Städa, städa och städa! Jag hade ingen lust för det men vad ska jag göra när jag inte klarar av stöket! Innan jag ens hade fått i mig frukosten hade jag diskat, damsugit och tvättatgolven samt allt det där akuta som tömma alla kattlådorna och mata ihjälsvultna knaskatten.
Sen efter frukosten var jag iväg med källsorteringen.
Skönt när allt är gjort - fast sen var det förståss diska, laga mat och tvätt som gällde.
Det tar ju aldrig slut! Imorgon när jag kommer hem får jag förmodligen börja om igen. Hoppas att omorganiserin bland kattlådorna ger lite effekt och sanden stannar i lådan.

Jag älskar ju dom små liven - men det är inte alltid lätt.
Mer än så hann jag inte med min lediga dag, kvällen tillbringade jag på jobbet där allt flöt på bra även om bilen hade gått sönder.
That´s all !

Jag gjorde det! Jag besökte äntligen tandläkare och det fanns inga problem någonstans!
Jag är livrädd för dom där tandläkarbesöken, inte bara för att det förmodligen kommer att kosta multi men även att man får höra allt som behövs göras.
Hon tyckte inte ens att vi skulle fixa den där roten som saknar tanden, hon sa "den ser bra ut och det finns ingen anledninge att börja rota i den". Fantastiskt! 
Det var i och för sig nästan pinsamt för att jag varnade dom att jag var livrädd för tandläkarbesök. Då blev jag så väl bemött att det kändes lite overkligt. Jag var duktig för jag gapa - jag var duktig när jag kunde hålla mig stilla och bita rätt i den där röntgen apparaten osv osv. Fast, det var väldigt trevligt att höra att man var modig, duktig osv. Jag har liksom inte kommit över den gången för länge - länge sedan då jag fick alla fyra visdomständerna bortoppererade utan att bedövningen hade börjat fungera. När jag skakade på stolen med tårar i ögonen så fick jag höra att jag var "dramatisk". 
Så vist var jag modig - bara genom att gå till tandläkaren. För jag har varit med om mardrömstandläkare i mitt liv. 
Så om 1 1/2 år så kommer jag att bli kallad igen, och då kommer jag nog att våga gå utan den här ångesten som jag har haft dom senaste tre åren.
Det blir nog bra det med! 

J**la Kung Bore!!! Trött på dig nu! Gå hem!

phuu, att jag orkar bli upprörd av att det snöar. 
Men från att det var rena sommarväder i måndags med 20 grader varmt till snöplask och minusgrader - då blir jag liksom deppig på en gång.

Fast jag har lärt mig att när det tar emot så där, så måste man hitta på något trevligt istället. Idag blev det både varmbasäng och gofika med jobbet, så jag gnäller inte.
Höjden av flyt var att sonen hämtade mig från jobbet. Wow säger jag bara! Jag skulle kunna bli van med lyxbehandling - det är helt fantastiskt att komma hem inom 10 minuter istället av nästan en hel timme med olika bussar.

Så - trots snöväder och minusgrader så är jag oerhört glad och tacksam idag!

Igår var åter en magisk siffra, det handlade om gårdagens dagboksinlägg som råkade vara den 350. texten här för mig. Ibland blir jag nästan trött på mig själv att jag orkar lägga märke på sådant - men det är jag, tecknen räcknas!

Min son fick sin körkort idag! Det om något är ett gott omen. Det kändes fantastiskt bra att sitta där i framsätet och får skjuts till jobbet.

Tillbaka till tecknen - det här att tolka allt och leta andra meningar på saker än det som de uppenbarligen är, kan göra mig förvirrad ibland. Det blir liksom som att leva parallell liv konstant, det ena är den som vi upplever här och nu och den andra är den som finns där bakom skynket som vi inte ens ser. Jag lever där mitt i mellan och det är oerhört svårt för mig att förklara de för andra människor, speciellt för dom som inte är medvetna om att det ens finns ett skynke.
Så tillexempel en dröm för mig är inte bara en dröm, det är antingen astralresa eller min undermedveten som visar symboliska bilder till mig för att förklara något som jag borde veta/förstå.
 I natt drömde jag om väldigt konstiga saker. Jag drömde om att jag var på en fest, där blev jag bjuden på färgglada drinkar med glitter i - jag sväpte i mig två stycken på raken och direkt där efter  fick jag veta att drinkarna egentligen var välbevarande gamla visor och dom skulle man inte dricka utan bara ta in i munnen och låta kunskapen om texten och musiken flöda in. Sedan skulle man spotta ut den igen i glasen så att även andra skulle kunna ta del av kunskapen.
 Jag blev skamsen i drömmen och ångrade att jag hade druckigt upp drinkarna utan att ha respekt på vad det var för något.
Nästa känsla var äckel över att jag hade druckigt upp något som flera hundra andra hade haft i sin mun.
Jag provade harkla upp drycken men sedan kom jag på att det kanske inte alls skulle vara gott att dricka upp de som jag hade haft inne i min mage.... och de förmodligen skulle ändå vara förevigt förstört.

