Jobbar....
faktiskt rätt tomt i hjärnkontoret. Har bara kört på hela dagen. På skolan - när jag kom dit - betraktade jag situationen på lärarrummet som en utomstående. Jag kände ingen samhörighet och jag undrar om det hänger med att jag igår faktiskt var på dom där intervjuerna där folk uppskattade mina erfarenheter och här tar man mig nu mera förgivet. 
Men sedan när jag är med elever är jag helt närvarande. Det är därför jag är där jag är, jag verkligen älskar dessa möten med eleverna.
Jag använde all min kreativitet för dessa underbara små trollen.
Så tyvärr är jag helt blank i huvudet nu och vill bara lägga mig. 

Idag har jag varit på två arbetsintervjuer och både två kändes väldigt bra. Sicken dilemma! För mig är det verkligen svårt att välja vad jag ska välja eftersom jag är för det mesta intresserad av nya utmaningar än ett enkelt välbetlat arbete. Jag vill göra något jag inte redan prövat på men samtidigt vill jag arbeta med något där jag får vara kreativ och har möjligheter till fria händer. Det första jobbet var verkligen något jag aldrig gjort förut, mycket inom vården och ett väldigt ungt barn men jag tvivlar om jag kan dra en tydlig linje mellan jobb och privat i så fall. Jag misstänker att det vore smärtsamt att separera från barnet för jag känner att det är kärlek som utöver adekvat kompetens inom vården är viktigt. 
Det andra var arbete inom skolan - som stödlärare. Det har jag arbetat mycket med och det är något som jag verkligen brinner för. Jag kände mig väldigt uppskattad och respekterad och det var mycket smickrande. Sedan att lönen är mycket mindre än vad jag har haft tidigare för samma updrag är förståss negativt - men o andra sidan jag skulle arbeta ute på landet vilket är helt fantastiskt.
Jätte svårt att välja mellan alla fantastiska erbjudanden!
Få helt enkelt sova på saken och så återkommer dom till mig i slutet på veckan.
så - jag ska sova på saken.

Tiden går.... och idag är det fem månader sedan som Dominque gick bort. Saknaden är stor oavsett vilket. När jag reste hem från Arlanda passerade jag ett par stationer där minnen bara flög fram då vi var iväg och tittade på en lägenhet i Häggvik. Vi hade våra cyklar med oss och ville liksom känna in hur det skulle vara att bo där. Lägenheten som vi tittade på (fast kom aldrig in) var en byteslägenhet och etage sådan. I närheten låg det ett litet sjö och där planerade vi att vi skulle paddla vår kanot som vi skulle då införskaffa.
Det blev ingen lägenhet, inte heller någon kanot men det blev en hel gemensamma drömmar om allt det vi ville ha tillsammans.
Jag var på väg att börja gråta men sedan klarade jag av att hejda mig från det och nöjde mig att bara behålla minnet ömt i hjärtat.
Det känns som mycket som jag drömmar om - blir aldrig någonting. Däremot mycket som jag bestämmer mig om blir faktiskt oxå gjort.
Så jag kanske ska sluta drömma och blir mer bestämd i framtiden?
Fast utan drömmar har man inga mål man vill nå.
daxs att sova på saken - kanske jag blir klokare imorgon.

Det är väl bara att ta det lite lagom - en skit bra tips till en som lider fibromyalgi. Jag vet inte vad lagom eller med motta är för något. För mig är det allt eller inget, inget gör jag i och för sig sällan... men idag tog jag nog lite väl mycket i.

Jag hade gräsklippning på schema, Tomten är stor som två fotbollsplan fast terrangen är bakig, guppig och full med förhinder och massor med ogräs. (Kirskål, nässlor och maskros). Dessutom är jag pedant och har ingen kraft att dra igång en gräsklippare! Så det finns två gräsklippare en större model som är bra för stora ytor men inte så smidig om gräset är väldigt lång, och sedan den lilla modellen som är smidig, lite mer att skuffa men framförallt klipper allt som kommer ivägen! Så den stora fick jag inte igång så det blev den lilla myggan jag fick ta.

Det tog mig fem timmar att klippa gräset och ogräset. Det blev väldigt snyggt och min mamma var mycket nöjd! Själv gick jag hela tiden och väntade på brorssan som skulle komma och klippa gräset - men han hade ju aldrig sagt vilken tid han kommer. Han kom kl 18:30, en och en halv timme försent. Oj då! 

Ja det där med lagom då, japp blev ju stel som en kofot efter kampen. Ont så in i bomben att jag inte törs tänka på konsekvenser. Imorgon blir det inte bättre för då ska vi slänga massa skräp till tippen mestadels gammalt ruttet virke.

så nu har jag väl ändå förtjänat en härlig stunds serie tittande kvalitetstid? Oavsett så ska jag ändå göra det!

