Vaknade med förkyllning och bestämde mig ganska så snabbt att bara ta det lungt.
Blev förståss lite hispig så jag pysslade på ändå och på eftermiddag åkte jag iväg till stora Coop och Ica Maxi för jakt efter ingefära shots. I samband med detta köpte jag en pankaksspade samt pankaksstekpanna. Inte för att jag är en stor entusiast av pannkakor men för att sonen hade provat göra här om dagen - men totalt misslyckats med sin mission.
Så det blev pannkakor till middag och faktiskt var dom inte bara goda utan även vackra.
En vacker dag så kanske jag gör crepes!

Som sagt... jag kurerar mig. 
That's all!

Skit pomfritt - sicken resa! Söndagnatten på båten var bland det värsta jag varit med om när det gäller båtresor, och jag har varit med om några!
Vinden ökade mot kvällen och runt middnat började båten gunga kraftigt och det värsta var nog inte själva gungandet utan alla de gånger då fartyget låg på toppen av en stor våg och sedan ramlade ner in till nästa. Det brakade och knackade i knytar, jag upplevde min litenhet och såg hur vi passasegrare låg där inne i våra små bunkers som i en getingbo. Någon gång under natten var jag rätt säker på att nödalarmet skulle börja tjuta. Jag föreställde mig själv  i den situationen och insåg att jag aldrig skulle hinna att ta på mig några kläder - så jag smög in i toaletten och klädde på mig bara i fall att!
Efter Mariehamn började faktiskt alarmet tjuta - men det var inte de alarmet eftersom det vara bara en evig lång signal. Troligtvis vid 06 tiden började stormen avta och då kunde jag äntligen somna om enstund.
Kändes lite som det var "rätt åt mig" eftersom jag kvällen innan hade faktiskt kännt sådan "missnöje" mot livet. Det var liksom "är du redo att gå nu då - dealen är - iskall hav antingen drunkna eller hypotermi. Inget av dessa var direkt lockande för tillfället.
Gungingseffektetn vidtog inte bara att man hade klivit ur färjan. Den sitter i fast - inte så skräckingjagande som i verkligheten, nu är det mest som bombul och gullig Lul-lul.

Dessutom blev jag förkylld på kuppen. Kurera är grejen! Glass och ingefära shot.

60 dagar kvar tills den där årsdagen. När jag började med min dagbok kändes det som en evighet att räkna ner ett år. Nu är det knappt två månader kvar. Mycket har hänt - fast egentligen ingenting. Men jag har lärt mig att hantera min sorg på ett sätt som gör dagarna  meningsfulla. 
Jag känner fortfarande sorg men min ilska har nog lagts i is. Det ända orättvisa är att jag finns kvar, känns som varför fick inte jag följa med? Jag har levt klart och känner absolut inte att livet har något att ge mig mera - eller att jag kan ge livet något mera, för den delen. Nu lever jag kvar för att mina nära och  kära behöver lugn och ro och inga flera begravningar - mer en så är det inte.

Skitt va derprimerande jag säkert låter för många, men det är jag inte  egentligen.
Som nu tillexempel, jag sitter i hytten på färjen som ska ta mig över till Sverige igen. Här kommer jag förmodligen att spendera resten av kvällen, för min dotter är det här en resstrecka - för mig hade det kunnat vara något roligt med rätt sällskap. Kanske hade man kunnat sitta och lyssna på live musik och bara tittat på människor, men det klarar jag inte av att göra själv.

Rätt hemskt att jag känner mig som ensammaste med mina nära och kära för tillfället. 
Men vi har haft så mycket sorg i vår familj de senaste tiden att jag orkar inte dela med mig av mina tankar och känslor. 

Men - så är det just idag... Kanske är det bara idag, hoppas så.

Efter en lång halvdygn på färjan kom vi äntligen fram till Helsingfors - nästan en timme försenad på grund av hård motvind. Det märktes inte i själva båten direkt, det gungade inte mer än vanligt men däremot brummade det extra mycket i vårt sk. B-hytt. Alla ni som är vana att resa med kryssningsbåtar är kanske bekanta med de olika kategorier av hytter? Jag trodde att jag var de - tills igår förståss. Vår B-hytt låg i en innekoridor, vilket inte är ovanligt eftersom de inte är några fönsterplatser i B-hytt men annars så brukar B-hytten ligger lite mer attraktivt - så som högre höjder och att de kanske är lite rymligare. Den här hytten låg ovanpå motorrummet och den hade två sängar, en som var en "soffa" och den andra var våningssäng. Så när man fällde ner våningssängen hade man ingen plats att sitta på soffan. Det allra värsta var ändå brummandet - för det kändes som om man var på en av dom här moderna "latmanna" gymmen där man står och balanserar på olika redskap som vibrerar. Så efter en natts vibbrationssäng har jag förmodligen blivit av med två av mina extra kg - samt att jag vaknade till värsta träningsvärk. 
Ni kan låta förståss även fantasin flöda - när det gäller "hur toabesöket" gick till.
I vilket fall som helst - är jag väldigt tacksam när vi kom fram till hamnen, har varit med om trevligare resor med samma färja fast jag då åkte i ekonomiklassen, vilket är snäppet sämre än c-hytt vilket är snäppet sämre än b-hytt. Skulle jag välja ekonomihytten som inte har toalett och dusch och den här B-hytten så skulle jag hellre går ner två klasser. Visserligen kan det vara skrämmande längst ner i båtten av färjan men - det är deffinitivt tystare och stabilare.

Här i Finland var det snö som låg över åkrarna. Det var ingen mysig pudersnö utan rena rama slasken. Hunden var överlycklig när han såg mig och vi fick ta en långpromenad tillsammans strax efter jag hade ätit lite frukost. 
Annars har det för det mest varit lugna tag med god mat och lördags bastu med tillhörande gul "JAFFA".
Nu blir det lite serie tittaden innan jag ska flyga iväg till landet ingenstans.
G´Natt

Sitter i färjan på väg mot Finland -det var den här resan som vi hade bokat redan i somras. Vi skulle åka över för att hämta min dotters växter som hon hade paxat efter att min brors familj flyttat utomlands. Sen kom livet i mellan - eller rättare sagt slutet på livet. Denna kryssningen fick vi flytta på - och växterna fick plats i begravningseskorten för en månad sedan. Jag börjar känna mig som en rutinerad passagerare men ärligt, så är det inte på riktigt. Varje resa innebär stressmoment och jag känner mig som nybörjare varenda gång jag ska packa ihop min resväska. 
Skyttar - som jag - borde älska resor och alltid vara på språng samt planera nya resor. Jag följer inte modellen. Jag längtar tills jag har lärt mig teleportering - då ska jag minsan resa!  På två blink - kan jag ta mig till - vart jag vill! Yess! då är jag med!

I övrigt har jag börjat knapra på godis, faktiskt inte alls några stora mängder men för min kropp är det straffbara mängder även under 100 gram. Lederna drabbas värst just nu. Måste få stopp för denna idiotiska ovanan. Men desto mera värk jag har desto större behov har jag att stoppa i mig massa onyttiga saker. Inte logiskt för fem öre!

