Idag har jag slängts mellan 20171229 och 20161229. Jag har behöllt tårar och jag har låtit dom flöda. Mellan kl 12 - 12.45 satt jag i bussen men kämpade hårt emot att finnas vid dödsbädden med Dominique. Det var smärtsamt nog att uppleva för ett år sedan -det är inte ett dugg lättare att uppleva de igen - även om det bara är i bilder, dofter, känsel och hörsel. Jag minns hur hans hud kändes  mot min hand. Kallsvätten som rann i hans bara bröst och andetagen då han sipprade desperat efter luft. Hans ögon - pupiller som snurrade och den oerhörda stumma smärtan som jag upplevde genom hans närvaro/frånvaro. Nej - jag orkar inte uppleva det om och om igen.
Men jag saknar honom så! 
Jag har inget som jag behöver säga till honom, allt blev sagt... bara några frågor som  inte blev svarade men vad betyder dom egentligen?
I slutet av evigheten blir vi ett igen men nu är han borta, ett helt år har han varit borta. De sista andetagen vill jag minnas - det borde varit en utandning men jag är inte säker. Det käns som han sipprade efter luft och sedan slutade han? Hur kom då själen ut - gick den ut genom hjässen eller?
Men ut gick den! Den försvan - det minns jag! Hans ögon som var halvöppna var toma och hade ingen riktning. Hans ansiktsuttryck innehöll inte någon smärta längre och hans kropp liknade porslinsdocka. De små tunna blodkärlen som färgade huden lätt till rött hade dragits ihop och så småningom hade han bleknat till "livlös".
Han var vacker, smärtfri och rofylld trots att han inte längre var fylld av "Dominique".

Sorgen kommer i omgånger - så som vågorna när dom landar vid strandkanten. Ibland drar dom sig tillbaka, likt den där lättnaden att "nu har han fått frid" och sedan kommer vågen tillbaka med extra kraft "han finns inte längre hur fan kunde jag säga att han har fått frid - hur vet jag det"?
Nej, vet jag ju inte. Men jag kan förnimma att det är så och så borde det väl ändå vara för man har inga garantier eller bevis.

Jag ville egentligen gå till kyrkogården, till den där minneslunden där hans aska har spridits ut. Men någonting tar emot. Hans aska kanske är utspridd där men har jag någonsin varit efter hans fysiska varandet? 
Jag saknar hans ande, hans själ och hans envisa jag - den finns inte där utsprid på ett stället. Han finns nu överallt. Dagar då jag får kontakt med honom de är dagar då jag både är ledsen och lycklig samtidigt.
Jag vet - att det inte är över.
Jag vet - att vi möts igen.
Och jag vet - att han på något märkligt vis vakar över mig.

Tack älskade Dominique att du fanns!

Och tack alla ni som har följt mitt år med sorg. 

Sorgen slutar inte här - men dagboken gör det.

Hm... uppenbarligen har jag någon gång skrivit två poster på samma datum för dagarna räcker inte till - eller så är det så enkelt att året har blivit längre.
Vilket fall som helst - glömde jag skriva igår och det är imorgon som det egentligen är Dominiques års dag - då han gick bort.

Men lite kort om gårdagen - jag åkte hem från Finland. Det kändes som det alltid gör, lite vemodigt samt hälften skräckslagen - "hur ser det ut i min lägenhet då jag har varit borta hela sex dagar".
Jag hade lite kontakt med sonen under färden som råkade vara hemma och han intygade att "det var jätte fint och städat - så det är bara att komma hem."

Uppenbarligen har vi lite olika uppfattningar om vad "jätte fint och städat" betyder.
Jag städade nämligen me än tre timmar sedan förrän jag kunde uppleva de där "städat" igen. 
Han däremot hade egnat sin lediga dag till att sätta upp två hyllor åt kissekatterna inne i vardagsrummet, så det blev snyggt sen när allt var undanstädat.
Vi fick även soffan fixat då det hade lossnat två grejer mellan dom olika sittmöblerna som höll soffan ihop. Det blev juh bra - så lite skönt var det med storstädningen även om det hade varit ännu skönare att "bara" komma hem.
Sedan satt jag upp mina två ny inköpta julbelysningar - kanske lite sent men bättre än allrdig.

Vad har jag lärt under detta år av sörjandet?
Först och främst så tänker jag på den där fruktansvärda saknaden och smärtan av sorgen som får ens ögon att svida och hjärtat att blöda, det var en del av sorgen. Den delen varade som starkast dom första tre månader.
Det hände förståss  lite då och då under året men acceptansen hade funnit sin plats i hjärtat och det blev liksom mildare för var gång som det slog till.
Det som hände i början var oxå att jag kunde uppleva Dominiques närvaro - han uppenbarade sig på flera olika sätt så som att jag kunde höra hans röst prata i mitt huvud utan att jag hade tänkt på honom. Det var alltid sådana där "slående" komiska repliker som passade väldigt bra in i situationer - det var typiskt "Dominique humor". 
Det saknar jag faktiskt väldigt mycket.
Han brukade imitera komiker med udda karaktärer så som tex Robert Gustafsson brukade spela. Det fanns även en annan humorshow från typ 80 talet som han tittade på den var däremot så udda att jag orkadeinte den - men hans imitationer av den blev super roliga.
Det är nog mycket av skratten som jag saknar, livet har verkligen blivit tristare utan hans skämt. 
Ja... det är mycket jag saknar hos honom som ingen annan har men mest den där känslan av att vi förståd varandra utan att behöva förklara hela tiden. Typ som "att vara i samma våglängd med en annan människa"...
Det är väl därför jag känner mig lite som en ensam ufo som kör runt i mörka toma universum och letar efter en liksinnand.
Jag kan bara säga att universum är stort - och min ensamhet likväl är som självaste evigheten.
Jag hoppas att Dominique uppebarar sig imorgon på något vis till mig då det har gått ett helt år utan honom.
Saknaden är som sagt ihärdig men jag har  överlevt.

