Nykter och drogfri 11 år idag.
Har inte tänkt så mycket på det. Jag var ju inte direkt en typisk narkoman men visst har jag haft en förkärlek till medel som har kunnat dämpa min inre smärta.
Jag har haft en hel del smärta att dämpa under åren. När jag var tonåring mådde jag riktigt pissigt - som dom flesta tonåringar gör. Det hjälpte inte ett dugg att höra från min mamma att jag var själv anledningen till all missär och livet våre så mycket bättre om jag inte fanns. - kanske inte just dom orden - men deffinitivt den känslan.
Jag var ofta förälder till mina föräldrar, för dom festade rätt hårt på helgerna. Dom ansåg att det var deras rätt - speciellt när dom hade kämpat hela veckan med jobb och plikter. Jag drog hemifrån när tillfället gavs. Träffade mina barns pappa i Italien på en semesterresa. Inte det bästa valet jag gjort men deffinitvt menat att följa mitt misserabla öde. Redan innan flytten hade jag lärt mig att dämpa min inre smärta med att rispa mina händer med kniven. Jag till och med strödde salt på såren - för att det skulle svida mera. Sen när jag snubblade på trappor en gång fick jag utskrivet morfintabletter - dom lärde jag ta till all typ av smärta. Den själsliga smärtan kunde ibland projiserars till fysisk smärta och det var inte förran jag en dag i Italien efter att "vi bråkat" - så insåg jag hur jag fick fruktansvärd huvudvärk... då tog jag automatiskt mina morfintabletter - och när jag insåg vad jag gjorde gick jag iväg och spolade alla tabletterna ner i toaletten. Cold Turky även om det nog inte var så värst jobbigt. Men morfin skrev alltid ut till mig av någon konstant anledning. Vi flyttade till sverige och en av barnen råkade alltid vid förkyllning drabbas av "falskgrupp". Lepheton och desentol var medicinblandingen. Jag lärde mig snabbt att använda Lepheton mot min ångest och själslig smärta. Ofta räckte det att jag bara visste att jag hade medlet hemma.
Senare brukade jag alltid ha tillgång till Coculana - visst är det inte så kul med dom andra sidoeffekterna som att man blir väldigt torr i munnen... Men som sagt - kontrollfreak som jag - det oftar räckte att jag hade flaskan. Jag behövde inte använda.
Mitt skärbeteende fanns oxå kvar. När barnens pappa sa att barnen skulle må mycket bättre om jag inte fanns - så skar jag mig i handled och hade till avsikt att ta livet av mig - detta för att jag älskade mina barn och ville ge dom de dom skulle må bäst av. Hans ord vad ju så övertygande. tidigare hade jag skurit mig i magen, benen, armväck mm. 
När jag flyttade till Södertälje och flydde från både exen (långhistoria kort -det fanns en till som inte var så god som jag trodde) så kändes det som hela världen skulle trilla under. Jag hade lämnat mina tre barn i Malmö - två till pappan och en till en kompis för hon ville gå klart högstadiet där. Jag skulle rädda minstingen från en pappa som var aktiv narkoman och som både var paranoid och hallucinerade en massa när han var påverkat (vilket han var hela tiden). En dag - på dagen innan valborgsmässafton var jag och min granne nere i stan när mitt migren började spänna i huvudet. Jag frågade henne om hon hade någon värktablett på sig - det hade hon: "Citadon". Jag tog en halv - och sendan sprang jag in i affären för att köpa dricka så jag kunde svälja tabletten. Framför mig hade jag apotek - där jag kunde har gått och köpt ipren som jag alltid använder mot migren. Jag valde att svälja tabletten - och resutlatet var att jag blev påverkad. Alla mina problem var bortblåsta! Det gjorde inte alls ont längre i själen. Hemma gick jag och la mig - och njöt av att jag kunde fritt tänka på mina barn utan att jag blev ledsen. Samtidigt började det snurra i skallen. Jag ville ha mera av dom här tabletterna som spolade bort alla bekymren. Jag räknade ut minst fyra olika läkare som snabbt skulle kunna skriva ut de till mig. Jag förstod hur illa jag var däri... träsket av lögner och begär av mera droger - även om det skulle vara legala.
Jag ringde en vänninna som var med i tolvstegsprogram och hon sa "gå på ett möte" - jag har alltid vetat att du är som jag - beroende - du behöver gemenskapen!
Så på valborgsmässafton - gick jag på mitt första NA-möte. Jag har gjort mina tolvsteg, gått på massor av möten, haft sponsor under alla åren och gjort service. Tack vare programmet har jag överlevt mig själv och hittat tillfrisknandet.
"Hej, jag heter Pia och är beroende!"

Igår blev det inget skrivande - så jag tar det lite efterhand så här. I min "göra" lista fanns en hel del saker - och i stort sätt blev inget gjort. Det mest ansträngade för dagen jag orkade göra var att följa sonen till bil leasingfirma där vi gjorde ett avtal om en leasingbil från och med den 3 maj.  Det kändes som ett steg åt rätt riktining eftersom att äga en egen bil som är av äldre model utan att riktigt ha kunskap om hur man meckar - så är en leasingbil ett säker allternativ.
Tyvärr har min Fibro helt eskallerat, känslan av infektion i kroppen och ständig molande värk och trötthet som inte går att vila bort - var väldigt närvarande igår. 
Allergin var påträngande och jag hade stora svårigheter med andingen. Jag känner mig som om jag har hamnat i någon annans kropp - uppenbarlig viktökning känns inte alls motiverand utan jag känner mig fullständigt sänkt just nu att ta hand om mig själv.

Får se om dagen idag fick mitt moende att vända.
Än så länge har jag bara haft huvudvärk och ont i nacken. 