Dagarna här i Finland är rätt fyllda med praktiska saker som jag vill uträtta. Idag gjorde vi en liten utflykt till Helsingfors mesta dels för att besöka handelstorget. Vädret var ok Fast lite kyligare än igår. Vi fikade, spatserade runt och gjorde några fynd. Mitt fynd var att hitta en gul klänning från loppisstånd.

när vi sedan kom hem kände jag stark lust för att plantera blommor och göra fint i trädgården. Lyckades Brita sönder skaftet på en liten spade - som sedan visade sig vara hundbajsspaden, men det var inget märkvärdigt enligt min mamma. Själv kände jag mig lite dumm när jag skulle ta upp rötterna på en gammal rhododendrorot med just den lilla spaden....

till efterrätt,  vilket vi äter väldigt sällan, lyckades jag göra en god pannacotta med rabarberkomplott till. Den var så pass smakfull att min brorsfru ville ha receptet på det. ( Tror mig det är väldigt sälsynt att folk frågar efter efeträttsrecepter från mig)

ja, det var väl allt om dagen idag, som sagt varken dalar eller berg har jag bestigit idag.

Idag tänkte jag faktiskt skriva innan jag deckar här. Jag har jobbat en hel del i trädgården och jag och min mamma har varit och shoppat loss på plantor. Jag verkligen gillar trädgårdsarbete även om min dumma rygg inte alls vill hålla med. Det mest krävande insatsen la jag på att rensa qvistar på gamla buskar samt dra loss alla kirskålskotten från marken och mellan plantor som skulle sparas. Efteråt frågade jag min mamma vad hon tyckte om mitt bidrag och då var hennes spontana svar - " nu har du ju klipt fint dom där buskarna som jag ville ta dö på, nu kommer dom ju växa till stora igen". Jag viste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta, där hade jag lagt fleratimmars arbete och en skottkärra full med qvistar samt ogräs - och jag Fick veta att egentligen kunde jag lika väl kunnat ta en spade och bara grävt upp fanskapen! Men o andra sidan - vi har handlat massa blommor, jobbigt om vi även skulle nu börja införskaffa massa buskar oxå.

det är min mamma i ett nötskal. Efteråt så kunde hon ge mig lite kredits och sa att jag hade gjort ett bra jobb och det var jätte mycket som jag hade rensat. 

ok, känns som john blund är i närheten. Best att ge mig frivilligt här.

Jahap, jag har fått nya vanor, väldigt irriterande sådana. Jag somnar efter en halv avsnitt och därmed hinner jag glömma bort mina dagliga reflektioner här på poeter. Sen vaknar jag mitt i natten - vilket är riktigt irriterande! Nu är kl 02.43 och jag vaknade av en mycket obehaglig dröm. Det var länge trevligt med att jag var ute i naturen med familjen. Verkade som alla vi var lite yngre - jag min pappa och min bror och massa andra vandrade ner från ett kulle, vi var på väg mot stranden och det fanns något typ av bro som vi skulle under men ca 100 m innan vi kom sit öppnade plötsligt marken under oss och folk började famla ner i jordskreven som slogan allt in sig. Min bror och min pappa  fattade först inte vad som hände utan var oxå på väg att Hamina in där. Jag tvingade dom att vända och drog dom med mig uppåt mot kullan där vi kom ifrån. Det var oerhört tungt men jag lyckades och sedan kunde dom fortsätter själv.  Jag hade blivit trött av kämpandet och orkade knappt röra på mig. På marken hittade jag min vitamindosett och jag tänkte att den behöver jag med mig om jag ska överleva denna naturkatasrofen. Både min bror och pappa var redan uppe vid toppen men jag höll på att tappa totalt orken och slukas ner i skrevet som med himla fart blev bara större. Sedan vaknade jag.

Usch vad otäckt och mycket obehagligt! Kände mig ledsen för att i drömmen hade jag gjort mitt allt för att rädda min pappa och brorssa och sedan övergav dom mig.

 det hela var ju bara dröm men själva symboliken faktiskt har jag upplevt för ca 20 År sedan då jag separerade från min yngsta barns pappa och hamnade i osämja med min mamma. Då tog min pappa och brorsa och vände mig ryggen... det var oerhört jobbigt, jag blev helt ensam med fyra barn två bråkande exmän och en mamma som inte Ville mig väl utan hotade att skjuta ihjäl mig om jag någonsin satt fotonin ner på gården där dom bodde. 

typiskt vargtimme mardröm! Att dra upp hemska minnen när jag dessutom är här på plats!  

Då så! Då har det kommit upp på tapeten här, min traumatisk förflytet.  Jag är helt förlåtit och gått vidare men självklart sådana histprier lämnar spår i en. Jag bär tyvärr så många flera  liknande ärr i min själ och dom tillsammans är orsaken till min fysiska smärta som uttrycker sig som obotlig Fibromyalgi. 

Vi människor är sega och tål mycket mera än vi tror.  Känslan i livet kan vara "nu gick jag sönder sista gången" men tyvärr så går man bara sönder sista gången om det är fysiskt. Det själsliga smärtan överlever vi alltid om inte vi tar själv livet av oss. 

nu tänker jag fortsätta titta på min komediserie tills jag somnar om... bra metod att komma ifrån vargtimmens jobbiga tankar.