Sista hela dagen här i Finland, åker hem imorgon förmiddag.
Vi har varit på en liten road trip idag. Först åkte vi till Hvitträsk som är ett museum här runt trakterna. Sedan åkte vi in till Kyrkslätt där jag gått högstadiet och blivit konfirmerad. Där åt vi på en lokal "snagari" - vilket i andra ord är en Grillkiosk. Det blev två finska specialiteter, Porilainen - vilket är en hamburgarliknande sak där man bytt ut köttfärsbiffen mot en speciell korvbit (tjock jaktkorvskiva) och så har man till rå lök, gurkpickels, ketchup och senap. Min mamma tog en traditionell finskköttpirog vilket i och för sig är lite annorlunda än man kanske är van i Sverige när man pratar om piroger. Denna pirogen är friterad som en munk och den innehåller köttfärs och ris innuti. Den serveras med winerkorvliknande korv samt ketchup och senap. Jag var i och försig lite sugen på en sådan - men valde ändå den uddare varianten som man inte kan köpa någon annanstans än just på en "snagari".

Efter det åkte vi en rundtur i Obbnäs-Porkala. Det är då de område som Finland fick hyra ut till Ryssarna mellan åren 1944 - 1956. Det var där min farmor hade vuxit upp  och hennes familj  fick evakueras därifrån då ryssarna tog över. Fast då hade hon redan träffat min farfar och gift sig med honom.

På kvällen föll de lite snö ner, precis så mycket att de täckte över all isen på vägbanorna. Det blev snorhalt och även om jag har bråddar inbyggt i mina vinterskor så lyckades jag halka. Det gick inte så illa som det kunde har kunnat gå som tur!

Min brorson fyller 15 år idag. Vi ville gratulera honom så vi satt här och väntade fram till kl 21 att han skulle komma hem men nopp - han kom hem senare än så. Detta var alltså i Israel där han bor med min brors familj och idag har dom haft en helt vanlig skoldag. Efter skolan mellan 16 och 20 volontärarbetar han som sälskapsungdom för en pojke i samma åldern som har Down Syndrom. Han har god hjärta min brorson! Tänka sig att en tonåring på sin födelsedag följer upp sitt volontärsarbetsuppdrag istället av att vilja fira sina födelsedag.
Ja, det blev väl ganska mycket sagt om denna lugna dagen då. Märkligt att det faktiskt händer saker då man bara "är".

Juldagen.
Den var som juldagar brukar vara. Prestiglös och lugn. 
Det största för dagen var väl promenaderna med hunden och speciellt att hålla balansen på de isiga gångbanorna! Vägverket hade nog tagit en liten runda på eftermiddag och kastat salt på vägen men den hade inte gett än någon effekt. 

Jag avslutade min kvällen med mild bastubadande. Jag gillar när det är ganska så låg temperatur - typ runt 60 grader i bastun. Det är då det blir skön fuktighet då man kastar vatten på stenarna. 

Mera än så hittar jag inte på! 

(bildförklaring: När man kan stå på snön - skall man icke rulla i snön - åtminstone inte naken efter bastun )

Julafton...
Förra året gick jag av ca 12 på julafton och träffade min ena son i Stockholm. Han kom och hälsade på mig för första gången här uppe. 
Dominique hade hela sin stora släkt på besök där på palliativavdelningen. Han hade redan dagarna innan oroat hur hon skulle genomlida den dag med alla besök och alla farväl...

Vi idag har däremot varit och besökt min pappa på kyrkogården. Min mamma hade tagit en julgran till honom och så tände vi ljus. Det såg fridfullt ut och en slags ro har landat inom mig - att även han är borta.

Vi har haft det rätt bra bortsätt att min dotter har snäst till mig och det blev en konfrontations mellan mig och henne tillslut. Det behövdes nog. Jag vet inte vad det är som triggar henne när vi är här hos min mamma. Hon trillar in i ett beteende som tonåring mot mig. Jag är helt enkelt för gammal och för sjuk för att ha en tonårsdotter men - nu har vi pratat oss igenom det och jag hoppas att vi helt enkelt kan gå vidare och njuta av resterande juldagar här.

Hann chattat lite med mina söner, den ena är i Göteborg, den andra är i Malmö och den tredje är i Nykvarn/Södertälje. 

Jag har nog inte så mycket mer att säga - det ligger en moln av melankoli över mig som jag gärna vill skaka av... Hoppas jag kan sova bort den.
God Jul alla !