Nu ska jag råmysa och göra helg! Ska lata så in i bomben! (eller inte)
Idag - han jag titta mig själv i spegeln för första gången klockan 16: 15, senaste gång var då kl 06.50 då jag hade sminakt mig. En mycket kort kisspaus han jag med när jag stoppade min elev i duschen och när jag kom fram så hade inte hon ens kunnat duscha för duschslangen var sönder. Jag såg ut som en skogstroll - sminket hade runnit  och smetats under ögonen och jag litade på att någon skulle har sagt något - men nej!
Ja... sådana dagar har jag ibland, fullspeckade men ack så roliga!

Här hemma väntade en hungrig kattfamilj mig. -Dom spelade sin värsta "jag dööööör av hunger"  roller till mig. Det var väldigt övertygnade fram till ca 5 minuter efter att maten varit framme. De tre bortskämda kissekatter slickade nämligen i sig alla såsen från maten och lämnade alla bitarna kvar. Undrar om man kan köpa bara sås till dom?
Sedan låg det en söndrig blomkruka på golvet... självfallet var det gjord överallt. Även en annan blomma var på väg att hamna på golvet - men den hade räddats av bordkanten där den dinglade då jag kom hem.

Jag är inte så himla road över att få plantera om blommor och städa upp jord från golvet när jag är så här trött som jag var idag...

Jag har fått ihop en 1000 meters simpass idag - ja, jag vet, det låter ologiskt att jag hinner inte gå på toa eller titta mig själv i spegeln när jag ändå hinner simma 1000 meter. Men det hörde lite till jobbet. En vuxen i vatten när eleverna simmar. Och när man har så duktiga elver som inte drunknar utan simmar minst lika mycket som jag, så hinner man ju några längder fast man jobbar!

Ja, sådan dag hade jag idag. mera än så har jag inte hunnit tänka.

Där ser man! Glömde skriva igår, hade väl huvudet fullt när jag kom hem för jag hade fått ett extrapass på jobbet vilket gör att jag var tvungen att göra en hel del planering när jag skulle vara borta hemifrån närmare två dygn. Annars var det ingen märkvärdig dag. Jag var extra trött bara.

Idag har jag då varit på min vanliga pass plus extra pass med nya uppgifter. Det har gått bra. Speciellt i skolan känner jag att jag blir mera och mera en del av den världen.
När jag satt i bussen på morgonen så var bussen full med elever som skulle till de två närliggande waldrofskolor. Jag har provat att inte reflektera över dom men idag så kände jag att jag skulle vilja vara en del av deras vardag oxå.
Jag är riktigt knäpp alltså! Jag gillar verkligen att arbeta!
I går såg jag att en förra arbetskollega annonserade ut att deras arbetsplats söker sommarvikarier. För en stund - tänkte jag att jag skulle söka dit. Att om jag ber min ena och den andra arbetsgivaren att göra sommarschema till mig så skulle jag kunna jobba på bägge ställen! Phuu! Jag har inte alla hästar hemma alltid!
Jag kan ju inte ens tänka tanken om att ha semester. Ibland leker jag med tanken - vart skulle jag vilja åka osv. men nääähj!
Kanske, kanske en dag jag släpper kontrollen och det här inre behovet av att vara behövt - för det måste ju handla om det...
Fast - jag verkligen gillar själva jobbet. Att vara kreativ, att möta barn och ungdomar med eller utan specialbehov. Egentligen - desto svårare elev, desto roligare utmaning! Jag blir liksom så innerligt nöjd när jag verkligen hittar det där lilla ögonblicks kontakten som jag får - med dessa underbara individer som annars är så stängda inne i sin egen lilla autistiska värld. (finns förståss flera anledningar för att eleven är svår att nå.. som sagt alla är inte autistiska)
Ja, mera än så kommer jag inte på från idag eller från igår.
tills imorgon då!

Kullen Dominque har nu spridits ut till sina nya ägare. Mizo den lilla sparven är kvar hos mig ett tag. Känner mig lite tom men ändå glad för jag har fått se hur mycket dessa kattungar betyder för sina nya ägare. 
kissarna här hemma tar det bra. Eddie - farssan är suprekelig nu igen. Han var så väldigt nära dessa ungar och jag tror att det har varit så bra för ungarnas psyke. Dom har alltid haft någon vuxen att vända sig till. Två kattföräldrar och sedan två människorföräldrar. 
Ska bara sitta och slappa resten av kvällen och njuta av att jag inte är tvungen till att fixa någon kattlåda ikväll. Förmodligen gör jag det ändå - men som sagt, jag är inte tvungen!

Det slog mig precis att det har gått mer än 100 dagar sedan jag började skriva den här dagboken. I början ville jag alltid kolla texten i flera gånger så att språket skulle vara läsbart. Nu bryr jag mig inte så mycket om det längre... Känns som det inte ändå är någon annan än jag själv som läser den.
För mig handlar detta om att varje dag checka mitt mående utifrån att jag faktiskt har upplevt något så dramatiskt som att förlora min själsfrände och en av mina bästa vänner. Smärtan och saknaden är inte lika grymm som det var i början, jag har kommit till en acceptans att livet ser ut så här. Den tumrummen som han lämnade inom mig - kommer aldrig att fyllas med något annat men den är inte lika ihålig som det var från början. Självklart kommer det dagligen stunder då jag fortfarande får tårar i ögonen, det är för det mesta någonslags självömka - drömmar som  förblev drömmar.
Men jag vill inte åka förbi Dominques lägenhet än - det känns fel att någon annan än han skulle bo där. Kontakten med hans familj har också urvattnats - vem var jag när dom inte ens kände honom. I mitt hjärta finns han kvar och minnen poppar fram lite då och då. Jag saknar grymt mycket att ha någon att prata musik med - någon som hör det jag hör och vi kan samatala timmar om det. Jag saknar känna den där speciella känslan då någon verkligen känner mig - hur jag tänker och vem jag är. Det har inte alltid varit så att han förstod sig på mig, men dom senaste fyra åren var vi verkligen synkade.
Jag sa - efter det första gång vi hade träffats att han var min andra halva. Han blev livrädd för mig då och trodde att jag skulle vara någon galen stolkare och en väldigt instabil kvinna med massa hokuspokus. Delvis hade han rätt - jag är hokuspokus hela jag... eftersom jag kunde känna den djupa kontakten från första träffen. För honom tog den tio år innan han insåg att jag faktiskt hade haft rätt.
Älskar dig grymt mycket Dominque och saknar dig massor - men vi ses sen en dag. Halvorna hittar varandra igen och sedan blir cirkeln sluten.