Min morgon var som en drömdimma - jag var som en sengångare och prövade tolka in den där knasiga drömmen.
Vad var det för "kunskap" som jag hade druckigt - och inte kunnat hedra.
Ja - som sagt ibland är drömmarna väldigt tydliga och enkla att förstå sig på... Nattens äventyr däremot var  helt obegriplig för mig - men vem vet jag kanske en dag får ihop puzzelbitarna och sedan förstår jag exakt vad dom ville visa mig för bild.
ja - sån är jag!
That´s all folks!

Jag har gjort rätt för mig.
Det vill säga - jag har klarat åter igen att betala mina räkningar.
Varje månad är jag lika rädd för proceduren - och varje gång jag har gjort det klart är jag typ 1000 kg lättare i sinnet.
Idag var lite extra bra - för jag har kunnat betala nästan helt bort min bostadsbidragsskuld som jag fick under åren då jag pluggade och levde på studielån. Efter examen fick jag jobb - vilket gjorde att jag inte hade klarat av att sia hur mycket jag skulle tjäna. Egentligen är systemet helt knasig, man borde ju kunna bara gå till försäkringskassa när man får jobb - och sedan berätta hur mycket man tjänar nu. Så den där skulden har jag gått och släpat efter mig som en tiotonnsskugga sedan 2011.

Jag och ekonomi, vi är inte bästisar direkt, även om vi i slutändan kommer överens.
Livet som ensamstående mamma och student har lämnat djupa spår i mig. Jag har kvar den där panikkänslan "kommer vi klara av fram tills studiebidraget". Vi klarade - fast jag har ingen aning om hur det gick till, jag menar den inkomsten var så superliten.

Men nu är det avklarat och livet känns bra. Dessutom har jag lovat - precis så som jag gör varenda månad - att nästa gång skall jag inte oroa mig!
Det visar sig i slutet på april.

Heja hurra - jag har inte gråtit några floder idag!
Fast det var nära till tårar när jag var på yogan och det klämde som självaste satan i ryggen. Idag gav jag upp - och jag ångrar inte det. Jag borde nog har gett upp tidigare faktiskt - alla omen var mot mig. Kände redan hemma en slags motvilja att gå till träning men sen bestämde jag mig ändå att fullfölja mina åtagande.
Jag hade packat ihop träningsgrejer i den nya ultralight ryggsäcken - så att jag kunde gå med raska steg ner till stan. Det var 20 grader varmt i solen (i min termometare) så jag bestämde mig att ta den lättare dunjackan. Jag har uppenbarligen glömt bort hur "20 grader varmt i solen" känns för när jag väl var ute så höll jag på att stekas ihjäl.
Sedan när jag var i omklädningsrummet och skulle byta om - upptäckte jag två saker som jag hade glömt bort. Det ena var låset (lätt match - jag hade ju en splittans ny ryggsäck - bara packa grejerna in där) och min sportbh. Gaaah - utan sportbh vill jag inte göra yoga. Så - snabbt som tusan ner till Kappalh och välja en "alldelesfördyrsportbh" - sedan lika snabbt upp igen och byte av utrustning i en toa.
PHuuu - suck och tjohej, då har man stressat sig fram till Yogan.
Första solhälsning gick bra, andra solhälsning gick bättre men den tredje som var en annan variant hann jag inte med. Den högra foten ville inte flytta sig brevid höger hand från hunden och när jag äntligen hade fått den där då hade resten av klassen genomfört hela settet. 
Då gav jag upp! DET VAR INTE MIN DAG I DAG - åtminstone inte på 24seven.
Det är väl okey att ha stela dagar då man har den  här förbaskade sjukdomen. Gjorde ju åtminstone mina tiotusen steg - så det var ju något!
Så jag klappar lätt mig själv i axeln och tycker att jag ändå duger! 
Så det var det!

Vaknade med igenmurade ögon - gråta lite grann är inte min grej och gråta snyggt - det vet jag inte vad det ens är. Det är bara på filmer folk gråter vackert. Mascaran rinner allrdig, ögonen är sällan ens lite röda och ännu mindre svullna.
Dessutom blir hela min hy i ansiktet rödflammig, näsan blir igen täppt och jag kan bara andas via munnen. Sedan när jag ska sminka över allt eländet så trillar dropparna fortfarande ner - för då tycker jag synd om mig själv hur hemsk jag ser ut.
Skitt Dominique - som du ställer till det för mig - fortfarande, även som död!