Idag har jag varit med om en mindre "total makeover" när jag var hos finska frisören och hon klipte bort mitt slitna hår. Jag var faktiskt beredd att donera bort ännu mera men det var oerhört skönt att slippa en pojkpottfrisyr, trots allt!

Idag smet jag iväg. Det regnade ute men jag verkligen kunde inte lösa min dilemma - nämligen att när jag är ute på shoppingrundan - så är alltid min mamma med. Det liksom går inte att säga "nu vill jag gå helt själv en timme här".
Så, jag promenerade dom där dryga 3 km ner till centrum och shoppade loss. Det var ju min mammas "julklapp" jag var efter. Hon är en bokmal - och böcker på finska kan man inte hitta i Sverige direkt. 
Som sagt - hon läser väldigt mycket och det är rena rama ryskroulet att köpa böcker till henne men dom hade faktiskt öppetköp i bokhandlen så jag chansar!

Det är väldigt soft annars. Tur att jag tog min promenad tidigare, för all den här softande och sittande knagar sönder min ryggrad. (Däremot tog jag faktiskt bussen hem - eftersom den råkade gå så där passligt inom 10 minuters väntan - annars går dom bara en gång i timmen på lördagar).

Jag har övat lite på körkortsfrågor. Känns att det är viktigt att hålla igång - för en vacker dag - någon gång under nästa år så skall jag faktiskt göra de där provet.
Gud va jag längtar till att få körkort!
Tänk allt jag kan göra då - och alla ställen jag kan köra. Wow! Jag ska definitivt ta bilen till Finland nästa gång. Färjan från Stockholm till Åbo och sedan köra dom där 15 mil hit till Esbo. Så spännande!

Det är kanske de jag ska tyst men bestämt be från jultomten - att jag lyckas att få körkort!

Med dessa rader avslutar jag min dag. 
kram och god jul!

Idag blev jag riktigt trött på mitt slitna hår, så imorgon blir det klippning och en ny frisyr helt enkelt. Orkar inte ha alltid håret uppsatt och när den hänger löst så ser det ut som en ullboll. Fattar inte hur det blev så då mitt hår inte alls är fluffig i sin natur. Fast o ena sidan vill jag ha volum - men kanske ändå inte på det vis! Men men - kapa ordentligt är grejen i morgon.

Annars har det varit en lugn dag och kväll.
Fick en födelsedagspresent från min underbara bror - en pyjamas med kattmotiv. Den var verkligen läcker men bara litet fel hade inträffat... den var i storlek XL och jag brukar ha M och ibland S beroende tillverkare.
Men det fixar vi imorgon - hoppas dom har likadanna i mindre storlek.

Vi har smygstartat julskinka avsmakningen. Min mamma stoppade skinkan i ugnen redan idag och både jag och hon har gått förbi och smakat lite på den.
Gott var det - hoppas det finns något kvar tills julafton.

Det var nog allt från idag.

Skolavslutning för samtliga elever och lärare i vår skola. Det blev väldigt fin föreställning med alla elevuppvisningar. Jag brukar inte riktigt gilla sådana stora grejer som terminavslutningar - det är väldigt laddad med känslor. Nu är det jullov och när vi kommer tillbaka så dom flesta lärare frågar sina elever vad har dom hittat på under loven. Nu är inte alla barn så lyckligt lottade att de får åka iväg till thailand med sina föräldrar eller ha hela släkten samlad  Sälen på skidåkning samt julfirandet. En del barn har inte det så fett - och är det då så skysst att ställa frågan framför alla andra elever?
Nu pratar jag i stort sätt av egen erfarenhet, jag kunde i stort sätt inte åka till några feta ställen... Ofta har det då blivit hemma hos min mamma och så blir det i år oxå. Jag själv nästan avskyr julen - det är för mig ångestladdad och fullt med förhoppning av något bra. Det är bara en vanlig dag egentligen. Eftersom jag inte är kristen så går inte jag och snyfftar efter att jesusbarnet föddes och fick ligga i en krubba och att han offrade sitt liv för våra synders skull. 
Firar jag jul så är det där traditionella - byta presenter och äta finskt julmat - som gäller. Det där med presentbyten känns oxå laddade. I år kom jag och brorssan överens att vi inte skulle ge några presenter till varandra eller till varandras familjemedlemmar. Tusen tack för det! Jag hatar att springa hysteriskt runt i affärerna bara några timmar innan presenterna ska packas in och läggas under granen. Det är hemskt! Vad ger man till någon som man träffar - bara typ då på julafton - då den har allt som den redan behöver? Vad ger man till den andra som bara gillar mycket dyra märkessaker... alltså en pins är då kanske möjligtvis de jag har råd med min lilla ensamstående lön. 
Nej - i år blev det äntligen bra... troligtvis väldigt lungt vilket jag verkligen behöver.
Nu sitter jag här i "gaten" på Bromma flygplats och väntar på avgång. Ett mycket litet flygplats skulle man nog kunna kalla de här. Men det finns faktiskt allt en flygplats bör ha. Cafe med käk, pressbyrå och taxfree shoppning. Den sistnämda var faktiskt välutrustad så jag häpnade. Däremot har jag inga pengar över efter att jag tog flygbussen istället av att åka kommunalt. Jag åt dessutom på burgerking - fast jag var skräckslagen att min magmun skulle börja bråka med mig. 