En söndag - inte min favoritdag precis. Vet ej riktigt varför det alltid ligger "tråkigt" över just på söndagar? Jag är ju ledig nu mera på söndagar och för det mesta så har jag mina sovmorgon då. Idag hade jag extra lång sovmorgon eftersom alla katter låg i min säng - vilket i och för sig var anledningen att jag kanske inte riktigt sov lika gott som jag brukar. 

Vid två tiden hade jag fått nog av min tristessa - då bestämde jag mig att göra dom där 10 000 stegen som man borde göra varje dag. Jag gick först ner till mälaren och sedan följde strandvägen mot centrum. Mitt i allt - så sköljdes jag över av avundsjukan. Jag plötsligt insåg att jag aldrig skulle ha råd att bo i dom där lägenheterna vid vatten med stora inglasade balkonger och sjöutsikt. Jag började tycka synd om mig riktigt mycket, det lilla mörka blev steg för steg ännu mer mörkt tills det nästan svartnade till. Jag satter mig ned och lät känslorna välla inom mig. Provade ringa ett par vänner, men det är så typiskt att när man verkligen "behöver prata med någon" finns de ingen som lyfter upp luren. Jag analyserade mina känslor och kom till en acceptans. Vist - den där lyxlivet är inte till mig men jag har så mycket mera att glädjas åt.
Senare på kvällen när jag väl var på gott humör - fick jag hur många samtal som helst. Ärligt så satt jag säkert två timmar i streck vid luren och pratade allt om mina funderingar. 
Det är tyvärr så tabubelagt att prata och känna sådana fula känslor som avundsjuka. Dom flesta totalförnekar att de har de och då förvandlas det till något annat destruktiv. Det är verkligen viktigt att tillåta sig känna dessa känslor, sen kan man släppa taget om dom. Vem vet, kanske miraklen sker och jag en vacker dag sitter där med en inglasadbalkong och sjöutsikt - vore ju nice. Men nu är jag lycklig över skogsutsikt och en kattsäker balkong.
Och framför allt - så är jag tacksam över att jag har så många underbara vänner som jag kan reflektera alla tokigtheter som flyger in och ut i mitt huvud.

Oj! Jag glömde skriva igår! Fast det var inte så konstigt. Det blir ofta så när jag har väldigt mycket tid över. 
Igår flyttade vår lilla Nisse till sitt nya hem. Har gått och tittat på uppdateringar om hans nya ägare, men hon har inte lagt ut några än. Det går säkert bra för honom. Kissarna var lite vilsna här och letade efter honom. Sedan var det fest - för jag tillåt alla att komma in i mitt sovrum. Det var inte så mycket bus som jag trodde - dom kom alla o la sig på mig för att tupplura! Rena rama sömnmedel!
Annars då! Ju, för ovanlighetsskull så har jag haft en hel del samtal med mina vänninnor! Besökte en väninna på förmiddag och vi satt och planerade hennes 40 års fest. 
Det är jätte trevligt att göra saker som brytar vardagsmönstren. Jag har tyvärr fastnat mycket i att dagarna se väldigt likadanna ut och jag går på autopilot för det mesta.
Kanske har jag behövt det efter allt som jag varit med om de senaste året men samtidigt så upplever jag starkt den där tomheten som uppstått efter Dominiques bortgång. Jag minns när det var som tuffaste, då han mådde dåligt och krävde massor och var sällan nöjd samtidigt som jag provade hinna med både jobbet och mitt eget. Då önskade jag bara att allt skulle vara över och livet skulle åter gå tillbaka till det normala. Direkt när jag hade tänkt tanken kom skammen över mig, jag levde med konstant dålig samvete och känslan av att jag inte räcker till. Nej - jag ville inte att han skulle dö, men jag ville verkligen inte heller att han skulle må så himla dåligt som han gjorde. Hans dåliga dagar var så färgade av missnöje, jag har alltid haft den där tvångskänslan att man måste hitta något positivt i varje sak även om utgångspunkte bara vore bajs. Jag höll på att drunkna i promblem som inte hade några lösningar. Hur skulle jag kunna få till exempel personalen på avdelningen att känna in hans behov? Dom var ju uppenbarligen där bara för att göra det som skulle göras. Ramarna var jätte stränga - har du inte diabetes men är ändå döende, så har du inte rätt till fotvård. PUNKT OCH SLUT! 
Hos Ellinor fanns en av Dominques parablyblommor. Det var den som var äldst och störst. Den hade vuxit upp till tak och sedan vänt sig för att följa taklinjen. När vi tömde lägenheten var vi tvungna att kapa grenarna för dom kunde inte stödja sig själv. Sedan tog Ellinor hem blomman till sig själv. Igår såg jag den där hjärtformade bladen som hade vuxit fram från växten. Det var verkligen som ett typisk bustecken från Dominque till oss. Påminnelse om att han lever kvar - och visar sig i dom små tingen.
Nu bör jag sluta här för gårdagens text. Mina funderingar tar aldrig slut när jag väl börjar nysta i den trådsoppan... hörs ikväll igen!

