en ärlig reflektion över mig själv. Jag blev nämligen otroligt irriterad på elever som betedde sig nonchalant och uproriskt. Det var klagomål hit o gnäll dit... De slängde godipapper på golvet och argumenterade på allt som bara gick att opponera sig på.
När jag väl tog en stund för att titta på mig själv - att erkänna att jag lät det irritera mig, så vände det. Eleverna var helt fantastiska på sista lektionen och även på fotograferingen.
Som sagt - de är mina små "masters". Jag behöver ta titt på mig själv när jag hamnar i lägen då alla "är omöjliga". Hur kom jag då på det? Ju, jag satt och klagade om händelserna till en kollega. Hon höll med mig och öste på med sina erfarenheter och någonstans däremellan kom jag på att "det där stämmer inte med det jag egentligen ser och vet mera om". Inte för att jag tycker att hon hade fel eller att jag hade fel - utan mest att "allt det där" är bara en falsk förvridning av verkligheten. Den finns där fram tills vi ser igenom. Tills vi ser att vi är en del av det och att om vi väljer att se helheten kommer verkligheten att ändras. Och när jag insåg det - blev verkligheten bättre igen... eller rättare sagt "den blev så som den alltid hade varit".

Så -de är så!

Dagarna blir kortare och kortare. Snart är det höstdagsutjämning och den årliga kampen mot kylan är på väg. Jag älskar nog hösten på något märkligt vis, men så här på början går jag bara och är sur på faktan att sommaren är över och det är tre årsitider kvar till nästa sommar. I och försig så gillar jag våren, så jag kanske ska tänka att det bara är två årstider kvar till våren?
Min integritetsförhållning har fått en hel del sprickor de senaste tiden. Jag brukar hålla mitt privat liv hårt i sär från jobbet men på det här nya stället - är det annorlunda. Mina arbetskamrater känns så bekanta så jag går och inbillar mig att jag känt dom mycket längre än dom här knappt 4 veckor. Jag trivs så otroligt bra, livet är verkligen mystiskt.
Egentligen älskar jag när jag får bevis på min tro/teori att allting har mening och att  "är det rätt så är det lätt" samt "är det lätt så är det rätt."
När jag tittar efter den röda tråden i mitt liv så ser jag tydligt när jag har följt rätta vägen, jag kanske fortfarande har haft det lite tufft men jag har absolut fått det jag behövt för dom tillfällen. Om jag tänker på följden av mina arbetesplats de senaste åren. De första skolan var en skola för mig med. Jag lärde mig att vara lärare och jag hittade verkligen min väg att bli en superduktig resurspedagog/stödlärare. Min lyhördhet för elevernas behov gjorde att jag blev respekterad av mina kunskaper och talanger. Nästa stället där jag arbetade fick jag prova lite flera vingar, jag fick lära mig mycket om waldorfläroplanen och kunde som resurs vara med på så många fantastiska lektioner där jag har vittnat hur en bra pedagogik går djupare än bara kunskap. Sedan hade jag mitt sabbatsår från skolan och det var också helt rätt i tid. Min älskade Dominque blev sjuk och då hade jag möjlighet att befinna mig nära honom då han behövde mig mest. Hade jag jobbat i skolan hade jag aldrig haft den orken eller tiden. Samtidigt tog jag nya kliv i min karriär genom att jag faktiskt fick en hel del ledaransvar. Innan jag slutade där fick jag möjligheten att arbeta både i skolan och inom vården. Jag fick uppleva hur det är att vara pedagog för mycket svaga elever och att man ändå kan göra något meningsfullt av det. Alla dessa olika erfarenheter har tagit mig dit jag är idag. Jag är en jätte kreativ lärare som ser det meningsfulla i allt och kan vända på en dag som har varit mindre lyckat till något fantastiskt ändå.
Jag kan bara säga, gude gud - tack att jag får leva det liv jag har.
Trots allt som är svårt så är livet ändå helt magnifikt.