Ja... det var väl allt från denna dagen... än har jag inte överlevt det hela men jag tror att jag klarar mig.

Idag blev det åter sådan där jobbig "magmunnen stängde sig och jag kunde inte svälja" grej. Fast idag var det ingen mat utan bara appelsinjuice - vilket gjorde hela läkningen mer komplicerad. När jag hade gjort allt jag kunde här hemma så bad jag min son att köra mig till akuten. Han gjorde det och när vi väl var framme och det inte var mer än 10 steg kvar till dörren så släppte det.

Varje sådan här episod gör skada i min matstrup och halsen och även om det nu har släpt och det känns som självaste himmelrik så har jag fortfarande ont samt att jag är trött som om jag hade stridit mot självaste fan.

Nu är det bara avslutningen kvar av detta jobbeår. Det känns underbart att få vara lite ledig. Imorgon kväll flyger jag till Finland och ska stanna kvar där tills tisdag.
Sen hoppas jag att få besök av äldsta sonen och hans fästmö. De är första gången dom hälsar på i så fall. Men men - jag håller mina förväntningar lågt eftersom dom ändå har ganska så tajt julschema och många ställen att åka till.

Nu tar jag och slappar lite här - behöver samla lite krafter tills imorgon.

Nu är det riktigt mörkt alltså! Tröttheten är så ihärdig att jag har svårt att hålla mig vaken fram tills jag kommer hem - o tro mig - jag kommer hem tidigt från jobbet! (oftast vid 15 tiden)

I måndags lagade jag faktiskt middag - korvstroganof med ris, på engång när jag hade kommit hem och det var typ allt vad jag orkade.

I går (tisdag) gick jag till läkare så då tog jag städningen av akvariet direkt på morgonen. Det kändes mycket att ta i  fast jag hade tid att göra det. Men nu kan jag med gott samvete "fira jul" då alla småliven här hemma har de rent och mat i skålarna (vattenytan). Har ju köpt upp mat till kissarna med - och kattsanden räcker fram till nästa år! (Det lät ju ovanligt bra!)

Läkarhistorien då... phuu, en annan historia bara de. Fast det gick ju bra och han till o med gjorde en undersökning genom att trycka lite på magen. Det gjorde ont på vissa ställen - men jag är så van med att ha ont så jag pep inte ens. Men en remis till kontraströntgen fick jag - så nu ska magmunnen och matstrup undersökas ordentligt.

När jag sedan skrev på Fibrosidan om mina tankar så blev jag överaskad att så många med denna sjukdomen har en sådan kämparork... jag däremot skulle lätt kuna välja att dö om man kunde de... Ja typ - ta den vänstra kön om du väljer att dö. Då skulle jag nog kanske till o med trängas lite.
Vart kommer denna viljan att leva egentligen? Jag menar när livet bara handlar om att överleva - dag efter dag går all ork till att ta på kläder, äta frukost och jobba (vilket i mitt fall är det roligaste i livet) och sen resten av dygnet går till att samla kraft.. Ja då är det inte så muntert längre. Nu ska jag kanske inte gnälla då jag har faktiskt gått på flera föreställningar under de senaste veckan - och det har varit verkligen super nice! Men - det har ju oxå kostat på! Jag är nog lite extra urlakad! Jag skulle kunnat gnälla till att få åka iväg och handla mat igår med sonen, jag pep lite om det men sen när det var dax och han inte frågade om jag skulle följa med så var jag bara tyst och tryckte huvudet längre ner i kudden. Tvättmedlet och allt annat som håller på att ta slut här hemma - få helt enkelt ta slut nu. Förrådet är full med pantflaskor - men så får det vara då! Skönt att man fortfarande kan stänga dörren där då.

Så vart kommer viljan att leva - det är min fråga. Någon smart person hade kommenterat mitt inlägg med att "man dör inte av smärta" - då undrade jag lite om personen ifråga faktiskt hade den här förbaskade sjukdomen? För de vet vi alla där - vi dör för fan inte av smärtan... men likförbannad önskar jag att jag gjorde det!

Jag kan alltså inte dö - bara genom att jag "väljer att dö" - fördet allternativet finns liksom inte... åtminstone inte i ett passivt läge. Ett aktivt - ta livet av mig allternativ finns inte då jag vet att det skulle skada allvarigt mina närståendes psyke.
Jag ska prova reflektera de goda i att leva... kanske jag lär mig något?

Idag var de en sådan vanlig jobbedag på Saltå by. Det som inte var vanligt var att vintertidtabellen påverkade en aning min resa. När pendeltågen kom till Järna klockan 12 så brukar anslutningsbussen åka 12.30 vilket betyder att man får vänta en hel halvtimme. Hade det blivit bättre då?
NEJ! Nu åkte nämligen anslutningsbussen 12.45 - vilket innebär 45 minuters väntetid i Järna city på en söndag! Alltså inte roligt alls.

Idag var det vackert vinter väder - så jag gick dom där tre/fyra kilometern. Tog mig förbi BurgerKing som ligger vid motorvägskorsningen och åt lite lunch. Jag var vrålhungrig så det var bra ställe o driva en kvart.

Här på jobbet har det varit bra som vanligt. Trivs som fisken i vatten - vilket jag brukar nu mera göra med alla mina jobb.