Ja - då jobbar man dagtid! PHuu! säger inte att det är tråkigt - för det är det verkligen inte. Det är full gas - hela tiden från morgon tills jag ska springa efter bussen därifrån. 
Det märks också här hemma att jag jobbar dagtid. Sophögen har nått en annan toleransgräns och så har jag stora svårigheter att hålla mig vaken fram till 19:30.
Är oerehört tacksam över att det är lördag och sovmorgon imorgon. Nu tog jag i och för sig en timmes kvällstupplur eftersom min trötthet blev en fysisk smärta.
När jag hängde lite tvätt så kom jag på att tänka på min fibrosyn - och hur svårt det är för folk att förstå sig på vad det praktiskt innebär för mig att inte se detaljer.
Min son får ju klippa naglarna på kissemissar, han tror att jag bara hittar på när jag säger "jag kan inte se!". Han tror att det bara handlar om att jag behöver ett par glasögon - så borde jag se bättre. Nu är det så att när jag började få dom här problemen så skaffade jag mig glasögon. Jag ville ju fortsätta läsa böcker och göra korsord och delvis hjälpte det. Glasögonen förstorar ju allt. (har både +1.0 och ´1,5 och +2,0) men det gör inte texten skarpare... bara större! Jag ser fortfarande suddigt. Så som när jag gå på stan, jag ser alla människor som går där - men jag kan nog inte se dom i detaljer. Att känna igen någon - gör jag genom deras käder, sätt att gå, längd mm. Detaljerna i ansiktet blir tydliga först när dom är ansikte mot ansiket med mig. 
Det är som - att man ser skogen där borta... Men hur många tallar, granar, ekar och björkar det är... det går inte att säga.
"men hur kan du då läsa facebook eller skriva då?" Först och främs så är skärmen lite till hjälp. Att det är ljust bakom bokstäverna - hjälper till faktiskt. Sedan har jag förståss förstorat texten. Och slutligen så har jag lärt mig läsa i "ungefär". Det handlar om att man känner igen orden som helhet - man läser dom från utseende. Symboler är ju oxå till hjälp i vardagen. 
Trots att det är väldigt handikappande att ha det så här - så är jag ändå nöjd att själva smärtproblematiken är ändå under en tolerant nivå. Jag har lärt mig att acceptera att släppa taget om saker som jag kunde göra tidigare utan förhinder - så som springa efter en buss och hinna med. Jag kan visserligen göra det delvis nu oxå men det är så smärtsamt att jag helt enkelt väljer mina strider.
Träna yoga, bodybalans och dansa hör inte alltid till min vardag. De är lyx sysselsättningar. För att klara av att gå på dom kräver att jag måste äta starka  antiinflamatorisk värktabletter. Svårt att motivera min läkare att skriva ut dom bara.
För att inte trilla in i självömkanskträsk så brukar jag alltid tänka hur det var då jag har haft mest ont - hur handikappad har jag varit. Då känner jag stor tacksamhet att jag faktiskt idag kan gå, sitta och sova i stort sett obehindrat.
Allting är relativt!

Min första dag på skolan - officiellt. Det känns lite märkligt, jag menar jag har faktiskt jobbat på vår skola sedan augusti men jag har inte räknats till skolpersonal utan jag har hört till "vården". Idag fick jag vara med på skolans morgonmöte som var inne i lärarrummet. Annars har inte dagen sett så olikt ut egentligen. Det tar bara på krafterna att börja jobba dag istället av att ha sina sovmorgon dagar för sig själv.Däremot kom jag ju hem när det var fortfarande ljust - men jag är trött.

Kattungarna verkar må bra.
Nu busar dom som vanligt.
Som sagt - jag är väldigt trött i huvudet så jag får reflektera mera en annan dag.

Dagen idag har jag ägnat helt och hållet för kattungarna. Tre av fyra blev kastrerade och alla fick sin andra vaccin. Samtliga är friska även om en har en bula på huvudet och den andra har en knöl i  svansen (möjligtvis har den varit bruten men är numera läkt ).

De små liven har varit pömsiga och jätte trötta. Jag tupplurade tillsammans med dom fram tills min allergi började säga ifrån. Känns verkligen trist att ha allergi mot något som jag brinner för.

Hur mår jag nu i allt detta? Kattungarna flyttar till sina nya hem nästa vecka.
Än så länge känns det bra. Självklart kommer jag sakna dom små liven men jag vet att dom kommer till bra hem och sprider glädje så som dom gjort för oss här hemma.
Det är därför jag ville bli fodervärd, att andra människor skall kunna få ta del av dessa fantastiska varelser.

Vi, jag och sonen kommer nog klara detta... och om det blir tufft så har vi alltid nästa blivande kullen att planera på! Ser redan framemot det!

Det har varit en lång och intensiv dag på jobbet.
återigen - helt slut.
punkt

och

slut.

Idag har jag varit ledig och lediga dagar brukar vara väldigt fullbokade med måsten. Dagens måste var uppdraget kattungebad. Det gick så himla bra och alla ungarna var så där super duktiga att då fick även dom vuxna doppa sig. Dom här kissemissarna är ju jätte speciella, det nästan kändes så som om dom tyckte det var lite trevligt med vattnet och shamponeringen, Dom är ju även speciella på det vis att dom verkligen tycker om när man knuggar och klappar på dom - i andra ord lite hårda tag. Mina andra katter har varit väldigt beröringsskygga och vatten - det skulle man bara dricka.
Ja - det är en hel del pyssel med dom små liven, men samtidigt så är det så otroligt kul.

På kvällen var jag på bio med en vän. Det var så där spontanbeslut så som det ofta bli när vi två träffas. Nu hade vi närmaste tidens filmval - antingen Kong - skull island eller fast & furios 8, så det blev Kong bara för att den skulle börja inom 20 minuter.
Jag måste säga att jag hade en dålig vibb på den men jag bestämde mig att inte vara den där tråkmånsen som börjar tveka. Nu skulle vi se en film och hur illa kan det bli?
Ju, rätt illa! Det var Samuel L Jackson i sin typiska skurkroll, denna gång en elak och envis militär. Dom andra var halvkändisar - men inget fel på det. Det som var jobbig för min del var själva storyline. Jag avskyr filmer som jag kan räkna ut vad som kommer att hända (ja - man kan ju redan räkna ut vad som kan hända på en ny King Kong film!)
Sedan allt frossande om olika splättiga scener - inte min grej! Till slut var jag så uttråkad att jag tog fram mobilen och kollade bland annat vad IMDb hade tyckt om filmen.
Men - det är ändå lite mysigt att gå på bio. 
Så - så har min ledig dag varit. 