Det var väl allt för nu.

Det har varit minst sagt både en lång dag och även en dag full med överaskningar.
Som sagt - jag har varit på jobbet och vi har haft vår första föräldrarmöte.
Vi har alltså inte bara trevliga elever utan vi även en bunte mycket trevliga och engagerade föräldrar.
Det som jag blivit lite överaskad däremot är - att vi  faktiskt fått mycket stöd från föräldrarna att eleverna ska ha mindre "skärmtid". Så det är ungefär motsatsen till de eleverna själv påstå.
Min hjärna är rätt mosig nu, jag har även förberett lite mig inför helgens resa till Finland - och denna gång åker jag och dottern med färjan. 
Så tyvärr - dagens reflektion blir så här kort och ingetsägande.
förmodligen bara bra.

Nu har jag handledare på gång, glad att jag tog modet att fråga! Idag fick jag nästan lite panik för jag förstår att jag kan verkligen inte stressa mig till den där körkorten utan - nu gäller det att öva privat! Skitt vilken lättnad när hon sa ja till mig!

Annars har dagen varit extremt fuktig, det har regnat hela dagen en märklig regn som påminner om min ena strålning på duschmunstycket - jag kallar den till turkisk bastu.  Dropparna är så små att de är nästan vattenånga - samtidigt som hela badrummet blir våt.  Den fukten är inte att leka med - inte med Fibron åtmistone. Värken i kroppen har varit ohärdig, det har varit nära tårar flera gånger trots att jag tagit till hjälp mina voltarentabletter.
Hoppas det blir bättre snart.

Jag var tvungen att läsa vad jag hade skrivit igår... När jag avslutade skrivandet igår ville jag bara stänga ner skiten fort. Jag bara liksom hade "bablat på" utan att riktigt planera. Men nu när jag läste den så fattade jag min egen poäng! Det var kul!

Idag har jag inget filosofiskt ådra på G utan jag är bara helt vanligt trött och låg i energi.
Känns som jag krypit genom dagen även om det inte har varit något svårt för sig. 
Jag glömde mina vitaminer i morse och det resulterade till en steldag med kroppen samt ett trögt hjärnaktivitet.
Jag var gråtfärdig när jag i andra omgången gjorde körkortsfrågorna på min körskolans hemsida. De var så klyddiga formuleringar och påstående som självaste lucifer hade hittat på. Självförtroendet som jag byggt upp - att jag faktiskt kan de här med teorin - rasade ihop som en korthus vid vindpust. Det kanske var inte den bästa förutsättningen innan körlektionen men det gick ganska bra ändå.

Jag kan säga att jag verkligen längtade hem idag. Så det är så!

Reflektioner i allt som sker, det blir mycket och även om lite är för mycket för mig så är mycket nästan på gränsen till ohanterligt. Nej, jag vill ha mottligt med reflektioner eftersom vissa saker i livet kan man bara inte göra något åt och därefter är det inte det minsta intressant att ens reflektera över de.
Som vad då?
Ja, typ att mina ögonen inte kan fokusera blicken - att jag ser allt minst dubbelt eller att texten i alla olika storlekar går helt enkelt inte att läsa. Bokstäverna är en konstig svart sörja och ljuset är så skarp att man blendas - och nu snackar jag inte om någon halogenlamppa utan - typ ljuset här i skärmen.  
ja, jag vet... det är bara demppa den då! Men då ser jag ju inget alls?
Mina känslor då - reflektera över dom då? Nja, det är en annan femma. Jag är ju den där vulkanutbrotten - börjar de ryka lite så tar det inte slut bara genom att jag kan resonera runt mina känslor. Då kommer allt ut: "ja, jag låter väldigt arg och förbannad men det är för att jag är inne i mitt eget eld och kan inte släcka lågorna även om jag förstår hela processen och är inte alls arg - jag är bara i gasen".
Jag känner så starkt - när jag känner. Det är därför jag går och tisslar och tasslar - för jag vill absolut inte vara i min egen vulkanutbrott - det är helt enkelt ingen nöjesresa känna hur blodet forssar genom ådrorna och trycket i huvudet är explosionartatm och allt det där är bara "känslor".
Fast idag måste  jag ändå reflektera till det som egentligen är mitt liv. Jag är nöjsam, trots sjukdomen och ensamheten så trivsa jag med tillvaron. Jag är precis så som jag är, ingen behov av att bli bekrftad av andra - och tror mig, det är det största dilemmat människor handskas med " behovet av att bli accepterad och älskad av andra". 
Jag tycker det är häftigt att kunna se - hur bra jobb andra gör och berätta de till dom. Idag glädjes jag kopiöst över en elev som gjorde alla sina matteuppgifter. Han bad mig om hjälp ett par gånger - men inte för att jag egentligen behövde förklara honom utan bara för att guida honom till sin egen kunskap. Jag blev så glad att se att han var nöjd med sig själv!
De va lite av reflektioner.

Inte - trött - än!
Jag hade sovmorgon och det var så underbart. Ryggen var lite snäll mot mig och lät mig sova. Eddie var oxå go - och puffade bara några gånger mig och sedan la han sig vid min huvudkudde och somnade om.
Däremot tiden var inte på min sida. Jag åt frukost och tittade lite på serien (hann bara med en avsnitt) och sedan plötsligt vad klockan så mycket att jag inte skulle hinna till bussen - så jag fick cykla ner till stationen. Alltså... det var min jobbar söndag och jag skulle dit. -Istället av att vänta en halvtimma på bussen promenerade jag ner till jobbet - det tog ca 40 minuter men vädret var på min sida och då fick jag mina steg samtidigt.

Det var kolsvartmörkt när jag gick från jobbet. Jag hade laddat med reflexväst, två reflexer vid både fickor, reflexhandskar och en ficklamppa. Min son ringde mig när jag var på väg till busshållplatsen och frågade om jag behövde skjuts. Det skulle ta 20 minuter innan min buss skulle kommaa - och han tog bara 10. Som tack för skjutsen köpte jag till honom fönsterskrapan och borsten till bilen då han inte hade de sen innan.

Vi lever vår lugna gång här hemma. Trivs rätt bra med tillvaron även om jag har mina skavanker.

Gud va skönt med sovmorgon - däremot fattar jag inte varför sonen sätter alarmet även på helgerna och sedan håller på med znoosandet? Så - visst vaknade jag de klassiska tiden fem igen, men idag var jag så dötrött på morgonen att jag bara vände mig om och fortsatte sova. (och det gick)

Vi, jag och vänninnan åkte in till Stockholm där vi skulle träffa våra döttrar. Resan var lite dömts till att misslyckas av någon konstig anledning. Men vi trotsade alla oddsen. Istället av pendeltåg - som var inställt på grund av spårarbete (?) så fick vi ta bussen till Fitja och sedan tuben in till stan. Det gick ju bra bortsätt ifrån att bussen var fullproppad med folk. 
In i stan gick jag och letade efter en offentlig toalett - vilket inte var en lätt uppgift, eller rent utsagt så är det en omöljlig uppgift. Det är bara typ på tåg/pendeltågstationer som toaletter finns. Vi satte på en kaffe och väntade in min dotter. Sedan tog vi en sightseeing runda och efter det blev min vänninna yr samt svimfärdig. 
Det var bara att hoppa in på tuben igen och åka hem.