Så det var väl skönt då! Pia är i stora drag nöjd med livet!

Händelserik lördag! Den började med besök på tippen, vet e fan vart allt skräpet kommer ifrån ... fast idag var det inte så mycket. Lite möbler bara och dom där trasiga duschhandtagen.
Därifrån direkt till lägenhetsvisning och jag blev glad överaskad att lägenheten var på ett ställe där jag aldrig varit förut. Däremot blev det inget bra för mig. På visningsavin stod det på andra våningen men någon kan uppenbarligen inte räkna eftersom lägenheten fanns längst uppe det vill säga - botten, ett, två och tre. Dessutom det som såg roliga lösningar på ritningar var i själva verket väldigt opraktiskt så som flera hallar och sedan "matsal". I köket fanns det inte plats för någon matbord - så då måste man ha matbordet i en av dom där stora öppna hallarna. Nja, inte alls lockande.

Därifrån var det raka vägen till granngården där jag köpte katt mat så det räcker över jul och ny år.

På kvällen åkte jag in till Stockholm för att se den där My fair Lady - igen. Idag gick det bra då jag orkade utan större problem sitta hela föreställningen. Den var grymmt bra igen, faktiskt ännu bättre än förstå gången eftersom dom hade kortat den första akten med en hel kvart. Den flöt bättre på så som det var nu.

Tog tåget från Stockholm någon ca 22.30 och kom hem perfekt utan större väntetider med anslutningar. Så skönt det var det med!

Men... imorgon är det ny dag - och då ska jag iväg och jobbar samt ta även natten. Känns lite tungt men det går säkert jätte bra.
Så... tills imorgon då!

Sicken dag det har varit - min födelsedag alltså. Det har verkligen gått i ett! Förberedde mig redan igår (oj - det är redan över midnatt så jag borde väl säga förgår!) att köpa en liten Paradis chokladask till jobbet. Tänkte nämligen bjuda våra elever lite choklad då jag nu för engångskull fyller år mitt i en arbetsvecka. Det var väldigt uppskattad, eleverna var helt underbara hela dagen - fast det är dom varje dag - så det kanske inte var något speciellt egentligen. 
På eftermiddag fick jag både presenter, restaurangbesök, blommor och en VIP biobesök. Det har inte varit många minuter slötid så jag har inte riktigt hunnit reflektera var jag själv befinner mig idag.
Så här - genom en snabbskanning av känslor så är det bara mycket nöjdsamhet.

Imorgon fortsätter mitt extrema socialliv en dag till - för då ska jag återigen in till stan och se den där musikalen my fair lady.
När julhelgerna äntligen är här så tror jag att jag kommer verkligen uppskatta stillheten och att bara vara!

Fast - det är jätte kul oxå att vara så här aktiv som jag varit sistone!

de va typ de!

Det är sent och jag är dötrött efter att vi med jobbet firat eget jul.
Vi åt "julmiddag" tillsammans och sedan åkte vi in till dansenhus i Stockholm och såg Nötknäpparen. Vilken fantastisk performance! 
Nu går ögonen i kors och jag behöver sova. 

allt!

Lucia! Våra elever uppträdde sammanlagt 9 gånger, de gick från klass till klass och sedan gemensamt till alla högstadie samt gymnasie elever i musiksalen och sedan en företags Luciatåg. De var så oerhört duktiga idag att man fick verkligen spänna ögonen så att inte maskaran ran i kapp med tårar - för dom var ju så duktiga och fina!

På eftermiddag hade jag en körlektion och det gick hur bra som helst. Men nu har jag köpt åter en ny körpaket med 10 lektioner så att det här med körkortet en vacker dag blir faktiskt av.

Annar var det nog inget mera.
Trevlig fortsättning på Lucia!

Snö, mera snö och varenda rast - snöbollskrig. Dygnsura elever som inte har en ända torr klädesplagg - men ändå ska dom ut för de vill inte missa en ända minut från snöbollskastandet.

Det var rätt trevlig stämning på stridsarenan men hur roligt är snö egentligen? Uppenbarligen dö kul!

Blev åter väckt av en gosesjuk kissekatt - vet ej ens tidpunkt men någon gång runt 03 måste det varit. Varje gång jag vände mig - fick han hopp om att jag kanske skulle upp o ge honom mat. Så när klockan sedan rindge så var trötthetstårarna nära.

Så nu sitter jag här o ska diktera något smart och det ända ögonen gör är att dom faller ihop och jag nästan drömmer under ögonblicken.

Det var nog allt!

Idag drabbades jag av SL:s vintertabell. Kom till hållplatsen (nr 1) sju minuter innan avgång och då stod där "min buss" - men eftersom de var för tidigt och jag pallade inte springa så tänkte jag att den var en buss som var försenad och min skulle komma snart... så jag väntade! Bussen som kom efter - uteblev och efter halvtimmes väntan kom det en buss tillslut. Så jag missade min anslutningsbuss och var tvungen att ta pendeltåg - väntetid till dess avgång var 20 minuter. Framme i Järna fanns förståss ingen buss utan jag fick vänta ytterligare 33 minuter innan jag kom iväg till jobbet och då fick jag gå två hållplatser till skolan då bussen inte "svängde in".
Så - ni kan räkna med hur glad jag var då jag äntligen kom fram till jobbet!
Jag orkade ärligt inte ens reflektera över att det hade snöat - men under rasten fick vi känna verkligen efter effekten av snön. Då var det nämligen en snöbollskrig där alla klasser krigade mot varandra. Rektorn var tapper och övervakade kriget  och jag tror faktiskt att hon bara fick ett par bollar på sig.