Påskdagen - hur firar man egentligen det? Idag har jag hört och sett folk säga "glad påsk". Det känns väldigt främmande eftersom jag ändå förknipar påsken med mord, alltså Jesus blev brutalt mördad och det räckte inte ens att han blev korsfäst vilket är hur grytms som helst utan han fick dessutom bära sin egen kors. Och alla människor i hela världen, vuxna, gamla och barn är därmed syndare - för han - alltså Jesus gjorde det för vår skuld så att vi kunde bli förlåtna våra synder. Jag har så svårt att få ihop det där med påsken. När blir den glad? Varför äter vi dom där äggen då? och varfö ska dom målas? Är äggen från den där tuppen som gal och då ljög lärjungen Petrus att han inte kände Jesus och det gjorde han dessutom tre gånger. Fast äggen kommer inte från Tuppen utan från hönan? var den hönan som gal kanske och äggen som ska målas kanske symboliserar då alla blodstänkandet? Nej, jag bara hittar på - men ja... som sagt jag fattar inte vitsen med påsken.

I vanlig ordning - har jag varit iväg och jobbat. Det är den typen av påskfirande som jag förstår mig på. Det blir trevligt med storhelgsob till nästa månad. 
Gud va jag är trött igen - ska bara dra min sköna täcke upp till öronen och sussa gott.

Kattungeköparbesökare dag idag. Trots att jag vaknat klockan 06 med eleven och en jätte intensiv förmiddag - så var det faktiskt jätte trevligt att ha alla fyra blivande ägare här hos mig. En förståss var redan ägare för det är hennes katter jag förvaltar som mina egna ögonsten.
Kan verkligen rekomendera fodervärdsskap till alla som vill seriöst satsa på rasdjur men som inte kanske är redo för att själv bli en avlare. Det är så himla roligt och samtidigt är det så spännande att lära sig från en riktig proffs.
känner bara en sådan stor tacksamhet för att ha den här äran att vara fodervärd. 

Övrigt så har jag höllt mig här i hemma plan i all lugn och ro. 
Tänkte göra lite tidig kväll här för att kunna vila upp mig innan solen (om den skulle råka komma fram imorgon förståss) gassar på min kudde i morgon bitti. 
Idag hade SMHI hotat med mulet väder hela dagen - där fick vi en underbar lång näsa! Solen kom fram och smälte bort all snön som hade fallit ner i gårkväll och natt.
Det har ju varit kallt men det finns ändå hopp om våren och sommaren...
för hoppet - det är det sista som lämnar mig.

Längsta fredagen i året, långfredag igår... Hade tyvärr inte tid att skriva igår och ärligt hade ingen lust att skriva för vintern hade gjort sin comeback - IGEN!.
Jag trodde inte att det var möjligt - ja kanske några snöflingor som skulle smälta på tungan men den där iskalla tecknet överallt! det var jag inte beredd att se.
Så det var går det! phuu!

Dagarna springer iväg - nu har det gått 105 dagar sedan Dominique lämnade jorda livet. Idag har jag åter haft mina gråtattacker här, kände bara sådan tröstlös saknad som gjorde ont i hela själen. 
Senare på eftermiddag råkade jag läsa genom mina skräppost - till min stora förvåning hade både min klarnafaktura och svar från Waldorflärarhögskolans ansökan hamnat där. Därför fick jag gå igenom alla mina konstiga mappar som jag har på hotmail.
Där hittade jag även en lång chatt/mail historie mellan mig och Dominique som var från sju år tillbaka. Det var tyvärr en jätte jobbig bråk - som fick min hjärta att krympa till russin igen... men bland alla meddelande fanns det en liten musikstycke som han hade gjort. Jag hade nog totalt nonchallerat den då - men idag så laddade jag ner den och lyssnade på den. Jag minns inte ens att jag hade hört den innan. Den var så fin! Jag hade hjälpt honom med lite tips om hur man ska tänka runt taktart och sedan hade han blivit nöjd med resultatet. 
Saknaden blev igen enorm.
I övrigt så har jag egnat mig dag för städning, det är den oändliga sysslesättningen som aldrig tar slut. Men jag fick upp lite påskgardiner men mera än så har jag inte pyntat. Kissemissarna skulle välta mina påskprylnader och tulparerna hade ju bara blitiv kattmatt - så det får bli en annan gång.

I morgon blir det långfredag på jobbet - och den blir lång eftersom det är en lovdag och jag kommer att arbeta närmare åtta timmar extra. Får passa på nu när det ändå är lite storhelgtider. Jag firar ju inte direkt högtider utan firandet kommer sen med tjockare plånbok i maj!
Glad påsk till er alla som har gått vilse här bland mina texter.

Idag har jag träffat min arbetsgivare och vi skulle prata om hösten och hur det skulle se ut arbetsmässigt. Jag är inte direkt sugen på att jobba där och pendla så som jag gjort dom senaste fem åren - innan min tjänsteledighet. 
Jag bollade mina tankar och mina visioner hur jag vill gå på en viss utbildning som sedan kan ta mig i framtiden till de arbetsposition som jag vill ha. Det blev ett mycket bra samtal men som ledde till att min arbetsgivare inte kunde ge mig de stöd som jag behöver för att utvecklas till det jag vill  - och det kändes faktiskt riktigt bra. Jag är inte säker på om jag hade velat göra det där oavsett om de hade kunnat stödja mig där.
Jag gick från de mötet - betydligt mycket mera lättare än någonsin. Det är inte ofta man liksom säger upp sig själv när man är en som jag. Jag är ju trygghetsnarkoman och att göra något sådan här är ju rätt våghalsad. 
I övrigt har jag varit fruktansvärt frysen idag, jag går både i ett känslomässigt och fysisk ide med årstidssvängningarna. Den känslomässiga är att jag är inte alls är benägen till att vilja umgås och träffa på nya människor. jag verkligen trivs att vara själv och inte blanda mig in i komplicerade relationer oavsett om det handlar om vänskap, släktskap eller kärlek. Min likgiltighet är rent ut sagt skönt.
Men jag är inte känslokall direkt - bara att jag är lite off och helt enkelt borta från matchen.
Sedan är inte aprilväderleken särkilt kul, att temperaturerna shiftar mellan 14 plusgrader till närmare O gradigt slaskväder gör mig inte bara frysen utan även viljelös stagnerad isklump.
Nu behöver jag nog hoppa i badet - då mina fingrar är så stela av kylan att jag inte längre kan dansa på tangentbordet.
fortsättning följer....