Idag var det då en vanlig vardag. Jag gick till jobbet som alla andra, även om ett stort hål i mitt hjärta skrek en aning av sorg. Jag berättade till chefen om min pappas bortgång samt  till de närmaste kollegerna. Tårarna var nära då en kollega kom fram till mig och beklagade sorgen, hon hade redan gjort det på fejan men mötet med en levande medmänniska var väldigt beröranden. Det kändes riktigt bra och jag hoppas att när jag i framtiden möter någon med liknande situation som jag har nu - så hoppas jag, från djupet av mitt hjärta, att jag kan ge det bemötande tillbaka som jag själv fick idag.

När jag kom hem - hade jag faktiskt lite krafter kvar. Mitt hem behövde en omgång med damsugaren och moppen så det var där jag la mina sista krafter. Det kändes väldigt skönt att få det gjort eftersom den malande skamkänslorna som påpekar hur dålig människa jag är när jag inte har damfritt runtomkring mig är verkligen inte roligt att leva med. Innerst inne är jag pedant men sedan bor det både latmask och Fibro i min kropp - alltså ingen bra kombo för en pedant!
Då får jag invänta på mina ryck och eftersom jag dessutom har haft den där infektionen i kroppen så har mina "ryck" varit sällsynta företeelser senaste tiden.
Det var nog allt som var vettigt att nämna - typ.

En gråmulen och regning dag. Hann en liten sväng i skogen för att leta efter ätbara svamp. Några min kantareller och trattisar fans där och eftersom det var min första och förmodligen sista svampplockning så jag tog med mig dom.
På eftermiddag flög jag hem till sverigen igen. 
Jag går och väntar på den där sorgsmällen - förmodligen är jag fortfarande i en chocktillstånd eftersom vi har varit så upptagna med det praktiska.
Jag provar förklara mitt lugn med att jag förstår döden och därför hanterar jag det så här bra?
Få se om det stämmer. Själklart är saknaden enorm, men idag när jag resonerade runt det så kunde jag inte komma på något annat än att det var det bästa sett att dö - som min pappa gjorde. Jag menar - han hade alltid faran att få ett nytt stroke, han kunde även kvävas av maten eftersom hans dysfagi ställde det till för honom och han fick mat i luftstrup i stup i ett. Han kunde även har fått en återfall i cancern eller hjärtinfark... men nu somnade han bara in. Ja visst - han var inte så gammal, bara 72 år men o andra sidan så hade han varit förlamat dom senaste 5 åren. Hans hjärta borde har opererats då eftersom han hade en klaffel och han led av högt blodtryck.

Jag känner bara stor tacksamhet!
Hans överlevnad från stroken gjorde vår familj stark, tajt och kärleksfull. Alla började visa omsorg åt varandra och jag tog till vana att ringa dom varje kväll.
Att slippa skuld och skam känslor är så oerhört skönt. Det finns ingen som borde göras på ett bättre vis. Allt är bra!

Trots den magiska änglanummer kombinationen 111 råkade jag ändå missa att skriva mina tankar igår kväll. Bättre sent än aldrig - här kommer en sammanfattning. Det var en regnig och grå dag. Vädret speglade det som pågick inombords hos oss sörjande. Samtidigt som parallellen till tårar kan dras - är regnet även en slags symbol för nytt liv. Det fick vi ju verkligen erfara denna sommaren då de rådde brist på regn och grundvattennivåerna var sjukt låga. Vi hade i månader vattningsförbud på flera ställen av sörmaland. När regnet sedan kom kunde man se hur naturen åter började grönska - det var på sätt och vis  en lärdom för livet.