På kvällen var det dax för mina gäster att åka hem, vi fick som tur skjuts till tåget och när jag hade vinkat av dom så åkte jag och min andra vänninna på bio för att titta på "Home again". Det visade sigi vara en ganska så "tunn" film med en manus som någon skrivit på förbifarten. Skådespelare prestationer var ingen höjdare heller och dom små "romantiska" scenerna var väldigt snabbt överstökta.

Så - det var nog allt väsentlig från dessa dagar. Imorgon skall jag kolla på "så mycket bättre" på tv4play.
GOd natt!

Dagen började med att sonen hade satt sin(a) alarm mellan 05:00 - 07:00 och däremellan znoosade han igenom alla signaler. Jag vaknade förståss på den första och genom gled med stor möda alla znoosningarna. Det är helt sjukt hur bra hörsel jag har!
Genomsnitt sömnen hamnade någonstans mellan 4- 5 timmar - kan bara säga att jag var redan trött när jag steg upp.

Som kronan på fantastiska början på dagen var det första frost förståss. Jag hade ju min "sovmorgon" eftersom jag skulle få skjuts till jobbet. Vi var förståss lite sena på starten och det blev inte direkt jubleums hurra när jag såg bilen som var genomfrusen. I bilen bör det alltid finnas till ett par fönsterskrapor - men eftersom vi (sonen och jag) är då ny börjare på "äga bilen" så fattades denna fantastiska makapären. Jag tog fram min Coop medlemskort samt Ica kundkort och sen började vi skrapa. Dessutom gjorde vi de man inte fick göra - starta bilen, men nu var det nödläget och det hjälpte väldigt mycket med avrostningen.

Allt på jobbet var bra - jag nästan känner mig som en rånare eftersom jag får betalt för ett arbete där jag trivs och som jag inte upplever som "väldigt stressig".

Efter lunchen blev jag upphämtad och sedan åkte vi in till Stockholm för att se premiärvisningen av serien "hopp om livet" där min vänninnas dotter har en av huvudrollerna. 
Det var fint mottagande av oss besökare. Röda mattan hade rullats ut från biografen till gatan och inne i salongen bjöds det på dricka och snacks. 
Innan visningen hölls det flera tal och ungdomarna presenterades till oss publiken.
Serien handlar om hur åtta ungdomar hade överlevt sina olika cancerdiagnoser och hur de hade lärt hantera livet. 
Det var ingen snyfft historie, de hade nämligen startat ett projekt där de via standupkomedi skulle presentera sina storyn. Det var så starkt - och vi i publiken både bölade och skrattade.

Jag själv hade drabbats av Fibrohjärna, så den första avsnitten tittade jag med öppna ögon fast "ingen hemma". Jag bokstavligen sov med öppna ögonen strax efter att biosalongen hade släkts. Det var fruktansvärt obehagligt och jag hade ingen som helst kontrol över min kropp. Som tur - höll jag mig ändå sittades hela den stunden då jag i stort sett var "medvetslös". Tack och lov så höll den inte länge , kanske mellan 10-15 minuter.
Efter filmvisningen blev vi alla deltagare bjuda på middag hos produktionsbolaget.
Jag var en aning piggare men tröttheten hade tagit hård grepp i mig och jag bara längtade efter att få komma hem.
På vägen hem köpte vi pizza. Jag var super hungrig och superduper trött... så jag åt min pizza fast varenda tugga var fruktansvärt jobbigt. Tänka sig att "tugga kan vara tröttsamt jobbigt" även om man är superhungrig.
Ja - det var verkligen en kväll till att minnas!
Jag bara hoppas att jag aldrig mera skall behöva känna sån trötthet.
Annars var det riktigt riktigt fin dag/kväll!

Hann ju inte skriva igår kväll då jag fick gäster och vi satt här hemma fram till midnatt och bablade. 
Som sagt våran vänskap sträcker sig över 19 år - och precis som hennes dotter nämde, vi firar vår tjugoårsjubileum den kommande sommaren. Det bör vi nog fira på något vis!
Annars var min dag lik den en annan, dom här höstdagarna löper som skenande hästar. Tiden ruser  fram och snart är det höstens höjdpunkt då skolan har första lov. Sen går det fort. Tidigare tyckte jag att den här tiden gick så långsamt, att det tog evigheter för till höstloven. 
Man blir liksom inte ynge på kuppen direkt, så det gäller verkligen att fånga solstrålarna - både bokstavligen och även metaforiskt.

Oavsett, det blir bra det här med. 

Dagarna blir kortare lik datumen till D-dagen.
Idag smet jag ut när eleverna var på sina lektioner. Jag promenerade runt seminariets trädgård och kände bara en massa nostalgi och saknad. Jag förstår egentligen inta alls att jag tänker på Dominique när jag går där eftersom det bara var en gång som vi gick där tillsammans och det var på "see color" utställningen.
Men jag satt nog mycket där ute vid havet under min fyra åriga utbildningen. Förmodligen tänkte jag på honom och det är kanske därför jag känner hans närvaro där oxå? Dom små sothönorna som simmar vid strandkanten och dyker med hela kroppen under ytan - dom var Dominiques favorit fåglar - och på sätt och vis så påminner dom om honom mycket. Mina favoritfåglar är svanar - de är så graciösa och rena, som änglar på vatten. Sothönorna är små filurer, kvicka och akrobatiska på sätt o vis.

När jag kom hem så hade jag planerat in storstädning. Det blev av och jag är mycket nöjd. Jag gjorde lite små ändringar i möbleringen i stora rummet. Nu känns det som ett hem igen.
På skrivande stund sitter min son med sin flickvän i storarummet, de samtalar och kelar med kissekatterna. Visst är jag helt slut och min rygg värker men - att få den där vardagsrummet att bli ett levande rum istället av en rum som man bara passerar igenom , är värt all mödan.

That´s all.

Idag kommer jag kompensera min gårdagens text, detta blir alltså bara en kortis med minimalt reflektioner.
Vaknade - regn

Jobbade - solsken

Hemma - trött - mörker

och nu på kvällen längtar jag bara att klockan ska närma sig nio så jag kan gå o lägga mig. Det blir långa två timmar de!

god natt!

(minimalt - var det!)

Inte världens bästa kväll direkt. Fast dagen var bra trots att morgonen var fylld med fibrosmärta. Jag valde att ta den där senare bussen och komma till jobbet bara tio minuter innan vi börjar. Jag är nog inte helt klok så som jag har stressat mig iväg för att finnas på plats 20 minuter innan. Det har betytt att jag har fått byta buss och vänta en massa på olika hållplatser samt trängas med elever. Idag satte jag mig bara på bussen och chillade dom där 45 minuterna som det tar från centrum till jobbet. Inga byten och att jag fick sitta i lugn o ro hela vägen. Nu är det slut med fröken "duktig" - jag får ändå ingen medalj för dom minuterna som jag står och fryser bara för att vara på jobbet några minuter extra på morgonen.