När jag väl hade fått en någorlunda ansikte så började dagen rulla igång.
Jag hade en ända mål för dagen och det var att hitta ett eller två par jeans som skulle ersätta dom brallorna som hade spruckigt dom senaste två veckorna.
och nej.. jag har inte direkt gått upp i vikt utan - det är mest så att dom hade några år på nacken och sedan råkar jag tycka om mjuka kläder... och streachjeans skall man inte ha mjukmedel i.
Ingen lätt uppgift! JC både här på vår by och även i Skärholmen hade stängt igen. Espirit på skärholmen hade bara gått upp i rök. MQ  hade så höga priser och inga röda prislappar alls - så jag kom inte ens i provrummet. En outlett MQ hade oxå slagit igen sina dörrar, det var nog säkert två år sedan som jag sist var där men jag hoppades ändå att den skulle finnas kvar. Jag kom hem tomhänt  - fast ett par solbrillor hade jag hittat. Gud va skönt det var med lite dämpade toner - vårsolen och söndergråtadeögon är ingen höjdare blandning.
på kvällen fick jag däremot en lysande ide - jag kollade upp modellen på mina favorit jeans och storleken och sedan googlade jag på dom. Yes! världens enklaste shoppingtur! Det var bara att klicka och sedan hade jag 3 par jeans på väg till min brevlåda.
Fast - det var inte några rea grejer direkt - men nu vet jag att jag få de jag har varit nöjd med tidigare.

Kattskrället skriker här sin "marsvrål". Nu har det pågått minst tre dygn både natt och dag. Tänkte kontakta räddningstjänsten och hyra ut henne som reserv siren, hon låter värre en ambulans, brandkår och polis tillsammans.
Det blir öronproppar i natt här - även om jag är ledig så uppskattar jag några timmars sömn.
det blir nog bra det!

Idag hände det igen - jag bröt i tårar och du fanns i mina tankar... du fanns överallt och absolut ingenstans. Det började där på stationen då jag kom hem från Stockholmsbesöket. På något konstigt vis började jag automatiskt leta tecken från dig, för det var ofta vi sågs där på stationen. Om inte du var där så fanns din cykel där och då viste jag att du hade inte kommit från jobbet än.. 
Dessa minnen går liksom inte att förklara bort, visst var det evigheter sen du jobbade och lämnade din cykel där... men min reaktion finns kvar.
Gud va jag saknar dig som en tok idag! Det gör riktigt ont i själen att känna, minnas och sakna. När jag hamnar där - vilse i mina känslor, så blir allt så ledsamt.
Jag hade tidigare varit hos frisören och även om själva klipningen var bra så såg jag bara en väldigt ensam och ledsam kvinna i speglen stirrandes mig. 
Det var min egen reflektion, samma trötta ögon stirrade mig även när jag skulle ta selfi som min dotter hade bett mig om. 
Jag ser bara min egen smärta i dom bilderna och det är svårt som fan att tycka om mig själv då.
Nu har jag typ bölat i streck cirka två timmar - näsan är täpts så igen att jag inte längre kan andas genom den...
Tänkte att det skulle lätta lite när jag skriver av mig här på dagbok.
Så trots en fin vacker dag med ledighet och lunch med dottern så lyckas jag dra mig ner till självömkansträsk och pladaska där resten av fredagkvällen.
Ska ta o dränka mig i en serie som heter Grace -Frankie, lite komedie, chips och en Schweppes ginger ale lär höja stämningen.

Blankt!

tittar på kissemissar som jagar varandra

söta

super söta...

o resten är blankt!

Kanske imorgon något nytt! sorry - vårtröttheten har slagit med kraft.

 _ - _ - _ - _ !

Idag var det ljust ute fram till kl 19, det är helt magiskt med våren och dessa dagar som blir längre och längre.
Tyvärr så medföljer vårtröttheten ljusets återkomst.
Jag har gäspat mig genom kvällen och nu känns det "kört" för mig men jag behöver nog hålla mig vaken några timmar till.

Så - jag återkommer imorgon - förhoppningsvis piggare och med flera ord.

Otroligt! när jag är ledig och egentligen har massor med tid - så får jag inte ens ihop att skriv här på dagboken. 
Fast det var inte särskillt intressant igår. Jag var mest hemma och kollade på Prison Break och sen på kvällen promenerade jag ner till gymmet och ansträngde mig igenom en body balance pass.

idag däremot har jag varit mer effektiv. Fast o andra sidan så har jag varit på jobbet och där ser jag alltid till att vara aktiv från den stunden jag börjar till den stunden jag lämnar stället.

Vad jag däremot inte har nämnt än var den där fruktansvära överaskningen som moder jord bjöd oss på! Det var vintervitt överallt och snöflingorna fortsatte att flyga ner från himlen. Jag som inte är någon stor vinterentusiast höll på att dö när jag såg eländet.
Märkligt egentligen, det är ju bara mars och i dom här bredgraderna bör man vara lite van att det snöar fram till slutet av april.
Men - inte jag! Jag är evig optimist. Om det är några plusgrader i januari så går jag på och hoppas att det betyder att våren är bakom hörnet och lurar.
Men som tur - så smälte all snön innan klockan ens hade blivit två. 
Och det var ju rent ut sagt jävla tur, för jag hade planerat in fönsterputsning på jobbet och när jag planerar något, så följer jag upp de oavsett om det regnar små stenar från himlen.
Så - från en stillasittande dag till en händelserik dag som nu närmare sig sin slut.
Ses imorgon - eller något liknande!