Vår dag ,med närmaste familjen, ägnades åt stillsamt varande. Dottern låg kvar i sängen för att hennes förkylning hade kommit in i en läkningsprocess. Jag och min mamma tog oss till kyrkogården för att leta reda på minneslunden. I kyrkan pågick det konfirmation av årets ungdomar. De deltagande sprang ivrigt in till kyrkan med sina festkläder och finskor då regnet piskade kraftfullt utanför. Jag och min mamma blev genomblöta på nolltid men vi hann ändå se och konstatera att själva minneslunden hade flyttats och den tidigare platsen hade förvandlats till någonslags gemensam grav med uppstaplade gravsten ovanpå varandra. Sedan åkte vi iväg för att köpa ett regnsett  med regnkappa +gummistövlar som fanns på förmånlig erbjudande. Jag tog en promenad med den nya utrustningen och hunden. Jag kunde konstatera att de var väldigt praktisk och skönt. Därefter knallade jag själv iväg till samma affär för att köpa en likadan regnjacka. (Stövlarna fanns bara i stora storlekar så det blev inga).

På kvällen kom även brossan hem till oss.. Det var en väldigt fridfull dag och kväll - sorgen kvävde inte oss utan vi ägnade vår sorgearbete till en tacksamhetsövande  istället. Vi var alla överens om att vi var evigt tacksamma över all den tiden vi hade fått med vår älskade far/morfar/make. 

Det var allt från 111

En dag i sorgens tecken. Jag och dottern åkte med första flyget till Finland där min mamma och bror  väntade - fast inte mig för jag hade i te berättat att jag skulle komma. Vi åkte först hem och sedan tog vi oss till sjukhuset där min pappa låg i förvaring. Jag dottern ville få se honom för sista gången. Han blev flyttad till kapellet och där fick vi ta ett sista farväl. Det är något alldeles speciellt med en själslösa kropp. Min far såg nöjd ut, nästintill lycklig. Det var so rofyllt och det fans ingen tveka om att han skulle dött med ångestfyllt för han såg ut som han hade hittat frid. Att han inte fans kvar i kroppen var så uppenbart - det var bara hans jordkropp som låg där. Mycket vacker - som en stor porslinsstaty. Jag gjorde eurytmi hallellujah tre gånger för att  välsigna hans resa till andra sidan. Min dotter grät floder men även hon höll med att han såg lycklig och fridfullt ut. Det ända sorgliga i rummet var vi två levande varelse som grät efter vår älskade far / morfar. 

Sedan åkte vi hem till min mamma - min barndomshem. Min bror såg till att kontakta olika begravningsbyråer och vi brainstormade tillsammans hur vi skulle göra med det praktiska. Jag minns inte någonsin när vi samarbetat så bra som idag. Min mamma avbeställde hemtjänst, arbetsterapeut och även planerad ögonoperation. Min bror jämförde priser mellan olika begravningsbyrå och hur de skulle kunna hjälpa oss vidare. Sedan valde vi en av byråerna och åkte dit. Min pappa har knappt varit död 18 timmar och vi har hunnit ta tag i allt som krävs i en sådana här omständigheter. Det hjälpte även oss i vår sorg - tänka eftrr hur han ville att vi skulle göra och sedan faktiskt göra det. I stora drag - har dagen alltså varit bra trots allt det tragiska. Men - de kommer inte vi dödliga undan. Vi har alla våran "bäst före datum" och när det sedan sker är det alltid sorgligt för dom stannar kvar. Jag är helt övertygad att min pappa som redan levde på lånad tid - är lycklig nu där han än här. Och i våran hjärtan finns hann alltid.

Idag vatt jag inte alls i form även om det mesta på jobbet fungerade bra. Pratade med min läkare som bekräftade att jag har en pågående infektion i kroppen som jag behövde ha antibiotika till och vila. Min chef körde mig till tåget med min cykel i bagaget och jag fick komma hem för att vila.