Känns som jag inte har något intressant att berätta om dagen. Ändå har den varit händelserik och jag har verkligen fått jobba med mig själv och med min tålamod.
Kan väl säga att jag har varit uppe sedan kl 03 inatt. Sådana arbetspass brukar inte vara roliga som fortsätter från vaken natt till sen kväll. Men faktiskt så har det ändå gått jätte bra.
Däremot så märker jag att när jag är trött så har jag sämre förmåga att orka vara pedagogisk - jag brukar få  konsekvenserna av rätt fort när jag provar att bara vara lite så där grotesk och lösa problemen med enkla vis. Ger jag inte hundra av mig - så blir resultatet bara ännu mera jobb.
istället så bör jag, trots tröttheten. ändå satsa på att vara fullt närvarande och jätte pedagogisk - så löser problemen jätte enkelt.
hmm... fast det är därför man inse sig vara trött - just att man inte orkar den där lilla extra.

Få väl fortsätta resonera med mina insatser i framtiden - kanske skriva en bok om det en vacker dag.
Men nu - fortsätter jag med gott samvete att vara trött... och unna mig en skön vila.

Dagens reflektioner blir nog superkorta. Jag är på Ålandskryssning och nätet här ute på skärgården är inte pålitlig för fem öre. Dagen började lite illa eftersom SL informationen för resan till jobbet inte alls stämde. Reseplanerare hade lovat mig fem minuters bytestid men istället blev det tjugominuters vänta - vilket då ledde till att jag kom en kvart försent till jobbet. Gaaah - jag har mycket svårt för mig att inte vara punktlig. 

På jobbet har allt varit bra. Vi är på påsklovskryssning och än så länge är jag nöjd med både maten o shoppingen som är bonus på kanten utöver att jag har faktisk "trevligt på jobbet".  Hoppas på en lugn natt här.

Helt underbar vårväder. Jag tog en långpromenad fram och tillbaka till byn och lite till. Det var fjorton plusgrader ute, och en hel del folk hade samlats nere i Maren vid vattnet - inklussive jag då.. Jag hade förståss ingen att sitta där med o lapa efter solen - så jag promenerade runt där på bryggan.
Det var sån där dag då jag åter hamnade att tänka på dig Dominque. Idag tänkte jag att det var förra året som du dog, tänk att du inte fick uppleva 2017! 
Så här gör jag - jag relaterar din bortgång med tid och årstid och - ja allt möjligt.

Nu på kvällen när jag skulle packa min väska inför påskresan imorgon (med jobbet) så ringde Tobias. Det var lite märkligt för jag hade tänkt på honom då när det var dax för att bjuda folk på begravningen. Jag kunde inte hitta honom på facebook så det var ingen enkel uppgift och tillslut gav jag upp sökandet. Hade ju faktiskt händerna fulla med annat då. Men nu ringde han och då fick jag berätta allt till honom, från sjukdomshistorian till sista andetag och begravningen. Allt mellan himmel och jord kan man väl säga. Vi pratade säkert en timme, jag kunde vara sansad och jag grät bara lite grann. Har sorgen kanske lagt sig till den där lagom nivån som jag nu önskat?

Mer än så här blir det inte idag. Ärligt så vet jag inte om jag lyckas skriva imorgon eftersom jag är på kryssning. Kanske ska jag ändå ta med mig datorn?
Det visar sig!
natti märkliga jord - nu flyger jag iväg en stund till drömmarnas land!

Jag känner mig riktigt gammal - gammal och sliten. Sätter sig en kattunge på mig så somnar jag som en vante - bara så där på studsen. Fast hur sover egentligen en vante?
ja - kanske helt orörlig, liksom bara ligger där livlös? Så blir jag, sedan börjar fötterna rycka och min kropp skriker efter att få röra på sig... men jag är ju så trött!

Javisst har jag gjort mer än så idag! Jag har besökt mig gode vän Eva, hon bor i en husvagn och lever, för mig, ett rikt och spännande liv. Hon följer sina drömmar och gör lyx av något som  någon annan skulle tycka är "liv utanför samhälltes normer".
Jag har respekt för henne, för hon vägrar böja sig inför vad andra tycker. Dessutom är det väldigt mysigt där ute på husvagnsklubben.
I stjärntecken är hon skytte, precis som jag. Jag har inte så många vänner som är det men det finns en stor skillnad mellan dom och mina andra vänner. Vi förstår varandra på ett helt annat vis. Vi bär den där oförklariga längtan till att få vara självgående, fria, samtidigt som vi är otaktiska och brutalt ärliga. Jag älskar att möta andra som har dom kvaliterna, vilkoren för vänskap är direkt givna. Självklart kan vi fortfarande komma  kluven på varandra - för "skyttar" är även kända för sina starka åsikter och envishet som ibland är nästan självdestruktivt. Fram tills jag var 36 år gammal hade jag aldrig träffat någon jämnårig vän som var skytte, därför är det lite speciellt nu när jag faktiskt har dessa vänner.
Så det blev en hel del filosofiska samtal, promenad, middag mm och sedan avslutade vi dagen med bastu. Inte konstigt kanske att jag är lite extra utmattad. Jag är ju inte van att göra så mycket på mina lediga dagar.
Men vad jag vill säga är väl ändå - att min 265. dag efter D:s bortgång - har varit en bra dag. En bra dag i livet - helt enkelt.