Jävla Fibrofuckfanjävel! Ont så in i bomben i nacken. Intensiv smärta på en viss punkt som gör att jag har tappat kraften i vänster arm och tålamodet är blått minne bara.
Hur blev det så här nu igen?
Trodde att jag hade fanskapet under kontroll - men nej!
Ska vara innerligt underbart att komma hem och krypa ner i ett varmt bad och sedan rakt in i sängen.
I morgon har jag inga måsten så det blir lugna puckar för hela pengen.
Addios från mig - ska bara morra lite för mig själv här.

Förmiddagen var helt underbar. Vi åkte ner mot Trosa för en promenad i hamnen. Även om det inte var det värsta gassande vårvärme så var det milda vindar och doften av frisk vår. (den ofrächa doften av vår är pollen in - i alla hål).

Lagom till att jag kom hem började det komma små snöflingor ner från himlen. 
Nu är det kväll och mörkt ute - så jag har inte tittat ut efter jag kom in i lägenheten. Ville verkligen inte se de där att snön skulle åter ta över, men jag tror inte att det lyckas. Kung Bore kanske blåser sina kalla vindar och hotar oss lite med sin vinterstav ibland, men jag tror nog att våren är här för att stanna.

 Lite trött har jag förståss varit efter att min skönhetsömn blev störd mitt i natten med två och en halvtimmes avbrott.
Min onda rygg har jag oxå kämpat med, den vill inte riktigt bli återställd så som jag vill och jag går och sparar på mina antiinflamatoriska värkmediciner. Blir lite kluven där eftersom jag fick dom av läkaren för att jag inte skulle använda dom. så nu när jag har ont och behöver dom så går jag och sparar på dom för att jag är rädd att läkaren vägrar skriva ut dom igen - eftersom jag har använt dom. Jag vet att det låter helt sjukt - men vården är inte så som det var en gång i tiden. 
Jag har tyvärr flera gånger fått vara med om att det som hjälper plötsligt tas bort för någon annan tycker att det "inte är vetenskapligt beprövad". Nu har ju min läkare däremot tanken att det i långa sikt är inte bra för mig att äta dom... Så jag går och spar dom istället.
Jag bara hoppas att jag snart får eländet i ordning igen.
Ska bara vila lite till.

Idag har jag haft en lättsam dag. Förmiddag satt jag och njöt om kissekatternas sällskap och eftermiddagen tog jag både en promenad i vårsolskenen och så har jag varit på jobbet.
Känslan är - att idag känns allt lite lättsammare.
Det har inte alltid varit så och nu när jag vågar erkänna att jag haft det bra så känns det lite extra bra faktiskt.

Jag känner även att jag är inne i en förändringsprocess. Inte för att jag vill utan för att jag kan.
Mycket handlar om jobb förståss. Det sker ändringar snart när eleven flyttar till ett vuxenboende. Jag skulle kunna gripas av panik och ångest men jag väljer att ha tillit.
Samtidigt som jag tror att jag har jobb här, så tittar jag mig runt för annat oxå.
På mitt ordinariejobb har dom börjat fråga om hösten. Visst kan jag gå tillbaka men så som det har varit vill jag inte ha det. Jag vill inte leva ett Zombie liv - där jag håller mig precis ovanför vattenytan under veckorna och sen på helgerna få jag andas. Nej - så kvävs jag till utmattning. Men jag har däremot några ideer hur jag kanske skulle kunna ha det, så det är inte helt omöjligt att gå tillbaka.
Sen har jag ett annat även på gång och vem vet kanske dyker de flera allternativ under tidens gång.
Jag är öppen. För mig är inte ett arbetsplats bara ett ställe där jag hämtar min inkomst. För mig behöver det vara ett ställe där jag kan växa och lära mig nya saker.
Nya utmaningar behöver inte alls betyda uttömning av mina batterier utan tvärtom. När jag får vara med om något nytt så får jag nya krafter.

Så - ger mig bara! Jag är redo får något nytt igen!

Idag blev kullen vaccinerade och chippade.
Jag fick hjälp med att ta mig till  och från veterinären. Ett par extra händer kommer verkligen till nytta när man har fyra små som gärna vill bli sedda och kelade.
De små liven gjorde succe hos veterinären, det kom ett par extra personer in som oxå ville vara med på kattungegos. 

Övrigt är det väl hyffsat bra. Jag tog en runda nere i byn och köpte lite mera kattmat till missarna, det var helt underbart vårväder och det var så skönt att släppa dunjackan och ta på lite tunnare kappa.

Jag borde må toppen men - ärligt så är det mycket sorg som välle över mig då och då.
Visserligen var det inte länge sedan då jag knällde över att sorgen aldrig väntar på en rätt stund, men om det är någonsin rätt stund - så har det faktiskt varit idag.
Den kom när jag var mätt och belåten, solen sken på mig och det var inte massa folk som glodde på mig heller. Här hemma kom sorgen igen - och då var jag ensam så det var bara släppa loss med tårarna.
Men - det är inte särskillt kul, det gör ju både andligt, psykiskt och fysiskt ont.