Jag hade precis ett vanligt måndagssamtal med min 12 stegs sponsor. Jag ringer henne varje måndag och så har jag gjort dom senaste 11 åren. Det har varit min trygghet att ha henne som backup då jag letat efter ett rödtråd blad mitt kaotiska liv. 
Dom senaste tre åren har mycket av det kaotiska blivit väldigt balanserad, trådnystan är ihoprullad till en prydlig boll och jag känner att jag kan när som helst - om jag vill - sticka en tröja eller grytlapp av mitt egetliv. 
När man har en sådan här sjukdom med konstant smärta, synproblem som i värsta fall kan leda till blindhet och en mage som är sjukt opålitlig och allat annat smått och gott - då orkar man inte längre har vardagsdrama som "relationersproblem" - besatthet, tjafs på jobbet mm. Jag lever för att överleva. Jag är tacksam att jag kan fortfarande känna glädje - inte att jag är bitter för att jag vill ha mera glädje så som det var tidigare.
kvällens samtal avrundades till att vi skulle börja prata om dagens texter ... jag har läst dom ibland... men tyvärr känner jag inte igen mig själv i dom, de är liskom som från ett annat sekel av mitt liv. Ska jag säga de? Nej det tror jag inte, för då låter jag högmodig. Istället så går jag med på det och sväljer den här klumpen som jag har någonstans i bröstet "jag duger inte som beroende längre" - jag har blivit högmodig eftersom jag inte längre kan känna igen mig med programmets problem. Fast - är det inte det som var meningen - att man går vidare. Man lär sig ett nytt sett att leva? Att man inte längre hålla sig fast till destruktiva relationer sam beteende mönster? Att man förstår att en är för mycket och tusen är aldrig nog. Eller att man upprepar samma misstag om och om igen och förväntar sig ett annat resultat?
Men jag har ju lärt mig ett nytt sett att leva? Jag är tacksam - för allt - även all skit i mitt liv. Jag är tacksam för mina karaktärsdeffekter - för utan att granska dom hade jag aldrig kunnat ersätta dom med något bra. Jag gör min dagliga inventering, varje dag -faktiskt varenda gång direkt när jag märker att något känns fel. Jag går inte in och harmas även om jag har tendenser kvar att göra det, jag tittar då på mig själv istället och ser varför jag blir irriterad på andra.
Jag är så ledsen just nu. Jag känner som min kära sponsor - vill sponsra mig så som hon gör med alla nykomlingar. Hon vill liksom hålla fast att det ska följa en viss form och när jag inte riktigt passar i den formen så provar hon baka mig in i den så att jag inte ska halka ut.
Det ända "halka ut" som kan hända är att jag känner att jag måste passa in - vilket gör att jag faktiskt inte kan. Jag kan inte gå tillbaka till den där medberoende - att tillfredställa någon annans behov av att göra ett bra jobb -för då är jag inte mera mig själv.Det är det som gör mig så jävla ledsen nu. 
Jag har tappat de mesta av mina fina tolvstegsvänner - eftersom jag inte kan gå på möten (då jag är för trött pga min sjukdom) och jag har ändå kännt mig helt "med" eftersom jag har mina vänner och vi ändå tillfrisknar tillsammans genom samtal och träffar.
PHuuu! Hon tror att jag inte längre tillfrisknar bara för att jag inte skriver på stegen, men jag har ju faktiskt snart skrivit ett daglig inventering här på poeter - snart ett år nu. Är inte detta nog att "blotta sitt innersta?"
Allt har sin tid här i världen. Mitt senaste år har varit ganska så tuff - jag har överlevt och ändå känner jag att den har faktiskt varit en riktigt bra år - att min själsliga växande har nått sin höjdpunkt.
Ja, ikväll var det mycket!
Hoppas på en bra lösning på min dilemma.

Hemmåt! Sov väldigt dåligt och hade jätte ont i kroppen - lite trist däremot eftersom jag verkligen hade alla odsen för en godnatts sömn på min sida.
Jag och min mamma var på förmiddag iväg och hamstrade kaffe. Man fick köpa två för en specialpris - men bara två per person. Så vi köpte varsin laddning och sedan lämnade jag sakerna in i bilen och sen gick vi en ny runda. Dagen innan hade vi gjort något liknande - fast då var även min dotter med och vi hoppade över extra rundan. Idag hade min mammas hund sin fyraårs dag, för att vara en hund så älskar jag honom väldigt mycket. Inget illa om hunder så men jag är verkligen en kattmänniska. Samtidigt så är inte den hunden helt hundig av sig. Den vill ju sitta i famnen, pussas och när jag är där så vill den gärna att jag går och bär den - det är då han blir lugn.Fast efter att mina pappa dog såg har den verkligen lugnat ner sig jätte mycket. Det intressanta är att min mamma har blivit väldigt kär i hunden och ser hur mycket den faktiskt skyddar henne och är till sällskap. Hon är ju uppvuxen i generationen då hunden hade uppgift att tjäna sin ägare och även om hon aldrig riktigt krävt något av honom så har hon inte heller skapat tydliga kärleksband - förutom nu.

Min yngsta son fylde 19 år igår, jag brukar inte skriva något om mina barn här och det är mest för att respektera deras integritet. Ingen av dom läser mina texter men för mig är det ändå viktigt att det jag skriver om ska handla om "mitt sätt att se på världen och hur jag lever i den  - när jag går mina "up and downs". Mina barn är mina UP´s - deffinitivt och jag är så glad för allt dom är och har åstadkommit. Jag kände mig ledsen igår för att jag inte kunde vara med sonen då han fyllde år - men samtidigt så var jag så glad att han numera har en flickvän och det verkar som hon hade fixat en fantastisk födelsedag för honom. Definitivt bättre än vad jag hade kunnat.
Det är bara att acceptera faktan att våra barn "är inte våra barn", precis som den vise Khalil Gibran skrev i "profeten". 

Hemresan gick bra även om min väska vägde en hel tonn - känns det som.

Jag känner mig ändå utvilad och glad. Någonstans i mig har jag börjat acceptera att hösten har kommit på riktigt. Jag känner mig trygg med att kvällarna är korta och när som helst kan det regna. Jag hade gärna tänt massa ljus - men eftersom jag har små galna katter här hemma så släpper jag dom tanken.

livet är ganska så bra ändå.