På eftermiddag åkte jag in till storstan där jag träffade min fotopedagog. Vi satt o fickade och gick igenom kameran alla funktioner och allt annat som jag varit med om de senaste veckorna. Jag vet e fan hur mycket jag hade att säga - munnen var dötorr då jag kom hem samt att jag var aning hes.
Lite bilder blev det oxå på kuppen - gamla stan med julmarknad och udda små gator här och där. Riktigt trevligt var det!
Sen fick jag även införskaffat en liten högtalarsladd - mellan mobilen och stockwell högtalaren. Nu kan jag äntligen koppla musiken direkt utan bluetooth. Vet ej vart ljudet innan tagit vägen?

Så idag är jag lite nöjd! massa bra saker som hänt och jag är inte ens trött! 
Nej... men inga bilder än. Måste lära mig att redigera dom oxå!

En kollega till mig (från igår dagens självständighetsfest) skrev i morse på sin FB att det skulle vara julsångssjungande på St. Ragnhildskyrka kl 14. Jag gick här hela morgonen och funderade på om jag skulle dit eller inte. Vid 13 tiden kände jag att jag behövde komma ut och göra något - om bara en liten promenad - så skulle det vara något. Mina fötter tog mig till ovannämda kyrkan. Det var väldigt omvälvande känslor som gick inom mig. Jag hade aldrig tidigare varit i denna kyrkan och jag minns inte när jag egentligen har varit i kyrkan - om man nu räknar då bort de avslutningarna som vi med skolan har varit i kyrkans lokaler. Både begravningarna som jag varit med om detta år har då höllts i kapell och de är ju lite annan stämning än i kyrkan.
Jag satte mig ner - längst fram och tittade över kyrkans arkitektur. Det kändes inte direkt välplanerat eftersom så mycket utrymme hamnar bakom pelare och många sittplatser är mer exkluderande än inkluderande.
Kyrkan blev faktiskt full med folk. Dom flesta var hade nog finsk påbrå och bara det kändes märkligt. Jag har nog aldrig i en fullsatt kyrka ens i Finland - eller har jag?

Möjligtvis under konfirmationen?

vilket fall som hellst - där satt jag och var med. Sjöng och samtidigt funderade över livet. Det blev väldigt laddat och tårarna fall hejdlöst när jag började minnas Dominque igen. Han hade ju berättat till mig hur han i sin ungdom brukade smita in i kyrkan och spela orgel. Jag är inte lika förtsjut i dess ljud som jag är av en flygel eftersom orgelkompandet blir väldigt dragenljud och det blir verkligen en kyrkostämning oavsett om man sjunger finska julsånger eller psalmer.

Så här efteråt vet jag ej riktigt om jag skulle vilja göra om de där besöket.
Den där stunden med tårar var oerhört smärtsam. Jag önskar att jag en dag skulle bara kunna bli kvitt med all min sorg och så skulle jag kunna bli lycklig i alla mina dagar.

Ja, säg de! Hur blir jag kvitt med sorgen för gott? Råd mottages tacksamt!

Dag 19 började jag med att tillaga finskt julmat som jag skulle ta med mig till vår firandet av Finlands 100 åriga självständighetsdag.
Kålrotslådan och morotslådan behöver vara i ugnen över en timme - så det doftade underbart "juligt" här hemma efter ett tag.
Sonen skjutsade mig  med maten till skolan där vi hade lånat lokal för detta tillfälle.
När alla hade anlänt så satte vi oss på sofforna och stolarna i caféet och presenterade oss till varanadra. En del hade jag ju kännt som innan men nu skulle vi då presenetera vår bakgrund - vilka rötter till Finland vi hade.
Det var en intressant gäng med "finnar", "finlandssvenskar" och "sverigesfinnar". Vi pratade nog hel villt både finska och svenska eftersom många av oss är vana att prata svenska även med varandra. Vi sjöng och vi åt och så sjöng vi igen. Sångerna däremot var på finska för det är nog där vår gemensam historia verkligen möts - i de melankoliska musiken.
Jag var tvungen att ta en buss därifrån och fick då lämna de trevliga sällskapet kvar. Det är nämligen problematiskt hur man tar sig därifrån under en helg då bussarna går ännu mera sällan. (det kan finnas luckor på fem timmar mellan bussarna - ingen tid man orkar stå vid vägkanten i totalmörker).

Här hemma blev det för det mesta bara "lugna puckar" som vanligt.

Idag har jag blivit förulämpad av en elev. Jag upmärksammade ett gräl där den ena killen hade tagit en bild på den andra och han som hade blivit fottad var arg över fotot. Vår skolpolicy är att vi inte har några mobiler under skoltid men den är väldigt provocerande då man är 13 år gammal och vill ifrågasätta  "VARFÖR?".
Så - jag gick fram och tog mobilen. Killen som ägde mobilen - sa faktiskt inget emot, däremot den andra blev förbannad. Han ville att fotot skulle raderas. Den andra sa att han hade redan gjort det. Oavsett vilket så tog jag mobilen och låsten in den i vår "mobilskåp". Då skällde den arga eleven mig med värsta förulämpning:
"Du är en jävla Mamma MU! Du är så jävla snäll!"
Jag och några elever kunde inte låta bli att skratta. Det var ju det gulligaste utskällningen jag någonsin hört. Så på riktigt tog jag inte alls illa åt. På någotvis så är jag väl en "mamma MU!" för dessa elever.