Ja - imorgon lär jag inte ha så mycket tid för att sörja, så det är väl lika bra att ta på´tt  ordentligt när man ändå är igång.

Idag såg jag första fjärlislarven, den kröp framåt på motorvägsviadukten vid Saltå.
Morgonens iskalla vindar hade vänt och det blåste bara milt och varmt på mig när jag promenerade från jobbet till tåget.
Våren är på någotvis det mest hoppfulla jag vet. Naturen som börjar spira nytt liv och alla dessa små kryp som dyker fram en efter det andra. Det känns som man glömt bort allt som vintern gömmer under de isiga marken.
Jag borde vara glad, och det är jag förståss också. Men jag är även ledsen att du inte är här och upplever detta. Idag har du varit i mina tankar flera gånger.
Först i morse när den där låten "Super Girl" spelades upp och den påminde mig om hur jag kämpade för att vara stark då du var så svag och behövde min stöd.
Sen på föreläsningen ställdes frågan "i dina drömmar - vart är du om fem år?" Jag kunde inte se något Pia - om fem år. MIn vänninna föreslog "kärlek" och bara tanken av en relation med någon som skulle ända som det med dig fick magen att vända ett par varv. Inget illa om dig - men en sån runda vill jag aldrig vara med om. Det gör ont att se någon ha smärta och tina bort, någon som verkligen älskade livet. Det var grymt!
Sedan kom åter tårarna när jag klev ut från tåget, det var så oerhört vackert väder! 
Jag ville dela den med dig, solstrålarna som smekade min bleka hud, värmeböljan som fick mig att knäppa av vinterjackan.
Sörja Lagom. 
Sörja snyggt.
Sörja rätt.
Sörja så att det aldrig mera skall göra ont? Jag vill Sörja klart.
Fast ett liv kan man inte bli klar med, det var inte liksom någon som bakade pizzan en gång om året till mig direkt. 
Du har nog påverkat mitt liv mer än jag någonsin kunde ana, det är därför hålet efter dig är så svårt att täppa till. 
Du är inte bara ett hål, du är miljoner små hål i mig. 
... 
men jag klarar av de nog - jag är ju en "super girl".

Vaknade av skottlossning i morse. Det var två skarpa skott som ekade runt i vårt gård. Nyfiken som jag är så studsade jag upp snabbt ur sängen och kikade ut mellan gardinerna. Jag såg en kille springa som en sprinter på 100meters lopp, och strax där efter kom det en annan man som sprang efter. Jag trodde först att de var dom två som sprang desperat från skjutningstället men bara efter någon minut kom den sist springande mannen tillbaka. Han gick lungt fram till vändzonen där en mörkblå kombibil väntade på honom - och sedan åkte dom iväg. Jag hade redan börjat ringa 112 - för jag tog förgivet att någon skulle ha mist sitt liv.
När jag väl var framme hos polisen så blev jag förhört som vittne till händelsen.
Jag var uppenbarligen inte ensam att vittna händelsen. skotten hade nog väckt upp nästan hela grannskapet och det var ca 10 tal människor ute i det laget då polisens patruller kom fram. Området spärrades och polisen samt SVR var plats i hela förmiddagen.
Vid tiotiden kunde jag läsa på tidningen att det var ingen som hade skadats men att själva händelsen rubircerades som mordförsök. Däremot stod det fel på tidningen - att det fanns en som sprang till bilen, det stämde ju inte för det var två som sprang och sedan gav den andra upp "jagandet av den första" och gick lungt fram till bilen som  sedan åkte bort från vårt område. Jag berättade de till en av poliserna som stod på plats när jag var iväg för att slänga sopor men han bara kommenterade att "man kan inte lita på de som skrivs i tidningar".

Ja, så det var dagens dramatik. Som sagt om det inte är det ena så är det de andra.
Punkt slut - för idag.

Hur var det nu igen, jag skulle inte klaga på trötthet eller något annat uttråkande.
Jag skulle ju vara positiv och glad!

Så vad ska jag då tänka?

Just det! Såg både vintergäck, snödroppar och brustna knoppar idag. Det betyder bara en sak - våren är här för att stanna! 
Ja, eller åtminstone lite grann. Sen vet man inte riktigt om den där Kung Bore har avlägsnat sina trupper helt och hållet. Men idag kändes det riktigt bra när vårsolen lös och det var tio grader varmt. Då känns det som själen ska sjunga i kapp med alla kvittrande fåglar.

Men sen har jag förståss haft ont, djävulskt ont har det varit i min rygg, men jag hoppas på att det är bara tillfälligt. Vill ju vara någorlunda frisk.

Idag lyckades kattunga trampa på konstiga tangenter. De råkade slå på något som heter "voice over" på min dator. Det var liksom "Siri" på Machintos som började tala. Den berättade om alla programmen som stod öppna på skrivbordet, läste upp mina sms och hittade på massa annat som fick mig att bli vansinnig. Jag letade desperat vilken program det var och hur jag skulle kunna stänga av den. 
Sen tillslut frågade jag Siri hur jag stänger av "dig" - det kunde hon inte ge något vettigt svar utan visade min position på en karta istället. Men efter ett tag så kom jag på att be henne öppna "hjälpmedel". Där kunde jag sedan hitta programmet "voice over" som jag sedan kunde avvaktivera.
Det var som en mardröm - den där programmen... Tänk att ha någon som hela tiden berättar högt vad man gör? Phuu! Det var mitt liv längsta 15 minuter.