Jag vaknade mitt i natten - exakt klockan 03 för att näsan började tok rinna. Jag var jätte trött och kunde inte hitta några näsdukar i närhet (eftersom jag inte är hemma) så jag var tvungen att stiga upp och hämta hushållspapper åt mig. Tre timmar senare gick alarmet och jag kände inte mig så mycket freshare då heller. Men det var bara upp och hoppa - för det var spridning av pappas aska idag. Jag hade en klump i magen eftersom jag viste att vi inte skulle klara av den uppgiften genom utan att fälla massa tårar. Min droppföråd borde har sinat i det här läget men nej - det fanns gott om kvar och om det inte skulle finnas hade klumpen i magen bara vuxit ännu mera vilket är en sämre allternativ. Det var en vacker stund - kapellklockorna ringde långsamt och min dotter bad min pappas kvarlevor i sin famn. Sedan på spridningsplatsen fick jag börja och jag spred askan i en cirkelform - efter den första cirkeln tog min dotter över och sedan avslutade jag. Det blev sammanlagt tre cirklar - tre som siffra för mig betyder äkta kärlek.  Efter vår lilla minnsestund åkte vi iväg på andra ärande.
Sedan på kvällen åkte vi åter till minnselunden och tände ljus samt la fram en bukett med rosor. Min brorsdotter hade skickat med en täckning som vi även la fram : "till fafa - världens bästa farfar!"
Jag vet att det inte alltid kommer att kännas så här, att smärtan kommer att avta då accpetansen har landat. Men för tillfälle saknar jag enormt mycket min pappa. Ärligt så pratar jag inte med någon om min sorg, jag bara tröstar alla som beklagar sorgen till mig. Jag förklarar att han levde ett bra liv och han dog lycklig - och det var sant.
Men vi människor vill helt enkelt inte har avslut för saker som fungerar - relationer som är viktiga. Vi vill ha mera. Och det är där jag är nu. Jag jobbar hårt med den där lilla Pia som bor inne i mig som vill skrika högt efter sin pappa. Jag vill en gång för alla - känna mina pappas starka armar runt mig när jag somnat på soffan (med flit) och han bär mig ner i min egen säng.
Den där saken tog jag faktiskt med in i min egen föräldrar roll - om mina barn råkade somna på soffan eller någon annanställe - jag väckte alldrig dom utan jag bar dom in i sängen. Jag ville att dom skulle känna den där känslan av att bli omhändertagen även då man inte är helt vaken.
Ingen av mina barn har reflekterad om de till mig. Men för mig var det trygghet utöver allt annat.
Min älskade far...
jag kommer alltid sakna dig! Älskar dig så!

Jag är bara så innerligt trött!

Det är sent nu - speciellt för mig som brukar lägga mig kl 20:30 och somna sedan efter några avsnitten av något netflix serie. Flygplanen till Helsingfors var över 30 minuter försenad så ny är lokaltid 00:31 vilket i Sverige är då en timme mindre. Det har varit en lång dag känns det som. Det har gått väldigt bra fram tills när jag satte mig i flygplanen och bredvid mig satt en ungkille (han själv påstod sig att vara 25 - men i mognads mässigt är mina elever i klass 7 äldre) som lyssnade på musik och spelade typ - luftgittar eller var det lufttrummor. Han var utklädd som "rockstjärna" och presenterade sig lite som om han var en kändis som jag borde känt till. Han berättade att han hade varit på konsert med världens bästa band - sedan pekade han på sin väska där det stod Rolling Stones. Jag svarade att jag också hade haft några bekanta som även varit på samma konsert - då påpekade att han hade VIP biljetter till den.

Han babblade på - på finska och alla mina hjärnsceller höll på att gå i kors i mitt huvud. Jag var oerhört trött och pojken hade stor behov av att få bekräftelse. Det kom fram inom 5 minuters samtal att vi har totalt motsatta syn på livet. Han var extrem borgare - som anammade att betala skatt kunde jämföras med rån - alltså att man blev rånad av sin personliga egendom då man betalade skatt. Han tyckte även att feminism behövdes inte eftersom vi redan lever i ett väldigt jämställd värld och att om han hade bott i USA så hade han också röstat på Trump. Han berättade även att han "jobbar i banken" och att män är dom bästa säljaren om man jämför könen samt att bonus är morötter för bankirer och det är "rån" när man måste skatta de.

Ja - ni förstår, jag var väldigt trött! 

Jag orkade inte ens argumentera med människan.

Men - jag var ändå lite tvungen till att avsluta min dag här - genom att skriva ner det jag fick uppleva. Det nämligen flög  en tanke i min hjärna flera gånger om att - det där var en stort kosmiskt skämt. Hur i hela världen skulle jag hamna och sitta bredvid någon som var så olikt mig och dessutom hamna i diskussion med människan?

Ja, det var allt från i dag... nu ska jag sova!

Början på en vanlig dag, på jobbet var det bra men sedan började saker gå snett. Det började med en föreläsning som kollegiet var inbjudna till. Jag hade någonslags motstånd så jag förberedde mig till att det kunde leda till något annat. Rummet fylldes med folk - den var full när jag kom in och då valde jag en sittplats nära utgången. Dörren öppnades och stängdes och flera och flera kom in. Mitt hjärta börjad slå snabbare och hjärnar gick i högvarv. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med i det föreläsaren pratade om - men eftersom han kom från Filipnerna och pratade engelska med brytning samt själva ämnet handlade om svårbegriplig världsekonomi - så upptäckte jag att mina tankar fastnade på orden och alla sinnen koncentrerarde på allt som hände runtomkring. Synen sökte detaljer, hörseln tog in alla som prasslade, gick in och ut eller flyttade på stolar. Luktsinnen letade efter frisktluft - vilket var bristvara på en överfullt sal/rum. Känselsinnet upplevde  mina svettkörtlar och kalla kårar samtidigt och hjärtat - den sprang maraton i mitt bröst.
Så jag smet ut då de återigen poppade in två personer - in i den överfyllda salen.
Hade lite dålig samvete men ärligt sagt: "skit samma!"

Efter bussresan hoppade jag på min cykel som hade stått ute i regnet sen igår. Mitt i byn fanns det en enorm vattenpöl som var bevis av kommunens ursla gatu underhåll.
Jag gick igenom streetfoodmarknande - men hade ingen aptit att börja de eviga sökandet efter något gott. Vid stora korsningen väntade jag på grön ljus för cyklister samtidigt som jag noterade att den sexfiliga vägen hade stora körspår som hade slipat av den vita stoppsträckan vid trafikljuset. När det byttet till grönt kände jag hur cykeln guppade upp och ner vilket gjorde att jag inte kunde cykla så fort. Bilar svängde in i den andra körbanan efter halva korsningen - vilket gjorde att jag var tvungen att sakta ner ännu mera fast det var gröntljus för mig. Den sista bilen hade mage att tuta åt mig och då tappade jag balansen och steg av från cykeln. Gaaah! jag blev så arg så det bara kokade inom mig. Det var en cykelpassage och jag hade grönt ljus och även om den skulle har blivit rött när jag cyklade över så hade det med göra att bilisterna som kom från mitt vänstra sida inte väjde för mig. Det kan jag liksom förstå - även om det är förjävlig då det är regningt och de sitter i varma sköna bilar så är höjden av fräckhet att tuta och nästan köra på mig! Jag var lite chokad faktiskt men jag fortsatte att cykla hem för jag ville bara komma in i värmen. Bara ca 200 meter hemifrån mig sprang en liten pojke med rött t-skirt på sig rakt ut i vägen från ett tomt/hus. Han sprang över vägen och sedan fortsatte han att springa iväg tills jag inte längre kunde se honom. Allt gick väldigt fort och jag var även chokad över det. Den här lilla pojken hade tur - att det inte kom några bilar eftersom han sprang ut bakom en buskage - som var strax efter en korsning och en backe upp. Till och med jag med cykel och trött blev rädd att cykla på honom. Jag stannade en stund och väntade att någon från huset skulle komma ut och leta efter honom - men det hände aldrig. Så jag gick hem.