Jag kan bara säga att mina kollegor har nog hört mycket värre saker från de ilskna elever.

Så.. jag är lite road över en intressant dag på jobbet så här på fredakvällen! 

Sicken tröttis jag var i morse! Kissemissen väckte mig en timme tidigare då han tyckte att det var dax att ge lite frukost åt honom. Jag fick in honom tillslut under tecken och då lugnade han ner sig ett tag. Märkligt nog så fick jag någonstans lite extra krafter och den här långa torsdagen gick helt hyfsat.

Däremot var naturen slängt en överaskning på marken under natten. Det fanns nämligen en fem centimeters snötäcke som belyste upp den mörka morgonen. Dessvärre blev det regn och snön smälte som smör under en varm sommardag.

Igår var det faktiskt Finlands 100 års självstädighets jubileum.
Det har man faktiskt firat i Finland ett helt år och firandet avslutades med pompa och ståt. Själv berättade jag till våra elever varför det är en sådan speciell dag för oss finländare - även för oss som inte bor kvar i Finland.

Det var allt för idag.

Sorry... idag blir det inte mycket text. Dagen har varit bra o på kvällen var jag på genrepetitionen av My fair lady. Den var riktigt bra fast jag var tvungen (på grund av smärtan) gå efter pausen. Men då hade jag ju faktiskt suttit tappert nästan två timmar och tittat på musikalen. Det var full ös hela tiden så trött blev jag inte direkt.

Synd för jag verkligen ville se den hela.

så de va de om dagen.

En vacker frostig morgon. Fönstren på hållplatsen var täckta av iskristaller. Jag stod och fotograferade dessa och hoppades på att kunna fånga någon bra bild - men det var väldigt svårt. Det krävdes nämligen blixt för att få bakgrunden att försvinna och iskristallerna att träda fram. Jag kan tänka mig att jag såg ganska så komisk ut när jag fottade där - men vem bryr sig?

Annars har dagen gått så där extremt trögt. Jag vaknade redan urtrött så det kändes lite som om man gick hela dagen på klister. 

Här hemma har det inte blivit så mycket gjort. Har mest suttit och titta på en dansk serie som heter Dicte. Den spelar sig i Århus i danmark och även om jag har bara varit där en gång så känner jag mig lite "hemma" där. 

Kan nog inte komma på något mera från idag - tvättmaskinen piper lite hysteriskt här för att pocka på min uppmärksamhet. Får väl gå iväg och tömma den.

Dom här decemberdagarna går fortare än fort. Jag går och undrar hur jag skulle liksom bäst hylla mina fina själsfrände (på andra sidan) så här under juletiden. Det är inte många dagar kvar till årsdagen och jag vill verkligen inte sitta och minnas alla dom detaljerna från sista tiden som han levde. Jag vill bara värna om minnet att i den själsliga så hade han mognat så enormt mycket. Det var liksom smärtsamt att se hur kärleken inom honom växte då hans tid på jorden sinade.
När man är vid porten mellan liv och död så blir alla "fasader" plötsligt så onödiga.
Men den där lidelsen - den grymma sjukdomen som han hade. Fy tusan vilket sätt att dö alltså!

Ja, och det var precis det där som jag inte ville hamna. Vill verkligen minnas det fina.
Jag minns speciellt en dag då jag själv modde phyton och hade ont av fibron. Han hade ju inte direkt själv en toppendag - men han klarade sig. Jag vilade en stund vid tv:n - vi tittade på någon film och jag somnade som vanligt. Kan fortfarande minnas hans händer - hur han strök mitt hår och rygg. Jag tror att jag hade bara däckat rakt ut huvudet mot hans lår eller något. Sen spelade vi ett sällskapsspel, han var så tålamodig med mig och ville att vi skulle ha roligt så jag kunde glömma bort smärtan ett tag.
Det fungerade. Vi skrattade hjärtligt och i slutändan vann jag över honom. Själva spelet utgick ifrån hur bra man kände varandra och han blev ju verkligen överaskad när han upptäckte hur väl jag kunde honom och hur mycket han fortfarande hade att lärar sig hur jag egentligen var.

Jag önskar att jag hade haft "kappsäcken full" med sådan minnen!

Jag vill inte gråta mera, men jag saknar honom jätte mycket fortfarande.
Uppenbarligen så är inte världen full med sådana människor som man kan känna sig hemma med. 
Men jag är ändå nöjd, för jag har åtminstone kännt en sådan under min livstid.
Värre för dom som aldrig mött sin "match".

O denna måndagen då?
Ja, den har varit helt vanlig. Inget att rapportera direkt!

Idag var jag åter på mitt andra jobb och såg att min nästa pass är den 17 och sedan den 31 - vilket är nyårsafton. Få se om dom kan fixa till det så att jag faktiskt kan få jobba mitt pass - pengarna hade ju verkligen kommit till nytta på från nyårsafton.