Äntligen lite längre sammanhängande ledighet. Är för närvarande jos mina föräldrar för att bidra med lite nytta i deras vardag. Lämna. de min dator hemma för Sennan gång eftersom jag trodde att jag skulle klara mig utan, det började ju bra med att jag somnade från mitt dagliga dagbooks anteckningar! Det är inte helt enkelt att skriva eftersom textbehandlingen är inställd på finska och  det finns en autokorrigeringsfunktions som inte helt fattar vad jag menar! 

Fruktansvärt trött var jag oxå, somnade som en stock redan kl 21. Hade en vänninna som skulle ringa upp mig men jag hade redan somnat när hon ringde mig. Däremot vaknade jag vid vargtimmen kl 03 och kände hur min näsa hade sin nattliga procedur att börja rinna  så det var lika bra att vakna till lite mera så att nattmarorna inte hinner krypa in i hjärnstammen och bygga bo där. 

nu tänkte jag fortsätta sova en stund, hör hur fågalrna sjunger utanför för att hylla soluppgångens dagliga mirakel. Hinner nog blunda lite innan det är dags att stiga upp.

Denna dagen känns som den aldrig tar slut! Jag var typ färdig redan klockan 16 för sängen men eftersom jag är på jobbet och ska även sova här så fortsätter kvällen all evigheter.
Jag misstänker att jag har fått någongslag mutation av solfrossa. Det har varit relativt soligt idag men trots att det har varit 18-22 grader varmt så har jag frysit. En kortstund mellan 16-17:30 satt jag nästan hela tiden i solen och njöt av den tillfälliga värmen men sedan slog kylattacker med kraft. Hade gåshud fast det var "varmt" i köket. Jag bara frös och önskade att få hoppa in i ett varmt dusch och sedan bädda ner mig i sängen. så bra blev det inte tyvärr. Istället blev det köttfärssås och spagetti och bara lida genom tillståndet.
Men snart hoppas jag på att få göra kväll på riktigt och sedan sova som en prinsessa.

Sömnig efter jobbet. Somnade framför mina serier (vilket för tillfället är 30 rock) och vet ej hur många avsnitt jag har sova igenom. 
I morse hade jag utvecklingsamtal med mina chefer från vården. Det blev riktigt bra faktiskt. Senare fick jag mail från en av jobben som jag hade sökt. Så nu sitter jag och har ganska så många jobb på gång - det är bara välja vad jag vill göra. HMmmm. typ det svåraste valet eftersom jag gillar att jobba och lära mig nya saker. Få se - ska på intervju om en vecka. Behöver något riktigt utmanande med bra betalt om jag ska tacka nej till dagens erbjudande. 
Under kvällen reagerade jag på ett tidnings artikel och skrev en kommentar med rätt stark argument som väcker arga respons från medelålders svenska män. Artikeln handlade om att migranternas bilar - där dom bor och där dom har sin egendom samt mat - forslas bort av polisen. Jag blev så flyförbannad eftersom jag anser att dom som redan ligger borde inte bli sparkade. 
Jag har fått en massa likes också men de är nästan bara från kvinnor. Det är män som hoppar på mig och kommer med kommentar "då kan du väl ta dom hem till dig" eller "du är naiv" mm. Ett par stycken har kontrat mig med "lagen skall följas annars lever vi i anarki". 
Fast jag går inte igång av deras kommentar. Tycker nästan synd om dessa människor som inte har kapacitet att känna medlidande för andra som har det sämre.
Ja, det är inte lätt att vara människa. Känner mig ändå lyckligtlottad som har tak överhuvudet och ett jobb att gå till. Inget kan man ta förgivet, ena dagen har du allt det där och andra dagen blir du kanske sjuk och sedan är inget längre självklart.
Så jag anser själv att det minsta vi ska unna dessa eu-migranter är deras egendom. Om det nu är en skrottig bil där dom sover sina nätter - så borde vi låta dom göra det. Är det så jobbigt att se dom så hänvisa dom till några ställen där de kan i lugn och ro ställa sina bilar och sova dom få timmarna dom kan sova.
Ja, nu ska jag sluta älta! imorgon blir det åter en lång dag i paradiset och sen är det semester! 

För att uppleva glädje behöver man inte hämtat månen från himlen.
Åtminstone jag gillar mera enkla och spontana möten än stora evanemang som planeras i månader innan det sker. Idag var jag med två sådana. Det ena med sonen Enki som skulle köpa ett par convers, det är så himla trevligt att umgås med honom och en runda på Intersport kan bli hur trevligt som helst.
Det andra spontana mötet var med en av mina käraste vänninor, hon skulle byta deck i sin bil och jag följde mer än gärna med. Jag blir så imponerad av hennes händighet, det finns inte många saker hon skulle säga är "omöjliga" - speciellt när det gäller att repare, bygga osv. Först var vi iväg på biltvätt, hon hade sina jobbar kläder på sig och såg lite macho ut med "nu sätter vi hårdhandskarna på" looken... sen tog hon fram från fickan ett par engångs gummihandskar och började tvätta bilen. Japp - det är hon i ett nötskal. Ying och Yang i perfekt balans.
Hon bytte sina däck på båtklubben - vädret var helt underbart och jag kände mig väldigt rofylld för att ha både jobbat under samma dag men även gjort en massa annat kul.
Egentligen har jag fått flera påminnelser om evanemang som var idag, men jag klarar helt enkelt inte av stora happenings. Det är för mycket att träffa massa människor och sedan ser något storartat som tar veckor för mig att smälta.
Javisst, jag är simpel och jag gillar enkla saker. Värderar högt vildblommorna på ängen än dom som kostar skjortan på blomsteraffär.