Märkliga händelser! 
Så jag är lite omtumlade fortfarande. Ljudet av höstrusket utanför mitt köksfönster är ingen tröstande faktor.
Bara liksom lite av vardagsdrama.

Frusen - det är jag idag. Kanske för att jag lämnade balkongdörren öppen och även fönstret i köket lite grann. 

Jag tog mig till den där streetfoodmarketing efter jobbet. Gick runt två timmar där - och nej, det var inte så stort! Svåraste var att jag hade beslutsångest. Dessutom var det obehagligt att dom flesta inte tog emot kort eller swish utan det var "cash" som gällde.

Jag köpte 3 italienska ost bitar för 212 kr. Sedan köpte jag en massa salami för 150 kr och slutligen när jag hade skaffat "cash" så köpte jag 3 fudge bitar.

Jag ville verkligen äta något men det var inget som fick min smaklökar att drägla. Så jag åkte hem - dö hungrig och när jag väl var hemma så började jag käka först ost och korvar och sedan till dessert dom där fudgen - som jag inte alls skulle ens äta!

Kanske är det matkoma jag lider av? Frusna fingrar och kalla kårar i hela kroppen.

Jag är bara så innerligt trött!

En bättre dag.

JOBBet var bra, lite lugnare idag.  När jag var på väg hem passerade jag genom byn och där var det full rulle med förberedelser till morgondagens Street food market. Det visade sig vara en festival med 17 olika matstånd - typ mat från hela världen. Det var lite det jag saknade när det var den lokala festivalen i slutet på sommaren. Då handlade festivalen mera om musik och underhållning och mindre mat. Då åt jag ingenting eftersom jag fick beslutångest samt att köerna var så långa. Denna festivalen handlar i stort sätt bara om mat - även om jag såg någon som kommer att sälja hangjodra tvålar. (vem vet - kanske man kan käka även dom?)
I vilket fall som helst - så låter det kul och det såg väldigt gott ut. 
Här hemma har jag bara tagit det lungt. Jag hade en halvportion kvar av min "världens snabbaste äppelpaj" som bara innehåller äpplen, havregryn och smör. Det var mening att vara riktigt nyttigt men när jag sedan piffar till det med vaniljsås - så gör jag den nyttiga stunden till en vaniljsåsorgie. Alltså jag kan ju inte ta lagom mycket vanlijsås utan jag äter ju upp hela fem desiliter oavsett om det finns äpplen kvar eller inte. Ärligt sagt så är jag inte ens helt hundra om jag gjorde äppelkompotten för äpplens skulle eller för att jag vill komma åt den där vaniljsåsen. Gaaah va jag kan bli trött på mig själv ibland. Men som straff att jag varit "stygg" så fick jag ingen middag istället. Får överleva med den där 5 dl vaniljsås hela dagen då!

Ja, det är väl allt från denna knasiga tisdag!

Det har gått en månad och två dagar sedan min pappa dog. Tiden går fort och nu är det bara 80 dagar kvar tills Dominiques årsdag - då har gick bort. Det är stora vändningar i mitt liv. 
Jag hade en mycket obehaglig dröm inatt. Jag drömde om att när jag en dag tittade in i spegeln hade hela mitt ansikte deformerats. Den hade fått en triangelliknande form där spetsen var då min panna. Jag hade mycket svullet kropp med enorm dubbelhaka och mitt hår var färgat till konstig brun och såg mycket sliten och kort ut. Jag undrade varför jag hade gått med om att klippa håret nu när jag äntligen hade fått lite längre hår. Men sedan tänkte jag att - "den växer ju!" Däremot kunde jag inte komma på hur jag skulle bli av med alla extra kilon samt den märkliga formen som mitt ansikte hade fått. Märklig dröm! Visst har jag sett hur åldern har de senaste tiden format om min kropp och hela mitt utseende. Det är inte alltid helt lätt att bara acceptera att huden inte längre är spenstig och när man inte ler så hänger kinderna platta mot ansiktet.  Jag hade nog hellre dragits med skrattrynkor än bevis på "hårda liv".

Annars har måndagen varit som den brukar... På jobbet har man ju fått handskas med elever som int riktigt landat efter helgen. Det bara surrade även i mig då det blev lite för hektiskt med hög ljudnivå samt koncentrations svårigheter. Sådant arbetsmiljö är ok en gång i veckan men om det blir bestånde så blir man rätt utmattad. 

det var nog allt det väsentliga från idag... god natt från mig.

Vaknade med dålig samvete, har inte haft lust eller tid att fixa här hemma. Så innan morgonkaffet (bra metod - peppar verkligen!) hade börjat med städningen. Det finns så mycket som man måste organisera i ett hem, efter en vecka är det som en bombnedslag och ärligt fattar jag inte hur det går ens till. Jag brukar ju ändå hålla efter?
Så ta upp alla mattor, damsuga, moppa golvet och packa ihop alla sopor samt vattna blommor tog så där en timme och då blev min belöning kaffe med frukost. Men sedan hade jag hela källsorteringen samt alla pantflaskorna som skulle fixas. Det gick ju bra om man bortser att jag stod vid återvinningsplatsen som en polis - då jag såg att en herre hade minsan grovsopor med sig som han tänkte slänga ut i en hörna. Jag sa till honom att men "dom där får du åka till tippen".
Men det är sant - det ser förjävligt ut runt återivnning vid parkeringen. Folk lämnar allt sitt skräp där och tror att det finns någon som öppnar deras soposar och ska sortera de dom inte själv pallar. Där ligger även söndriga leksaker, stolar, däck, resväskor mm. SUCK säger jag!
Sedan fick jag traska iväg till jobbet. Det här var ju min varannan söndagspass och det gick ju bra. Fick även tvättat min vinterjacka vilket jag inte kan göra här hemma då jag inte äger en torktrumlare - och vår tvättstuga är helt omöjlig att få några lediga tvättider i. 
Däremot har regnet fallit ner nu två dagar i sträck - och nu på kvällen hade de bildats enorma vattenpölar lite överallt. Kan tänka mig att nere i byn som ligger i dalen är det översvämning på vissa ställen.
Det var allt för denna dagen!

Fick en skön natt för en gångs skull. Visst provade kissarna väcka mig men jag gömde mig under en pläd och då kunde dom små rackarna inte förstå vart jag hade tagit vägen. Kasia - tjejen satte sig på mitt ansikte och det tog inte lång stund då jag var tvungen och ge mig till känna så hon kunde flytta på sig. Men som sagt - annars sov jag gott!