Nu får jag ge vika för min trötthet!
mera om mig och mina otroliga äventyr - en annan dag!

Dagarna kan bli så oerhört vackra så här vid vårkanten. 
Själv har jag mest suttit hemma och haft kattungebesökare.
Det är ju på sätt och vis trevligt men jag blir bunden till att vara hemma.
På eftermiddag var jag på min poweryoga. Hade längtat att komma dit och det kändes bra från början. Men sedan blev det lite för tufft och jag pressade för mycket min ländrygg. Resultatet blev att de sista tio minuter låg jag och bara höll tillbaka tårarna.
Så det var väl inte så märkligt att jag bestämde mig sedan att bara ta det lungt.
Grussmulorna i hallen fick ligga kvar och jag beslöt mig att inte bry mig om stöket.
Kissekatterna tyckte väl oxå synd om mig - för de liksom verkade vara helt införstådda att jag inte skulle orka med några extra bus tricken ikväll.
 Så här ligger jag nu - för omväxlingens skulle - på min soffa och har den "gråa" under armhålan sovandes.

Det får vara så idag.
Energisparläge under fullmåneskväll.

Igår hade jag kommit upp till den magiska talet 333 och det handlade om hur många texter jag publicerad här på min sida. Det mesta jag skriver är nog bara rappakalja men det är ändå skönt att skriva av sig oavset om det betyder något för någon annan än mig själv. 
Som jag nämnt tidigare så betyder sifferkombinationer rätt mycket för mig. Jag har bland annat gooda vibbar för siffror som 3, 5 och 7.
När jag kom och besökte min nya bostad för första gången, och då hade jag rest hela vägen från Malmö, så blev jag väldigt glad att se att min buss nummer till hem var 753.
Speciellt bra var nummer 5 för mig. Min tågbiljett hade även mina lyckosiffror i som tex vagn nr 5 plats 53 och så vidare. 
Till och med mina kärleksrelationer är döpta med siffror - Dominique var självklart nummer 5.
Min kraftdjur bland annat är en svan. Svanen är oxå en vägvisare till mig och speciellt glad blir jag när jag få synen på sångsvan som för mig är en heligfågel.
En stor lycka är det för mig när jag råkar se en svanfamilj och extra exhalterad blir jag då dom är fem i familjen. 
Varför är siffror och vissa djur så viktiga för mig då?
För mig är dom vägvisare, dom kommunicerar med mig en otalad språk som bara jag själv kan tolka och förstå. Meddelanden är gömda i själva händelser, den ena siffrarn leder till en annan eller djuren som sedan följer med tal.
Vissa dagar är jag precis så vanlig och dödlig som alla andra. Det är dom dagarna som jag tillslut känner mig väldigt ensam. Idag var en sådan dag. Jag ville väldigt gärna hitta på något roligt att göra. Solen sken och det var riktigt vårigt väder ute.
Jag ringde till ett ex antal vänner men redan när jag fick höra deras röster kände jag att det här blir nog ändå inget. En vän skulle äventuellt höra av sig om vi kunde mötas nere på stan - men jag tänkte att jag inte kan hänga upp mig för någon annan, jag måste bara hitta på saker för mig själv vissa dagar. Då gjorde jag det och när jag väl närmade mig vår lilla by så hörde hon faktiskt av sig och vi fick en mycket trevlig eftermiddag med promena, fikastund, konstrunda och slutligen besök här hemma hos mig och mina katter. 
Jag har märkt att om jag strävar efter något speciellt med vilja så blir det oftast fel. Släpper jag däremot taget och bara följer flödet, så blir det rätt.
Varje ögonblick är viktig, och från varje dag kan jag lära mig någonting nytt.

Förmodligen är jag högmodig nu, fina skrivna principer som faller isär när jag möter stora svårigheter - men det är ändå efter mina egna principer som jag provar leva efter. Sedan kan livet ändå ge mig både rosor och ris, det är hur jag vill ta emot dessa som gör mig till den jag är.
Inte perfekt men inte helt fel heller.

Idag har jag varit och gjort storstan säker då min kära  dotter blev opererad i sitt onda knä. Sofiahemmet där operationen gjordes ligger ju ett par stenkast ifrån mitt gamla jobb så då åkte jag in i gamla kvarter och tittade lite runt.

Jag märker att det inte krävs mycket utöver det vanliga, så blir jag fruktansvärd dränerad av all energin. På pendeln hemmåt var jag nästan gråtfärdig av trötthet och det blev inte ett dugg bättre när det inte fanns några sittplatser och väldigt få ståplatser för den delen.