Idag väldes ensamhetskänslorna över mig. Jag upplevde med enorm sorg att Dominique inte finns och han var den ända som både förstod mig och älskade mig för den jag är.
Tårarna gick inte att knipa igen och som tur var det väldigt soligt så det väckte inga frågande blickar när jag gick med mina solglasögon och torkade kinder.
Jag var faktiskt riktigt nere. Så ledsen har jag inte känt mig någonsin efter att han gick bort. Det var en ny nivå av ledsamhet, det var en kylig ensamhet som bara sväpte min rakt in i istiden.
Som tur var det ändå en vacker sommardag som sedan smälte mig till människa igen när jag kom fram till jobbet.
Här har jag haft det så bra, jag har fått äran att lära känna en ny person som jag jobbar idag med. Känner stor tacksamhet och vördnad att han släpte in mig i sin egen bubbla och vi har samtalat en hel del här under kvällen.
 Så även om inte livet leker så är det rätt vackert ändå.

Grazy family time - är inte direkt det jag är känd för. Men när vi träffas så blir det bara en hel del tokigheter.  Idag kom dottern på besök och då tog vi en sväng med bilen förutom att vi sjöng som galningar i bilen så var det en himla massa små, fast kärlkesfull, tjaffs så att våran rundtur med shopping kändes som en värsta äventyr.

En solskensdag fortsatte med mera solsken när vi firande vår gemensamma fredag tillsammans.
Jag skulle ärligt vilja berätta mera men tyvärr så har musten gått ur mig.
Dax att bara slappa lite här och vänta att någon av toaletterna blir lediga så jag kan borsta tänderna.

Som tiden går! I morse saknade jag dig Dominique, jag såg nämligen att textilaffären nere i byn med ditt namn skulle stängas. Det kändes liksom väldigt märkligt. Den har ju alltid stått där och påmint mig om dig. När jag kom första gången för att besöka dig och jag sedan - när du var på jobbet - skulle leta mig fram till centrum så såg jag den där affären och tänkte "vad bra, fast du inte är med mig så visar du vägen" och då såg jag förståss skylten med "dominique" på gatan. Rätt som det var så hade jag kommit ner till centrum och jag hittade allt vad jag sökte. 

Den affären har alltid varit kvar fast jag har typ alldrig sätt en människa varken komma in eller ut därifrån, men nu... nu när både du har gått bort och även Dominque kullen har flyttat hemifrån så skall även affären stänga igen. 
Det känns lite för mycket bara.
Så jag lät tårarna rinna ner genom skinden och brydde mig inte ett dugg om jag grät snyggt eller lagom.
Det var vad jag behövde, jag behövde sörja min käraste vän som gått vidare.
Fast det slå mig ibland, den där vätskapen att han inte kommer tillbaka. Jag kan fortfarande känna våran "grej" så starkt, hur vi skämtade och hur vi kunde läsa varandras tankar och framförallt hur han fick mig att känna.
Det var ju inte vem som helst som dog, det var ju min själsfrände. Det är så stort att få träffa ens en som sin själsfrände. Det går inte förklara dom banden som bundit oss ihop, det är inte logiskt. O ena sidan så var vi så lika men o andra sidan så var vi varandras motsatser. Vi skuttade framåt med våra själsliga utveckling med varandra eftersom vi kompleterade varandra så bra. 
o nu är allt det där borta och du är bara minne blott - fast ändå inte. Jag fick inte vara med när din aska spreds över minneslunden, jag vet inte ens vilket minnslund det är. Eftersom inget dödsannons gjordes - så har jag inte ens kunna spara den.
Det gör verkligen ont och saknaden är ihärdig även om det inte längre är konstant.

Så vad lär vi av detta här nu då?
kanske att man sörjer så länge man lever? Att sorgen blir mer hanterbar men den blir inte mindre i smärskala då den slår till.
En dag - tror jag - kan jag kanske tänka på dig utan att  fälla tårar, bara känna glädje över att jag fick träffa dig...
men det är inte den dagen än - på länge.

delsefull.