Efter frukosten gjorde jag mig i ordning till att åka in till dotterna och sedan till Nacka reservatet där alla trattkantarellerna väntade på oss för att bli plockade! 
Det var fint vänder än - då jag cyklade hemifrån. Jag tog på mig  min nya gula regnjacka men eftersom det inte regnade än - så  struntade jag i gummistövlarna som typ väger två kilo per skor. Jag tog på mig ett par sköna tjocka stumpor och mina lite rubbostare joggingskor. Förståss började det dugga när jag cyklade hemifrån - men jag tänkte tappert att det kanske inte skulle regna i Stockholm. Det var ju nästan sant - när jag kom fram så regnade det INTE - men vi hann ju inte längre än bara hoppa på Saltsjöbanan då det sakta men säkert började regna. 
Men vi kom till skogen! Fast - kantareller och trattisar hade gömt sig för oss. Vår fångst blev ca 3 dl trattkantareller och ungefär lika mycket lingon.  Det var rätt blött i skogen för mossan var fuktig - så mina skor var dygnsura när vi gick därfrån och torrare blev det inte då jag  råkade trampa på ett djup vattenpöl. 
Jag bestämde mig att det var dags för mig att införskaffa ordentliga höstskor - så när vi väl hade varit hemma hos dottern och bytt om så gick vi rakaste spåret in i affärer för att leta efter skor.
Ingen enkel match - för jag är väldigt kräsen av mig. Hittade tillslut ett par helly hansen kängor på Igors. Dom hade kostat 1800 kr men där var dom nersatta till 800kr.

Sedan åkte jag hem, somnade nästan i pendeltåget men piggnade till när jag skulle cykla hem. Så nu är det bara att göra lite kväll här hemma. 

Ikväll fattar jag mig kort - för jag är trött helt enkelt.

Jobbet har varit bra - slutade extra tidigt så jag åkte hem bytte om och sedan åkte jag inte till storstan för att träffa dottern. Vi fikade, gick lite runt i affärer eftersom jag letar efter gummistövlar till mig själv, och sedan gick vi på bio.
Jag fick äntligen se filmen "Det" som är en skräckfilm. Jag älskar skräkfilmer men det är sällan som jag ser några eftersom jag vill ha sällskap med mig. Min kära dotter hade ingen aning om vad hon hade gått för filmgenre med på. Hon var så vettskrämd så jag kunde själv slappa av och njuta av skräcken. 
Klockan var väl 21:15 då jag hoppade på pendeltågen och åkte hem. 
Så nu är det sova som gäller här, jag och dottern ska träffas åter i morgon och sticka iväg på svampskogen... Vore ju fantastiskt om vi faktiskt hittade något... men innan dess - sova sött!

Idag har varit en väldigt fullspeckand dag. Först en hel dag på jobbet och därefter kollegiemöte (skolans personalmöte heter kollegiemöte). Därifrån fick jag kuta iväg lite tidigare för att gå till körskolan och vara med på risk ettan. Jag har gjort det en gång innan för sju år sedan men giltighetstiden håller bara fem år - så det var dags att göra om den nu. Måste säga att den här gav mig mera än den första då man var väldigt fokuserad på att räkna hur många promille alkohol man kunde dricka och hur lång tid det skulle ta för att bryta ur kroppen. Eftersom jag inte dricker alkohol och inte använder narkotika så kändes det lite motigt att göra om kurssen - men nej.. den var intressant eftersom man nu koncentrerar även på mobilen och trötthetspåverkan i trafiken.

Så - nu borde jag vara helt slut eller hur? Speciellt när jag har dessutom cyklat både från skolan till järnvägstationen 6 km i motvind - samt från körskolan till hem ca 4 km. Och den sammanlagda tiden från att vara borta hemifrån är ca femton timmar.. Men - min trötthetsekvation är inte helt enkel att räkna ut. Jag är pigg som en mört faktiskt!

Så nu undrar jag om jag skulle börja satsa på att ha lite mera händelserik liv, kanske prova gå på någon konsert eller teaterföreställning någon gång?
Fast, innan dess måste jag ju få det där körkortet så att jag kan enkelt ta mig till och från hem och festen.

Så - i stora drag har min dag varit bra och jag har inte hunnit reflektera på något tragiskt idag - livet är helt okej.

Sov morgon som avslutades redan kl 05 då kissekatten ansåg att jag hade sovit tillräckligt och började puffa och pussa som han bara kan. Insåg att det skulle bli enklare att bara ge honom frukost och sedan prova sova en stund till.
Natten hade varit så rofylld - jag sov utan mardrömmar eller ångest och det är sällsynt lyx.
När jag väl steg upp var jag ganska så utvilad och energifylld. Jag hängde upp tvätt, dammsög och bytte vatten i akvariet. Ofta när jag är så full med energi brukar det hände små olyckor som gör att jag får mer arbete och så var det även idag. Jag satt slangen in i akvariet och lämnade vattnet rinnandes för en kort obevakad stund då jag fyllde på kaffekokaren med vatten. Sedan kände jag att jag måste springa in och kolla läget - och visst hade slangen glidit ur akvariet och spottade med full ös vatten över storarumsgolvet. Dom korta sekunder  - blev ca 15 liter vatten som jag fick torka upp i flera omgånger. Jag är rätt imponerad över mitt teknik däremot - med en stor handuk torkade jag bort all vattnet i nolltid. (och på kuppen fick jag rent i rummet)

Jag hann även göra klart skrivarbete till jobbet innan jag lämnade hemmet för en indrottsdag på skolan. Vädret var helt fantastiskt så den arbetsdagen var verkligen lyckad.

På körskolan gick det också bra - idag övade jag rundelkörning med uppsikt, dödavinkel och växling. Det är riktigt roligt att köra bil!

Det var nog allt från idag. Kanske inte så intressant men - för mig dagar som är lite mer "normala" och inte värsta känslomässiga berg-och dalbanor är lyckade dagar.

Jag har haft en hyffsad bra dag på jobbet. Däremot var jag dö trött när jag gick därifrån och skulle till körskolan. Tröttheten var grym och varken kaffe eller oreons kex fick mig till att bli piggare. Jag var nästan till rädd att köra bil men när jag väl satte mig bakom ratten så blev jag pigg som ett mört! Däremot kom vi inte så långt från trafikskolan. Dagens lektion har handlat om att backa och parkera. Dragläge och fotarbete med koppling/broms/gas fungerar bättre och bättre för varje gång. Hoppas verkligen på att jag fixar körkortet denna gång.

Hösten är verkligen här. Jag är inte så entusiastiskt inför denna mörka årstiden. Visst kan lövernas färgfulla prakt vara enormt vackert - men ärligt när ska man hinna titta på det när man är blöt om fötterna och vill bara hem i värmen?

Jag känner mig dessutom taskig mot mina blommor som får vissna ute på balkongen, jag pallar inte ens gå ut till dom fast jag har en hel del tomater som skulle kunna plockas in. 
Ussssch ja, hösten!
O inge värmeljus kan jag heller tända för mina underbara kissekatter är för nyfikna och osmidiga, så det blir ingen mysbelysning här direkt. Däremot är jag flitig användare av mina saltlampor som ger en väldigt varm och behaglig belysning i köket och sovrummet. Glömmer däremot släcka lampan om kvällarna i sovrummet och sedan vaknar jag mitt i natten då det är lite för ljust i rummet och jag tappar helt tidsuppfattningen.