Märkligt vad som händer med mig i allt detta eftersom jag nu återigen hade somnat ifrån mitt skrivandet.

Fast det är väl ändå ok. Det har hänt en hel del på en dag. "Stockholm i terror" - någon som mejade en lastbil in i Åhlens vid Segerstorg, tre döda och åtta skadade fram tills kl 18 (på fredag eftermiddag) var informationen.
I ovanlighetens ära så följde även jag nyheter på svt live.
När jag väl slet mig från det var det inte för att jag kände mig mättad av information, utan jag var urtömd av alla krafter.
All fokus är nu på "oss" hur "vi" har blivit drabbade - hur "Stockholm" är den nya terrormål nr 1.
Fast det var ju igår natt som USA attackerade Syrien med missiler. Och det var bara i förgår invånarna i staden Khan Sheikhun blev dödade av giftgasattacken.
Det var inte tre personer och åtta skadade, det var över 100 döda och över 400 skadade - men vem tänker längre på dom nu när "vi" här i sverige har blivit utsatta för terrordåd.
Jag skulle nog påstå att det var ganska så odramatisk vad som hände för oss om man jämför - men man får väl inte jämföra eftersom vi är europer och vår lidelse skall inte jämföras med dom som är "vana" att det alltid händer sådant, dom får kanske skylla sig själva eller?
Min privata teori är att attacken mot Stockholm kanske bara var en vansinnes dåd, den kanske var en direkt reaktion utifrån vad som hade hänt i Syrien eller så var det bara någon som ville väcka skräck hos oss? Jag personligen utesluter en planerat terrorattackteorin där - eftersom då hade betydligt många flera dött.
Men självklart blev "vi" påverkade. Alla har vi väl en relation till Sergelstorg/Åhlens. Man har förmodligen passerat den då och då.
Man kanske brukade handla sina praliner från Hemköp när man skulle ändå byta linje vid t-centralen.
Jag var ledig - jag kunde har varit där - typ. 

Ja Dominique, du missar inget, du behöver inte vara rädd att du blir dödad i en terrorattack i Stockholm 2017 - för du blev dödad av dina terrorceller i slutet av 2016.

Sorgen har många bottnar. Jag tänker på alla dom som blivit offer för dom senaste dagars terroattacker - både här och i Syrien. De har massor med anhöriga, nära och kära som nu lider och är arga på gud och skriker "orättvist!" med hela sina själar.
Det går inte trösta dom, de måste söka sin tröst själv men det kanske hjälper att man ändå ber för dom och de själar som lämnade jordalivet så plötsligt.
Bönen har en läkande effekt för både den som ber och den som blir upplyft i själva bönen. 
Så - det är det jag ska göra - jag ska samtala med "min Gud" och sedan ska jag leva vidare, för livet stannar inte där då Rädslan griper tag i oss - det är där den börjar.

Shit pomfritt! Jag glömde skriva igår - fast jag var ju på jobbet så jag kan alltid skylla på det! Det var faktiskt en händelserik dag eftersom jag började dagen med en läkarbesök. Det gick toppen bra även om jag hade bara en akuttid. Jag fick igenom alla mina önskemål och ändå hann jag liksom berätta om hur skruttig jag känner mig. Jag har ju  två läkare nu som jag tycker är jätte bra. Den här som jag träffade igår är  jätte sympatisk och jag gillar henne nästan mera för hennes positiva attityd - men den andra är mer kunnig. När jag går till läkare så vill jag ju förståss att läkaren vet vad jag behöver - ser liksom rakt in i mig även om jag inte alltid får höra det jag vill höra.
På jobbet hade vi fullt upp med utflykter och så vidare. På kvällen hade jag väldigt mycket "egentid" och därför är jag överaskad att jag faktiskt glömde skriva här... Ja vilket fall som helst var jag ändå rätt uttömd av energi så det var väl ok att jag glömde?

Idag har jag även varit på jobbet - jag sov ju där och fortsatte sedan till halv fyra. Jag vaknade utvilad men tokförtidigt! Det var fåglarna runt husknuten som sjöng så muntert att jag kunde inte låta bli att öppna lite ögonlocken. Sedan gick jag igenom min dröm - om och om igen så lite vila till efter fem blev det ändå.
Jag måste säga att i det stora hela är jag väldigt nöjd med mina insatser idag. Jag bestämde mig att göra det bästa av alla situationer och det blev riktigt bra. (det är inte så att jag direkt är motig normalt - men ibland är jag lite pessimist och så tycker jag att saker o ting ska göras annorlunda o då gör jag inte det tråkiga lätt för någon)

Vad jag gillar med det här dagboksskrivande är att jag kan reflektera över min dag och utifrån det lära mera om mig själv. Det gäller ju förståss att jag behöver vara brutalt ärlig hela tiden. Samtidigt - när man blottar ut sitt fulaste så brukar det aldrig vara riktigt fult ändå. Det blir bara mänskligt och egentligen är mänskligt både sårbart och vackert.

På kvället satt jag och njöt av att jag faktiskt har en hög med katter här hemma.
Det är väldigt lyxigt att bli älskade av så många väsen. Dom öser sin kärlek vilkorslöst till mig - det är som balsam för min själ.
Så dagarna i dag och i går har varit jätte bra.
Precis så som det ska va'!

Äntligen sov jag som en stock. Vaknade av alarmet, vilket inte har hänt... typ jätte sällan. Jag hade alltså inte vaknat en ända gång på hela natten och det är jag oerhört tacksam över. Däremot hade jag nog gärna sovit betydligt mycket längre än till 5:30.
Min underbara son körde mig till jobbet imorse. Annars måste jag åka med första bussen redan 06.10 och då har jag ytterligare 3 byten innan jag kommer fram. När sonen körde mig var jag framme efter en kvart. Smidigt!
På jobbet var det mesta upp och ner. Allt började från att vattnet skulle stängas av och då var skolrestaurangen stängt.
För normala döingar är det ingen problem, vi bara anpassar oss efter situationen. 
Ja - som sagt så är inte alls alltid läget för alla.