Japp - jag ska göra det! Jag ska deffinitivt göra det! Jag ska gnälla om min natt och den jobbiga känslan som jag fick efter att jag vaknat klockan 03.något.
Jag var pigg som en lärka och trodde verkligen att min alarm skulle ringa vilken sekund som helst. Vad jag drömt - det minns jag inte nu men jag är ganska säker på att det var något jag ville vakna ifrån. Det borde vara lättnad man känner när man upptäcker att man får fortsätta sova cirka tre timmar till men i mitt fall hamnade jag in i en klassisk vargtimme -det vill säga allt som är otäckt att tänka kommer jag på att tänka.
Det är som att hamna i en hjärntvättmaskin som aldrig slutar att snurra - samma tankar snurra runt och runt och runt. Sedan allt de där andra som gör att man tror på fullaste allvar att man drunknar.
Jag råkade tänka på mina föräldrar och hur hemskt det vore om en av dom skulle dö. Ja - det värsta är väl att faktum är att en av dom kommer att dö och den andra kommer oxå att dö. Men det som gör det obehagligt är HUR ska dom dö? Vem dö först och hur händer det. Blir den andra inlåst paralyserad i huset när den andra ligger på golvet livlöst och varken den ena eller den andra kan ringa efter hjälp.  Hur jag än tänker så är det katastrof. Jag kan fasiken inte få ihop en sådan där drömscenarie där bägge två dör samtidigt (och helst även hunden) si så där - bara råkar somna in vackert - helt utan smärta eller känsla av ensamhet/panik mm.
Det här är typ så tabubelagt att prata om eller ens tänka om, så jag verkligen hoppas att jag genom att skriva ner det blir helt och hållet avlägsnat av denna ångesten.
Varje gång när tankarna återkommer provara jag vara min egen kognitiv terapeut. Jag provar förklara att hur det än blir så är jag helt maktlös inför det hela. Jag måste fortsätta leva som om det inte hänger över axlarna på mig och ta smällen då den kommer. Man kan helt enkelt inte förbereda sig inför det.
(förutom då förståss när man får en dödlig sjukdom - vilket oxå är jätte illa).
Så nu är det svart och vitt här - nu vet ni vad som är min värsta mardrömmen för närvarande. Jag är som sagt inte rädd att dör själv och egentligen är jag inte rädd för att någon annan dör heller - jag är bara dörädd för hur det blir för dom som blir kvar!
hmm....
jag tror att jag precis fick det till här. oavsett vad - så kommer vi att överleva. Hur - det visar sig då!

Phuu! tack att jag fick lätta mitt hjärta! mår redan bättre!

Hur ska jag leva utan mina lediga - mitt i veckan - dagar? Det är så fantastiskt skönt att först sova ut och sedan göra precis allt det jag både behöver göra men även vill göra.
Idag så hann jag med att städa, tömma alla återvinningspåsar, tvätta och framförallt träffa en vänninna. Där ute på landet där hon bor hade vi både lunch och en  planteringsryck. Jag fick plantera hennes tomater i växthuset samtidigt som hon satt potatisen ner i jorden. Solen lös och det var inte direkt vindstilla men underbart ändå.
Vi brukar alltid lägga även lite tarokort och det blev så även idag. Jag spådde henne men kände inte alls att jag behövde själv spås. 
Är jag deprimerad eller? Nja, jag är faktiskt rätt nöjd med livet som den är. Jag har inge större ambitioner att möta ett nytt kärlek eller byta bostad eller åka på en äventyrlig resa. Jag har helt enkelt inga som helst framtidsvisoner eller drömmar, jag vill bara att livet skall funka.
Så - så var min dag 227 få se vad morgondagen kommer med!

Har något hänt idag? Har jag gjort något idag? Är jag ens levande?
Vissa dagar passerar förbi som concord flygplan - swiiiiissshhh - och sen är det bara borta. Jag vet att idag har jag haft stunder då tiden gått framåt extremt sakta, men så här i efterhand så gick det rätt snabbt ändå.

Det har varit grått och det har varit kallt. Därför vill man inte ens minnas.
ljuspunkterna idag har varit alla fina bilder från gårdagens kattutställning.

That´s all folks... igen!

Okey... Grazy catladyn här ja! Så vi har varit iväg på kattutställning hela dagen. Jag fick träffa mina kära (katt)barn och dom hade förståss vuxit massor. När jag fick se pojken började tårarna bara rinna - det är helt sjukt, jag har aldrig reagerat så starkt på någon katt så som med honom. Han är bara ren kärlek hela han! 
Det var väldigt intressant med allt. Eftersom vi nu satt flera timmar tillsammans så hade vi lite mera tid att lära känna varandra. Jag är så glad för alla dom nya ägare till mina bebisar för dom är riktigt kära i sina små liv. 
Men en lång dag på en rätt kall lokal och ståendes för det mesta kostar en hel del på min sargade kropp - så nu känner jag bara för ett varmt bad och råvila resten av kvällen.

Idag har vi äntligen varit på tippen. Det var morgonens stora uppdrag. Eftersom bilen inte är så vällans stor så tog vi inte rubbet - men en hel del skräp blev vi av med. Det kändes riktigt skönt sedan att komma hem från lördags jobbpass när jag viste att klädkammaren kunde man återigen gå in.

Annars har dagen inte varit så speciell. Inga omvälvande känslostormar som attackerat mig med våld. Faktiskt så känns livet rätt hanterbart. 
Det är rätt tråkigt faktiskt att jag inte kan skriva några dikter då jag mår bra. Det krävs missär för min del för att jag ska kunna skriva - förjävligt alltså!
Vet inte hur många gånger jag har satt mig ner och provat skriva något djupt och vackert då jag mått bra - jag har liksom velat skapa något ur det harmoniska, men NOPP! Det blir bara rappakalja och det vill jag inte ha. 