Känns som jag inte har något vettigt att säga idag. Läser jag igenom texten kommer jag säkert radera alltihop... så jag låter bli det. En dag kanske jag själv tycker att det är intressant att läsa "vad jag tänkte / funderade".

Ibland överrumplas jag av den kraften som sorgen kan plötsligt attackera mig med. 
Idag - helt oväntat tänkte jag på Dominique och hans livsglädje. Jag mindes då vi förra sommaren, strax efter hans diagnos, var ute och promenerade. Han hade bestämt sig att överleva och att han nu skulle göra allt som stod i hans makt att börja kampen mot cancern. Den promenaden var bara på tre km max - men strax efter halvvägs fick han en värsta sortens smärtattack. När jag berättade att jag själv hade levt med sådana smärtor de senaste fem åren blev han väldigt ledsen över att han inte hade haft någon större empati för mig utan mest tyckt synd om sig själv när han var tvungen att dras med någon som  gnällde över "lite smärta i ryggen". Cancern var nog både det värsta och det bästa som kunde hända honom. Missförstå mig rätt här nu. Cancern är förståss aldrig något roligt att få, men den skolade honom med hårdhandskar. Han lärde sig ödmjukhet och empati samt värdet av att bli älskad och att älska tillbaka. Tidigare hade han alltid varit en mycket hjälpsam och omtyckt men han behandlade dom som älskade honom med en nonchalans. Han trodde att han var odödlig och därmed värderade han ingen särkskillt högt. Jag skulle säkert kunna skriva en bok om den förvandligen som han gick igenom med cancern. Visst "fuck cancer" och allt det där jobbiga, men livet är till för att levas och läras. Och han lärde verkligen mycket, han släppte loss sitt ego och älskade både människor och liv från hela sitt hjärta. Han blommade till den människan han var egentligen menad att bli från första början.
Alla dessa tankar flög förbi mig idag det var kraftfullt och gråten i halsen höll på att strupa mig. Jag spände mina ögon så att tårarna skulle gå tillbaka in i tårkanalen. Jag ville bara komma hem och storböla men nu när jag skriver - känner jag inte längre samma sorg. Jag känner acceptans, ödmjukhet, tacksamhet, kärlek och vemodigt längtan... En dag kommer vi att återförenas igen och då är vi både våra sanna jag.
Tills dess, kämpar jag på och lever livet.
Om det är någon som tog illa vid sig att jag jämförde mina fibrosmärtor med hans cancersmärtor så kan jag säga att det är tyvärr lika illa vissa dagar. Förståss var han så mycket mer sjuk i slutet och hans smärtor ökade kolosalt allt eftersom tumörerna spräd sig helt vilt i kroppen och knagade sönder hans inälvor. Men i det läge fick han mycket smärtlindring och det jobbigaste var nog all illamående, svaghet samt feberattackerna.
Däremot har man Fibrosmärta möts man oftast av skeptisism av läkarna. Man får sällan smärtlindring, vi blir ifrågasatta och kategoriserade som gnällkärringar som är lata och vill bara bli sjukskrivna. 

Ja... det var nog allt.

Idag har jag varit på min älskade Saltå by och jobbat. Det har varit en aning krävande dag då jag inte varit där på ett tag och jag jobbade på så som om jag aldrig varit därifrån. Självklart så kan man inte bara klamppa in så där då eleverna ställer sig lite skeptiska mot mitt varande, "ja - alltså trevlig att se dig och du är helt härlig men... du kan väl vara lite extra go´nu när du inte varit här på ett tag, typ borsta mitt hår, klia mig på nacken, sitt med mig och titta på solsidan mm" och allt det där inom de första 10 minuterna. När jag liksom tyckte att vi har hela dagen på oss och att vi kunde ta en sak i sänder, var jag inte så populär längre.
Fast vi hade jätte bra ändå!
Men efter en 13 timmars arbetspass så blir man lite mör i knoppen.
Så - det var nog allt från idag här. 

Dag - 90. Glömde förståss skriva men min dag var ungefär sådan som jag fruktade att den kunde vara. I stora drag - tråkig. Jag promenerade ner till byn och handlade lite tandhygienartiklar till min lilla Eddie kisse som är väldigt glad för att gosa nära ansiktet. Hans andedräkt är inte av den frächaste så jag har blivit lite nojig med att han kanske lider både tandsten och inflamerad tandkött.  Efter det gick jag runt i alla möjliga affärer - vilket inte är särskillt många eftersom vår by  håller på att dö av utbud. Jag bojkottar  förståss affärer som HM och Lindex samt Kappahl - eftersom den förstnämnda har dålig kvalitet och dom två sistnämda är bara dö trista.
Min känsla för dagen handlade om "fan va trist liv jag har - hoppas ingen ser mitt missär" samtidigt som en liten envis röst inom mig påpekade att jag själv väljer mitt "mod". Ute i Järna skulle man fira kulturnatt med massa evanemang - men jag är ju inte särskillt nattlig av mig och dessutom skulle jag jobba på söndag. Men - varför inte? Så jag bestämde att om det skulle råka finnas en färdmedel mot Järna inom de närmaste 10 minuter så åker jag dit. Självklart gick tåget sex minuter senare och jaga med den. När jag väl kommer till lilla Järna - vilket är tre gånger mindre än (centrum) byn jag bor i så började jag redan uppleva lagom panik inom mig. O ena sidan var jag ensam och patetisk - alltså vill jag inte träffa på någon bekant som skulle kunna vitna hur ensam jag är men o andra sidan så ville jag inte heller träffa på någon att hänga med heller -för det hade jag inte ork helt enkelt. Jag sprang från den ena gatusidan till den andra då jag råkade se bekanta ansikten och tillslut blev den där flyktbetenden för påtaglig och jag bestämde mig att hoppa på den första färdmedlen hemåt. 
Så - jag kan då säga att jag har visst varit på kulturnatten - sammanlagt 10 minuter. Han precis gå upp och promenera genom "Järna city" och sedan springa ner till bussen igen.
När jag väl kom hem var jag helt utmattad samt besviken på att jag är så associal som jag är. Vad är då andledningen till att jag blivit så rädd för människor? Helt ologiskt va - att jag arbetar som lärare och är helt bekväm med den rollen?
Troligtvis handlar det mycket om att jag inte kan ljuga - jag behärskar inte heller den ädla konsten att "småprata". Frågar någon "hur är läget" så kan jag inte bara svara "det är bara bra tack, själv då?" Jag går liksom i knut bara av tanken att någon ska ställa den där jobbiga frasen - för jag vet inte vad dom vill veta. Förmodligen vill dom inte veta allt det jag skriver här eller hur?
Resterande kväll satt jag nerbänkad vid min dator där jag kollade på en ytterligare ny serie. (How to get away with murder)

Så - så var min dag... Själv då?