Annars har det varit lungt som vanligt.
Är helt förtrollad i min nyaste serie som heter Bosch - kriminalare från Hollywood men inte alls något överdrivet utan väldigt trovärdigt. 
Jag är en äkta serienördare, känner nog ingen som nötar av serier som jag. Men men - vad har jag annars för nöjen?

Kvällens supermåne var verkligen vacker!
Jag hade tyvärr inte med mig min nya kamera men faktiskt så kunde jag fånga någorlunda månen även med min mobilkamera.
Det var supervackert ute på jobbet ikväll. Stjärnorna hade inte hunnit komma fram utan himlavalvet lyste i den där speciellla mörkblåa med en aning petrol nyans - och som grädden på nosen så lös månen så starkt.
Magiskt! 

Det var nog allt från denna söndag.

Jag åkte in till storstan efter att jag pyntat inför julen här hemma. Jag är ju ingen julmänniska direkt så det var som sagt - minimalt.

Konstfackets julmarknad -det var dit jag gick. Min dotter hade bord där och hon sålde sina prints. Kön till marknande var närmare 150 m lång och vakterna släppte in lika mycket folk som det kom ut - så inne i lokalen var det mycket folk men ändå fick man plats.
Jag gick ett par rundor där och undrade hur stora skillander det var med dom olika deltagare. Vissa visade verkligen upp högkvalitativt design (som min dotter förståss) och sedan andra... Ja vad ska jag säga "wonabee konst" - fast nu när jag kollade upp vad definitionen innebär så var det fortfarande lite åt kvalitativt håll.
Det fanns en hel del fråcka roliga uppfinningar - så som mjuka plastkrukor i bröstmodellen. Däremot fattade jag inte om det låg en djupare mening i dessa mjukarunda kruktuttar? Ja menar - ska växten som gro från tutten föreställa en godartat tumör eller?

Ja, jag har förståss benägenheten att överanalysera.

Någon annan hade tillverkat en julbock model av metal och sålde den som "den kan brinna om och om igen"... Först tyckte jag att den såg ut som en dalahäst. 
På någotvis hade jag kopplat symboliken bättre om själva julbocken hade gjorts som en halmbock -fast med metalpinnar och att man kunde sätta in själva värmeljuset in i bockens mage eller något. 

Det var nog allt från min lördag. 

Satt i bussen på vägen till jobbet och hittade ett nytt spotifyförslag som hette "din tidskapsel". Den var verkligen en djupdykning i min ungdom, den började med låten "eye of the tiger" som dom flesta kanske känner i från Rocky filmen men för mig var det en av låtarna från Jazzdans som jag gick när jag var runt 11 år gammal.
Låt efter låt - dom flesta från -80 talet underhöll mig under resan till jobbet.
Det var en svängig känslostorm där jag kunde uppleva plötsligt alla mina dåvarande drömmar samt allt det som blev som det gjorde. Det är nog matnyttig med de - fast jag vill ju gärna ha dom där känsloutbrotten när jag är så långt borta från alla människor som möjligt. 

Arbetsdagen var mycket bra. Det var mågna små solglimtar som värmde i klassrummet - ute däremot var det kyligt och mulet.

På busshållplatsen på vägen hem såg jag en ung kvinna med sin lilla dotter i vagnen. Jag hade sett henne flera gånger i bussen och även mött henne någon gång på vägen hem - där uppe på berget där jag bor.
Hon såg inte alls kry ut, hon höll med ena handen runt sin midja och var nerböjd av smärta. Först tänkte jag att hon kanske värmde upp sin hand inne i jackan men efter en stunds observering insåg jag att hon höll på att tupa av - av smärta. Jag gick fram till henne och frågade hur det var med henne och om hon hade ont och om hon behövde hjälp att komma hem. Jag fick reda på att hennes njurar av dåliga och hon behövde njurtransplantation. Jag hjälpte henne in och ut i bussen med barnvagnen och sedan följde jag henne hela vägen till porten där hennes man kom och möte oss.
Det kändes väldigt bra att faktiskt våga erbjuda sin hjälp. Jag såg att hon hade fruktansvärt ont - men hon hade säkert klarat det även själv, men vikten att visa att det finns människor som ser och bryr sig kan vara tröstande för henne i det här läge.
---
Detta episodie satt i gång mina tankar mycket. Jag hade ju sätt henne tidigare på bussen. Engång var det en sämre dag då hon hade uppenbarligen en sämre dag och snäste till sin dotter. En annan gång satt hon och sjöng "imsevimsespindel" med sin lilla dotter - då var det en bättre dag. Tänka sig, hur vi människor kan dömma andra utifrån sådana händleser. Jag tog lite för givet att här var det en trött småbarnsmamma med vanliga problem. Idag fick jag glimta till hennes verklighet. Att vara dödsjuk och ta hand om ett litet barn kan inte vara enkelt.
Jag känner mig plötsligt lyckligt lottad! 

Man har verkligen ingen aning när man sitter där i bussen - vilka dom där andra passagerare egentligen är.
Alla har vi en historie bakom - och en framtid framför oss.
Jag hoppas och ber att den ungra tappra kvinnan snaraste kan få sin njurtransplantation.