Så - nu vet ni! jag mår bra - så mer än så här blir det inte idag!

Ha en trevlig mellokväll - för det missar jag som vanligt!

Är jag ambivalent eller?
Idag har min "panik light" status ändrats till någonslags "panik Cool". Fick nämligen svar från en av arbetsgivarna som tackade för visat intresse och  ansåg att jag hade alla önskvärda kvalifikationer för arbetet men inte den rätta utbildningen. (uppenbarligen behövs det rektorsutbildning till allt - och på den utbildningen kan man inte komma utan att har arbete som rektor eller förskolechef!)
Så, här sitter jag - lite cool med massor med önskvärda erfarenheter och till och med överkvalificerad och har en aning panik. Tänk om alla tänker så - varför söker hon sig hit med dom meriter?
Ja, ja! Är det mening så blir det av - annars är det något annat som är min mening.
Fast - så har jag bombat ett ex antal andra ställen med min ansökan. 
o sedan har jag den där lilla problemen bara... hur fasiken ska jag orka jobba o pendla heltid när jag bara efter 3-4 veckors dagtjänst är helt slut efter dagarna?
Jag vet inte... ibland känns det som om jag ska bara totalt byta arbetsinriktning - kanske jobba som astronaut så som en av dom där facebook testerna hade som svar.

Som nu tillexempel. Jag är ashungrig och har massor med goda ingredienser i kylen, men tyvärr har jag ingen ork. Hoppas den här trötthetsdieten snart visar framfötterna.
Strand 2017 borde verkligen vara min grej. Jag som lyckades gå förbi alla godishyllorna och glassfrysen utan att falla för frestelsen. Fast kvällen är ung och sonen har bil - alla goda saker i världen är bara runt hörnen, krävs bara ett litet manipulativ samtal till sonen så kan jag frossa hur mycket jag vill.
Men Beach 2017 då???
äsch... tar en tupplur istället!

Jag har panik light - det är en brummande känsla inom mig som varnar att egentligen borde jag har panik på riktigt. Däremot reagerar jag med tillit och vägrara att lyssna på rösten som målar upp en hel del katastrofala bilder om min framtid. Jag har hoppats på att få jobba kvar på min arbetsplats. Jag får inga tydliga svar allting bara hänger i luften och jag känner någonstans inom mig att det finns något annat där ute för mig. Samtidigt kommer min bekvämlighets jag fram, det är den som vill välja trygghet och enkelhet istället av något nytt och spännande. 
Jag fick det mer eller minder bekräftad idag, att det inte finns några specifika jobb för mig därborta på vår "mumindal". Blev jag besviken - nja... Och det är det som är nästan mest skrämmande. Jag borde ju driva mig själv till vanisnne och tycka att dom borde se till att skräddarsy ett tjänst för mig där jag får verkligen visa vem jag är och vad jag kan göra. Men sen - finns den där lilla rösten som säger... men du kan det där redan. Vill du verkligen fortsätta med det eller vill du ha några nya utmaningar?
Väl hemkommen gick jag rakaste spåret ut på nätet och kollade upp vad som fanns på medarebetare.se sidan. Skickade minst tre ansökningar om inte flera. Det känns lite bättre nu - därför bara "panik light". Jag känner som om jag faktiskt har agerat utifrån att "ödet får visa vägen". Att bara sitta på sin röv och vänta att saker skall hända gör inte saken bättre alls. Jag tror att jag ändå aktivt måste påverka min situation - men är det mening, så blir det så som det är ämnat att bli.

Vi får se helt enkelt. Jag har slängt ut en hel del mete ute på de stora havet nu får se om det nappar! 

Vilken dag alltså!

Jag var på en fantastisk bra föreläsning om självmord. Ja, jag vet - låter dystert men faktiskt så var den så hoppfull att jag ville bara lyssna mera. Det handlade ju inte bara om själva sucidpreventiv kunskap utan psykiskt ohälsa som helhet och hur tabubelgat ämnet fortfarande är att prata om. Jag provade relatera allt till mig själv - men kunde inte helt koppla ihop mina egna erfaranheter med det som sades. Inget fel alls utan - det bara var utifrån en helt annan vinkel. Jag är så van att själv har mått dåligt eller att jag har haft elever som mått dåligt. Själv har jag handskat mitt sämsta mående med fyra timmars regel. Jag har nämligen kommit på att jag personligen kan mår bottendåligt i bara fyra timmar - sedan börjar det alltid lätta upp sig. Det har faktiskt varit en bra metod som har passat mig bra - för då har jag tillåtit mig att måg riktigt illa. Under dom fyra timmarna har jag ofta inte velat ha kontakt med någon. Sedan har jag förståss haft olika skikt av psykiskt ohälsa. Ångest har nog varit det mest påtagliga speciellt då när man bara har obehaglig konstant rädsla som man inte riktigt kan relatera till något konkret. En annan typisk tecken nämdes vara skam, jag minns för länge sedan bar jag massor med skamkänslor. Idag kan jag inte ens förstå varför jag tog på mig så mycket skuld och skam. Det kanske har med åldern att göra, att jag helt enkelt inte längre ta mig själva på så fullt allvar. Eller så har jag helt enkelt förlåtit mig själv för allt som jag tidigare ansåg vara skamfyllt. Ärligt - jag minns inte ens vad det har varit för skamfullt som jag har gjort. Gode Gud vad glad jag är att jag känner sådan fridfullheten som jag faktiskt gör idag!