Annars har det varit en underbar dag. Solen har värmt gott och det var underbart att ta bussen när man fortfarande kunde se färgen på bilarna.

Däremot har jag lidit av fruktansvärd sötsug. Tack o lov är jag fruktansvärd kräsen typ - vilket gör att jag inte bara kan gå in i affären och köpa vilken chokladbar som helst. 
 Jag är den där typen bland godishyllorna som tillslut får vakterna tro att jag ska sno något... Så länge går jag runt där, plockar fram något och sedan lägger tillbaka. Den beslutsångesten har sparat mig några kilon kan jag lätt säga!
Imorgon är det en ny dag i paradiset, innan dess ska jag koppla av lite grann.

Jag är så skruttig! Ogillar att ringa läkaren men nu har jag fått återigen nog. Mina sinnen är överkänsliga och jag vaknar flera gånger om natten för att jag hör oliga ljud, både här hemma i lägenheten men även ute på gården. Min hjärna är inte resonlig mitt i natten utan den målar upp massa katstrofsituationer hela tiden. Jag kan börja spinna på att en elsladd sitter löst - och därefter så har jag fått för mig att hela huset brinenr ner eller katterna får elstött och dör. Allt är plötsligt jätte farligt - och jag är inte så alls vanligtvis. Jag är varken rädd för döden, branden eller att bli rånad, så det här är något obalans i min kropps egen kemi. Jag kan inte alls styra de genom ren förnuft. Så, nu ska jag till läkare igen. I höstas fick jag ordning på liknande besvär med antroposofiska läkemedel. När jag blev hjälpt av de, så kunde jag sova bättre. Och när jag sov bättre fick jag mindre ont i kroppen - eftersom jag inte hela tiden var krampaktigt spänd.
Jag har så fruktansvärt mycket smärtor i kroppen, och jag vill bara vara vanlig. Kunna träna och leva normalt. Idag var tredje gången som jag inte kunde fullfölja passet på mitt gym, jag fick en enorm kramp i sidan och det tog minst en kvart innan jag kunde åter lyfta upp min höger arm.
Usch! jag avsky när jag klagar, jag vill så gärna skriva positiva saker. Berätta hur bra allt går och hur lycklig jag är. 
Tyvärr så är det så långt ifrån min verklighet just nu så jag kan inte ens le utan att det bli en misslyckad min som mera skrämmer up en än liknar ett leende. 
Men jag tar mig själv på allvar, så här ska det inte behöva vara - så jag ska se till att jag får hjälp på traven.
Min klagosaga för dagen är härmed slut.

Jag har varit orolig under natten, vet ej riktigt vad det var men oavsett så var min natt fylld med ljud och konstiga drömmar som jag väckte mig själv ur. Vid fem tiden hörde jag ytterdörren öppnas, då kom sonen hem från sina nattliga äventyr. Jag kunde inget annat än känna stark irritation över att han springer ute på nätterna. Varför - det kan jag inte förklara. Visst han är "vuxen" nu - men varför ska man vara ute på nätterna? Det värsta är att när han smiter iväg så låter han dörren vara öppen för att jag inte skall vakna till ljudet av låset - det gör mig förståss ännu mera orolig, att sova med en olåst dörr är inte direkt tryggt.
Näktargalen sjöng på morgonkvisten, det var både vackert och jobbigt samtidigt. Det fanns så mycket barndomsupplevelser från ljusa vårnätter då häggen blommade och näktergalen som sjöng. Det borde bidrag till trygghetskänsla men - inte i mitt fall.
Den här konstiga oroligheten inom mig följde under hela dagen. Jag kunde styra upp dem men jag blev ändå lite rädd över att min kropp skall spinna upp sig till en ny stressjukdomsstillstånd. Det är oerhört svårt nämligen att styra upp när kroppen börjar själv stressa upp sig själv.
Annars har jag haft en relativt bra dag på jobbet. Vi åkte en sväng ner till Norrköping, det var trevligt och dit vill jag nog åka igen fast med lite bättre tidsmarginal.
Vackert väder var det också. många som börjar med vårpyssel i trädgården. Själv skulle jag så gärna vilja pyssla i min balkong men jag hejdar mig nu när kattungarna är så små och nätet är inte helt säker för dom.
Nu ska jag återvända till min serienördande - innan John Blund kommer och ta med mig till drömmarnas värld.

Vaknade för en stund sedan och jag har lyssnat på ljuden från natten. 
Det är en hel del ljud, bilar som kör till vändplanen. Grus som knastrar under skosulor och dessa berusade personeres högljuda prat som ekar i den annars så tysta gården.
Mitt hjärta som dunkar några extra slag...
Jag reagerar med stress för dessa ljud, känner mig orolig och rädd, har liksom ingen koll. Förstår mig inte riktigt varför.

Du har åter funnits i mina tankar. Det är mer sällan nu men sorgen är lika kraftfull varje gång. Jag är kanske inte lika arg längre, inte lika maktlös. Jag har fått ett acceptans som i sig är smärtfylld.  Saknar dig  och önskar att du kunde spöka lite här hos mig - bara för att få känna "att du ändå finns". Men du kanske har fått nya uppgifter där på andra sidan - det är inte lika viktigt längre att finnas till för oss levande.
Om du hade varit här och varit levande hade jag nog krypit upp till din famn och lyssnat på dina lugnade hjärtslag och tonat in mina andetag till din takt. Det ända rädslan jag möjligtvis hade känt hade väl varit rädslan atat du skulle lämna mig ensam - men då hade du varit här och jag hade kännt mig trygg.

Älskade du... jag saknar dig så.