Så ikväll blir det inte mera än så här, ligger som sagt horisontalt med en kattunge i famnen och tittar på Prison break.
Det blir bra det - imorgon hoppas jag vara lite piggare.
Inshallah!

Dagens reflektion handlar om min tro.
Jag tror ju stenhårt på Gud - som är en kraft starkare än mig och jag tror även reinkarnation och livet efter döden. För mig är "andra sidan" lika verklig som denna även om jag inte kan ha kontinuerlig dialog med dom.
Igår natt var jag vaken efter fyra och när jag låg och väntade på sömnen bestämde jag mig att ha en dialog med Gud. 
Jag börjar alltid med Herrens bön och efter det har jag fritt samtal med Gud. Bönen öppnar upp kanalen till kontakten och då blir jag för det mesta lugn och trygg.

I samtalet kan jag berätta allt som jag går och bär och som tynger mig. Jag får ofta en känsla av att jag blir omhöljt och till mina problem brukar jag antingen hitta lösningar eller att jag får en kännsla av stark tillit till att lösningarna kommer så småning om.

Igår tänkte jag på dig i samband med bönen. Jag bad om välsignelse för dig och då började tårarna åter rinna. På vardagar kan jag skuffa bort min sorg, jag förtränger det helt enkelt. Kanske är det normalt men jag blir varje gång mycket tagen om den kraftiga själsliga smärtan då jag tillåter sorgen träda fram.
Jag brukar ofta tycka att det är så fel att du gick bort, jag anklagar Gud och kan till och med blir förbannad. Men sedan känner jag bara den där tålamodiga lyssnade och kärleksfulla kraften som Gud är för mig. Sedan får jag synen av hela ditt liv och framför allt slutet uppspelat som en film till mig och jag kan släppa all min ilska och känna acceptans att allt är som det skulle vara. Att du bara följde den gudomliga planen som hade bestämts redan innan du född ner på jorden.

Jag skulle vilja på någotvis få sorgen att vara en naturlig del av mitt liv. Att jag inte skulle behöva stänga bort de som jag gör för annars hoppar den bara på mig när jag minst är beredd. Jag skulle liksom vilja sörja "lagom". Är det för mycket begärt?
Kanske behöver jag ge mig själv pauser, att ta tid varje dag för att sörja och sedan fylla den tomheten som sorgen skapar inom mig med något positivt och glädjefullt?

Idag ska jag faktiskt känna glädje efter några fina möten på mitt jobb. Det ena var en gammal elev från ett annat skola som kommer att börja hos oss. 
Sedan var det en annan förredetta elev från mitt nya jobb som jag träffade för tio år sedan som kom på besök och det var också ett kärt återseende. 
Sedan hade många härliga stunder med min nuvarande elev. Jag blir innerligt glad när jag se henne skratta och när hon uppenbarligen känner sig trygg och älskad.
Det är det jag vill fylla min tomhet med, tacksamhet att jag får vara med om alla dessa små mirakeln i vardagen.
Jag vet - att du hade förstått vad jag menar.
Förlåt,  jag vet att du förstår vad jag menar, du är ju där med mig och njuter lika mycket som jag.
Tack att du fanns och finns i mitt liv.

Nu är det vår, fast den lyser förtillfället med sin frånvaro.
Det är egentligen inte jätte mycket snö - men jämfört med att förra veckan kom första blommorna fram och idag är det cirka 10 cm snö på marken så känns det som ett bakslag.
Jag är ingen vinterentusiast. Gillar inte kylan och snön är bara bra under den allra mörkaste årstiden då de lyser upp  lite grann.
Jag älskar sommar och så har det inte alltid varit i mitt liv. Som sagt det har funnits tider då sommaren har betytt mera ploga än nöje.
Barndomens somrar satt jag inomhus med en blöt handuk täckandes mina kliande rödsprängda ögon. Näsan var i värsta fall sårig då hösnuvan konstant pinade mig.
Dessutom fick jag sällan vara hemma under sommarloven. Jag och brorsan skickades iväg till släktningar och det var inte alltid som jag kände mig välkommen där.
Hemlängtan, hösnuvan och kliande ögon har lämnat sina spår i själen. Det tog många år även i vuxenlivet innan jag verkligen kunde njuta av solsken, värmen och doften av nyklippt gräs.
Nu vill jag bara leva i det även om våren också är en favorit årstid.

övrigt har jag varit här på jobbet, och haft en bra dag, jag trivs som fisken i vatten.
Idag - är en bra dag och hoppas även att alla andra kvinnor i världen har haft det bra idag eftersom det nu är vår dag hela dagen.

Dysfagi - svårigheter med att svälja. 
Jag lider inte kanske direkt de utan något ännu mer märkligt då maten fastnar i matstrup och det går varken kräckas upp eller sväljas ner.

Smärtan är oerhört men det är inget emot självföraktet och "äckelkänslorna" som väller över mig.

Idag var det dax  igen, jag är alltid lika dåligt beredd för att få den och varje gång jag varit med om den så känner jag mig som en hund som fått stryk på grund av att den råkat pinka på hallmattan.