Så, jag är verkligen tacksam att idag mår jag hyffsat bra både psykiskt men även fysiskt. (även om jag har haft en migränanfall idag...) Det är inte självklart att man gör det och ärligt så vet jag inte om mitt mående har att göra med att jag har haft det väldigt tufft i livet. Erfaranhet ger mig ramar, jag kan alltid jämföra hur det har varit och hur det är nu - och nu... är faktiskt riktigt lagom!

En väldigt händelserik "ledig dag". Normalt brukar jag ligga lågt och bara ladda mina batterier men idag hade jag lovat hälsa på min gamla arbetspass vilket jag gjorde. Innan de hann jag dessutom träffa en vän och vi delade lunch på Nancys. Dom har så stora portioner att vi ansåg att det räcker mer än väl att dela på två, dessutom blev det rätt mycket mat över. Varför ska matportionerna vara så himla stora? Kanske dax att öppna matställen som faktiskt gör portioner som : XS, S, M, L och XL. Priset borde oxå följa samma linje. 
Hann även att träffa dottern en stund, vädret har pendlat mellan snöandet till gassande solsken, fast med låga temperaturer. 
Huvudet min surrar efter dagen och jag känner bara för att sortera alla händelser i sina rätta fack. Som sagt, jag är inte van med så mycket på en gång. Speciellt om jag själv är i fockus.

mera - en annan dag!

Japp - missade en dag igen. Söndag var en städdag här hemma, kissekatterna fick njuta av vårsolen på balkongen. Mera än så var det inte

(235)
Arbetet börjar kännas mer och mer rätt för mig. Min kreativa sida bär frukt och jag ser dom pytte små stegen leda oss till någon riktning. Jag är inte helt säker på om jag bara sträcker efter en halmstrå eller har jag möjligtvis upfunnit en hjul som inte är rund men som fungerar som en rund hjul.
Känslan när man åker från jobbet och kan pusta ut glädjesuck är liksom fantastiskt.

Men våren tar kol på mig. Skiftande väderlag från solsken till hagelstorm gör att jag får både ont men även blir väldigt trött.
Somnade gott faktiskt när jag kom hem. Älskar känslan då kroppen går i sparläge och jag bara trillar in i dvalan. Drömmer och verkligehet blandas och jag vet inte var jag är när jag öppnar ögonen. Konstigt - det borde kännas som mardröm - men jag verkligen njöt av den idag.

Jag har åter betat av en serie, den här sista hette : Code black. Jätte bra faktiskt, tyvärr var den bara en sesong lång och nu börjar letaden efter en ny serie igen.
Märkligt nog, jag gillar mitt liv. Jag tycker inte alls att det är slöseri med tiden att sitta och glo på alla dessa serier. För mig är det kvalitetstid med mig själv. 
Jag är inte riktigt den där typen som sitter och mediterar och äter hälsosamt. Jag skulle vilja vara det - men genom att jag är ärlig och erkänner att jag är en bekväm typ som gillar tömmar huvudet från tankar genom titta på serier är jag snäll mot tmig själv.
Och när jag är snäll mot mig själv, så mår jag så mycket bättre.
Så, vad vill jag säga med detta? Titta på serier och film med gott samvete! Släpp alla kraven och bli mer dig själv.

Idag har jag hjälpt till på en av mina bästa vänners 40 års kalas. Kände mig aning dum eftersom jag inte har haft tid att skaffa någon present, men eftersom hon nu länge har påpekat att hon inte ville ha någon present, så tänkte jag att en del av min present är att hjälpa till med matlagningen. Det blev ca 20 liter soppa, en morot och en sparris och av dessa två gjorde jag var sin mjölkfrivariant.
Få se om jag vid tillfället kan komma på någon nitchig liten efterskottspresent.

Morgonen var så lovande vacker med solsken och sköna plusgrader. 
Bestämde mig att skippa både strumporna och jackan - vilket ledde till att jag höll på att frysa ihjäl i eftermiddags. Javist kan april vara lurig men käraste maj är minssan också opålitlig.

Björken som står utanför mitt fönster har äntligen fått små blad. Det gör väldigt mycket - för nu kan jag inte längre se dess vackar nackna grenar. 
Så våren är nog ändå här för att stanna - för det är det jag vill nu tro.

På festen samtalade jag med en annan vän, vi har döda närstående som en gemensam nämnare. Hennes syster hade dött i cancer för knappt ett år sedan.
Det kändes svårt att hålla tårarna tillbaka. Livet blir liksom aldrig det samma när man förlorat någon så nära.Det blir så tydligt att vi alla har en bästföredatum inrispat i vårt öde. Jag tänker inte det så mycket, det är mera som "Kom igen! Ta mig då!" Livet känns lite som man står på en busshållplats utan att ha någon busstabell - eller ens destination vart man är på vägen. Tyvärr så är det så att det är en stor skillnad när ens morbror, farmor, farfar eller mormor dör... Visst älskar man dom oerhört mycket och smärtan är lika stark, men den har inte drabbat mig. 