På kvällen fick jag hjärtkrossande nyheten om att min kära far hade somnat bort. Det har gått i ett här med allt som det innebär från att boka biljetter för att finnas i min mammas sida och alla tusen försöken för att få tag i min bror.
Det snurrar i skallen och tårarna rinner i kapp mina känslor fast jag inte riktigt har fattat att han faktiskt har gått bort. Han var inte heller så gammal men ja... han levde ju på lånat tid. Vi - jag, min dotter min bror och min mamma drog i stortsätt honom från graven för 5 år sedan då han fick en ganska så omfattande stroke som förlamande hans halva kropp. Vi fick - trots hans handikapp många fina år med honom. Han var under dom åren bara kärlek för oss. Jag är så tacksam!
Provar smälta allt detta nu och jag vill verkligen inte vända de till att handla om mig själv. Ska klura ut hur vi bäst kan ge det stöd till min mamma som hon nu behöver. Vill bara att hon ska flytta hit och bo med mig men - vi får se om hon kan tänka tanken att göra ens det. Det skulle kännas bra att ha henne i närhet.
Ska nog sova en stund... det blir tidigt iväg i morgon bitti.

Bara kort om dagen.

Vaknade förkylld - igen!
Gick till jobbet - trots!
Kände mig hyffsat bra - så dagen blev, rätt bra faktiskt.
Hem, vila, bada och köpte kryssningsbiljetter till Helsingfors i slutet av september för mig och min dotter.
Det var typ - allt.

116

Jag stannade  hemma från jobbet och kände mig jätte frisk, lite typiskt va! 
Trots känslan av att vara frisk så tvingade jag  mig själv till horisontal läge. På eftermiddag skulle jag haft min testkörning i körskolan men det var något som hade blivit fel så jag fick en ny tid istället.

115

Kände mig fortfarande frisk så det var bara att knalla till jobbet. Däremot på vägen dit började jag ana att jag återigen skulle ha urinvägsinfektion - så jag messade min kollega och meddelade att jag skulle lämna prover till vårdcentralen och komma strax där efter.
När man jobbar ute på landet är det inte alltid så smidigt med bussar , jag kom en timme försenad till jobbet och mådde phyton av att göra det. Min pliktkänsla kan jag inte släppa fast jag vet att det vettigaste av allt är ändå att lämna den där proven och få reda på om jag fortfarande är sjuk eller inte.
Dagen på jobbet däremot har varit riktigt trög, jag började typ mår sämre direkt när jag kom fram och min låg energi smittade av sig till eleverna på engång eftersom de varken lyssnade eller gjorde något av det som vi förväntade av oss från dom. Få helt enkelt hoppas på att morgondagen kommer med vändning både för min sjukdom men även att eleverna är lite mer deltagande än vad dom var idag.
På eftermiddag var jag på testkörlektionen. Det gick jätte bra fast jag var lite nervös. Efter att jag kört runt en parkering ett tag så var det dax för att köra ute i trafiken. Det var riktigt kul och jag ser framemot att börja den 18 september på riktigt.
Jag har bokat 10 lektioner framöver samt köpt paketet med risk etta och tvåa. Det ska nog bli en körkort av det här!
Här hemma har jag fortsatt må phyton. Trött och snuvig som bara den.
men men... ska jag vara jätte sjuk nu då - resten av kvällen så jag kan bli frisk tills imorgon...
OJOJOJ!

Dagarna bara swischar förbi. 117 dagar kvar till Dominiques årsdag. 
Idag har jag, för det mesta, hållit mig till sängen. Vaknade dunderförkylld,  brukar inte bli det mer än max en gång om året, så när det sedan slår till blir jag ganska så sänkt av det. Hur mycket jag än vilade blev jag inte bättre så jag har faktiskt sjukanmält mig från jobbet imorgon. 

Ja - så det var väl allt jag kunde prestera med en snurfull hjärnkontor.

Det var en melankolisk början på dagen för mig. En vän ringde och frågade om jag skulle gå på en av våra gemensamma väns 40 års fest. Jag förklarade att jag inte hade blivit bjuden vilket ledde till en mer eller mindre "awkward"situation. (tycker att svenska ordet "besvärligt" är inte riktigt lika talande som just awkward)
Någonstans där efter fall melankolin över mig. För att bryta min deppiga mod tänkte jag att ta en promenad ner till stan. Jag brast i tårar på vägen eftersom jag började analyser hur ensam jag kände mig och hur känslan, av att folk har dragit undan i från mig, vällte över. Det är nog inte bara en känsla utan det är en hel del av min verklighet. Min livserfaranheter är lite för mycket att deala för folk och dom kan liksom inte riktigt bortse att jag förlorat en själsfrände i cancer. De ena tanken ledde till den andra och jag kan hålla med att det är nästantill omöjligt att förklara hur smärtsamt det är att hålla sin älskade vän i handen när han sippar efter luft och sedan slutar att andas - och efter det all tomheten som inte går att förklara med bara ord.
Det där med ens andetag är så poetiskt - vi skriver så gärna om de, hur det känns "att vakna när en käraste andetag ekar dovt i rummet" eller hur "den svala luften av ens älskade andetag kitlar vid min hud"... Vem har skrivit något vackert och berörande om dom sista andetagen och hur det låter i rummet när de sedan helt avtar?
Vet de ens om att de sista andetagen är som att sippa desperat efter luft som om man drunknar? Nej, det är inte poetiskt det är fan mardröm! Och varje gång jag påmins av de känner jag hur sorgen tar tag i min egen luftstrup och jag har själv svårt att andas. När jag sedan kom ner till vår lilla by och mina tårar hade torkats bort så träffade jag en härligt chilenskt gäng som sjöng och målade på en vägg under bron. Det var en bild om deras 30 års jubileum - då en flyktningvåg från chile hade anlänt i Sverige och byggt ett nytt liv här som invandrare. En av konstnärerna var en mycket kär kollega till mig och hon presenterade sedan mig till dom andra - som jag faktiskt redan kände till från andra  sammanhang. Jag kände mig välkommen och omtyck, verkligen en lyft som jag behövde för stunden. Efter det ringde en annan vän och frågade om jag ville följa med till en evanemang ute på landet. Det blev en väldigt trevlig utflykt. Jag tog en hel del vackra bilder på stället.
När jag senare väntade på bussen fanns det en man som satt på bänken och höll i sin bröst och gjorde märkliga grimaser med ögonen. Jag blev lite orolig över att han höll på att få hjärtinfark men märkte sedan  att det var bara något annat. När jag satte mig i bussen råkade samma man sätta sig mittemot mig. Hållplatsen innan min avstigning vinkar han till mig och då tog jag av mina hörlurar och tittade på honom. Han frågade "skulle jag få träffa dig när jag är nykter"? Jag blev så förvånad av frågan så jag inte viste vad jag skulle svara. Han fortsatte däremot att förklara mig att han skulle så gärna vilja träffa en snygg tjej och att han tyckte att jag var snygg. Då kom bussen fram till min hållplats och jag klev av.
Lite typiskt att min drömscenarie - att någon faktiskt skulle bara "haffa mig på bussen" blev verklighet och då är personen ifråga onykter. Men men.... det blev ingen dejt där men ett leende på läpparna fick jag förståss.
Så - det var allt om denna dagen.

120.
Dag för kollegiemöte på jobbet - vilket betyder att jag kommer hem ungefär tills läggdas tiden. Annars var det en bra dag fast halva dagen regnade bort.

119

Vaknade trött och det var med stor möda att jag faktiskt orkade ta mig ur sängen. Arbetsmoralen framför känslan i kroppen - och så kunde jag släpa mig fram till jobbet.
Morgonen började med märkliga oenligheter då vår morgonpromendag blev en "hitta nemo" uppdrag. Jag skälde ut stackars eleverna - men sedan fick jag ta en titt på mig själv och se hur färgad jag hade blivit av mina andra skoljobb där det hade kunnat blir helt galet om eleverna hade tagit sig frihet att gå utanför skolområdet på promenad utan vuxna i storstan. Nu är vi ju inte inne i stockholm och bussarna går varannan timme och bilarna är oxå sällsynta så där mitt i dagen. Det största faran är typ att en kossa skulle stångas om man nu råkar gå in i kohagen - vilket inte heller var fallet.
Ibland är det verkligen viktigt att man tar en titt på sig själv för att förstå varför man reagerar som man gör. 

Ja... det var väl något från idag då.