Tanken för den här dagboken var att visa mig själv hur jag lever vidare efter min käraste själsfrändens bortgång. Jag har verkligen kunnat uppleva hur processen glider sakta framåt. Från att jag kände starkt hans närvaro och fick även fysiska bevis om det till att jag kom in i acceptans och bearbetade sorgen med alla dess berg och dalbanor till att jag nu mera blir super ledsen när jag då och då känner hans närvaro och saknaden blir lidelsefullt.
Det är kanske därför han uppenbarar sig mer sällan nu. Han var aldrig bra på att trösta eller klara av när man var ledsen. Nu kanske han är bättre - men kan inte göra så värst mycket.

Livet går vidare... Jag står kvar på hållplatsen och låter några bussar passera förbi mig. Sen en vacker dag - är det min tur att kliva på.

Nu är åter mina resevbatterier uttömda. Lång pass på jobbet - med en hel del extra moment med sena kvällar och extra tidigar morgon och sedan intensivt arbete ta kol på mig. Att jag ha fått både mens och herpes på kuppen gör inte saken ett dugg lättare.
Kära sonen kom och hämtad mig - men i det läge var jag illemående av trötthet.
Pricken på i:et var när jag kom hem och det väntade ett jätte hög med odiskat disk och en jätte hög med diskat disk och irritationsmoment som fick mig rasande var alla Jä#%@  flygande malar i köket! Jag tog fram med flygsmällaren och slog så hårt jag kunde på dom fylingarna - usch va jag avsky ohyra - men typ var tredjeslag missade jag. Förmodligen inte för att dom är snabba utan för att jag har ingen kordination kvar i min trötta kropp.
När jag sedan skulle röja i diskhögen så rasade rena diskhögen och kastruller ramlade ner och ursakade en jätte jobbig kädjereaktion.
Då skrek jag! Fullständigt galen blev jag! Till o med katterna sprang därifrån!
Och nu så här efteråt vill jag bara gråta, det är för mycket...
Vilket gnällspik dag! Men 5 1/2 timmes sömn - som sedan följdes av fullspäckad dag och avslutades med ett diskhög som jag inte kan förstå hur det kan uppstå på 1 och 1/2 när det bara är en stycke tonåring hemma?
Nu ligger jag och undrar om jag faktiskt skulle kunna klämma några tårar fram... det vore nog det absolut bästa.
eller så tar jag bara en tupplur och hoppas på att när jag nästa gång kliver in i köket så slipper jag likadan syn...

Igår hade jag fullt upp på jobbet - från kl. 08 på morgon fram till - faktiskt 24. 
Så det är väl helt ok att jag skriver igen i efterhand. 
Det var faktiskt min nästminstas födelsedag och han fyllde 22 år. Jag hann klämma ett samtal till honom även om jag kände att jag inte kunde koncentrerar på själva samtalet när min elev stod brevid och ropade "älskar Dig" - och då mede hon att jag älskar honom - vilket är fullständigt sant.
På kvällen firade vi vår arbetsplats inofficiella 75 års dag. Egentligen är rätta datumet någon gång runt 18 juni men nu hade man fått ihop våra nuvarnade elever och några av dom äldre som gått i skolan tidigare.  Det var mycket fint, väldigt god mat och högtidlig stämning! Tyvärr så klarade inte eleven som jag hade all den där väntan på maten - så efterrätten fick vi ta med oss till boendet.
Jag blir verkligen mycket berörd över den fantastiska verksamheten där jag får arbeta. Vi är med att skapa en väldigt gediket och värdefullt start till våra ungdomar som senare gå vidare till vuxenlivet.
Kärlek, respekt och gemenskap är redskapen i vår verktygslåda - gissa om resultatet bli bra. <3 

Idag har vi hämtat leasingbilen!
Känns som jag har uppgarderat mina vuxenpoäng!
Det blir kort idag - fullt upp fram tills nu - då min mat står och kallnar här bredvid.
Klockan är 20;48 och alarmet börjar tjuta 05.30... ska väl hinna sova idag med. Men först mat och sen alla kvällsrutiner!

Så skönt! Idag har jag inte haft så mycket smärta och jag har kännt mig pigg hela dagen. Dottern kom på besök och när hon gick så följde jag henne till bussen. På vägen till hållplatsen fick jag prova på hennes långbordbreda. Kände mig vinglig men även rätt säker efter ett tags övande. 

Det har varit en helt underbar dag!
Solsken och värme!
Mera av det vill jag ha! - Tack!

Jag har haft så ont i armfästet att jag trodde jag skulle bli galen. Fick sticka iväg igår för att köpa antiflamatoriska värktabletter som var starkare än ipren. Vaknat av smärtan inatt och nu under dagen har det krävt all min uppmärksamthet fast jag inte vill.

Vädret är lite mer vårig idag - vilket är skönt för jag är så trött på kylan o snön nu!

Det var allt för Gnälliga Pia