Vad  ska jag göra? Jag kan bara inte säga något om det här till min läkare. Idag fick jag henne att skriva recept på sådan där "penna" som man behandlar allergichocker med. Förra gången fick hon skriva ut astmamedicin till mig. 
Innan dess har jag sprungit till henne med min kroniskasmärta.

Jag verkligen avsky att ha besvär. 

Känner mig ynklig och äcklig. Det finns verkligen inget älskvärd med mig.
Så - jag ska slicka lite mina sår här och hoppas på att den här skamsfyllda darret försvinner snart.

Jag verkligen, verkligen avskyr att vara hjälplös.

Klämdag! Fast inte så som dom flesta tänker, min dag var verkligen klämdag och ont gjorde det som tusan!
"vad har du för hållande till dina bröst?"
Alltså... dom har ingen namn eller så och sen är dom ju faktiskt pensionärer sen 15 år tillbaka. Dom bara hänger där dom är.
Jag vet verkligen inte vad är rätt svar för frågan?
Men i dag - för en stund så var mina bröst i fokus. Dom fick synas, höras och klämmas under 10 minuter och sedan var besöket över. 
Det finns ett forskningsstudie som jag blivit erbjuden att delta  då man som frisk person skulle käka bröstcancerhemmande medicin eller ska man kalla de förebyggande medicin mot bröstcancer - men jag tackade nej till studiet.
Vill inte ha mina bröst i fokus mera än dom där 10 minuter varannat år.

Efter besöket gick jag runt i storstan, hamnade på Gudrun S Lager på lager butiken. Gjorde värsta fynden som fick mig att glömma klämdager för en stund.

Seda träffade jag dottern och hängde ett par timmar med henne.

Det är verkligen underbart att umgås med sina vuxna barn. Speciellt när dom  är så kloka och trevliga. Dom kan prata om saker som intresserar mig och de har liknande åsikter som jag, kanske är jag lite egotrippad men det är verkligen mysigt!

Bäst att avsluta dagens text här.
tack för mig

På jobbet längtar jag hem till kissarna - och när jag väl är här så är det en hel del katt drama. Först av allt så var dom så hungriga så att dom satt o småbet mig på tårna när jag skulle fixa lite käk till gänget. Sen när jag äntligen hade kommit i sängs så kröp en liten Nisse upp i brösten och la sig där och somnade på studsen. Då kom pappaEddien och glodde på ungen sin. Det var nämligen hans plats och det kände jag även på mig då han tittade på oss. Han trängde sig på de lilla utrymmet mellan Nisse och min laptop och skulle dominera stackars kattungen. Tillslut sa jag ifrån till honom och då bet han mig i armen... och satte sig en meters avstånd från oss - ryggen vänt mot oss. Han verkligen utstrålade "orättvistbehandlad!"
Jag tog lilla Kisse Nissen till sina syskon och kallade på Eddie - "kom nu - din plats är ledig". Han kom men det kändes väldigt krystat och enligt honom skulle jag inte röra mig en millimeter - o när jag gjorde de så skulle han visa min plats. Då fick jag ta tag i hans öra så att han la sig ner och gav upp... Dominant beteende kontra samma mynt.
Om dramat inte utspelar sig på jobbet så måsten de hända här hemma.
Något måste hända hela tiden, så att jag inte ska glömma att jag lever.

ju tack...
jag lever!

En milstop eller något - siffran 300. Det måste då betyda att det har gått 65 dagar sedan du gick bort. Det har kännts faktiskt, idag har återigen varit en lipdag för mig. Jag bryter ihop titt som tätt.
Jag lyssande på låtarna som du gav mig och tittade på bilder om dig, eller rättare sagt - det  var bara en bild.
Jag brukar tycka att jag ser från bilden om personen ifråga är död eller vid liv, men den bilden på dig - nej, du ser så levande ut att det gör ont i hjärtat.
När tar det slut - den här skriken inom mig som  vrålar "FAN VA ORÄTTVIST!".
När slutar jag sakna dig eller åtminstone att sluta idealisera dig? (hur och när blev du helgon i mina ögon?)
Sedan, när jag tänker efter, så kommer jag alltid till i samma resultat.
Det var inte orättvist, det var din tid, du gav mig allt det jag behövde i slutet, så det blev ett avslut även för oss.

Jag vill bara gråta ut all min sorg, bli av med den "en gång för alla"!
Men så fungerar det tydligen inte, tyvärr.
Oavsett om jag gråter små pölar eller stora hav så finns den där saknaden och sorgen  inom mig kvar. 
En del dagar fungerar relativt bra och då tänker jag - "visst... jag kanske börjar bli van nu" och sen kommer dom andra dagarna då det blir dubbelt så mycket mera.

Varför är jag  ledsen? Tror jag - att du lider?

Nej! Du lider inte. Du har det nog rätt bra om jag får gissa. Kanske har du det lite jobbigt ändå - för min sorg  drar säkert dig ner och du får inte festa bland alla vackra änglar.
Det är jag som lider, saknar dig enormt och är rädd att det kommer aldrig finnas någon som förstår mig så som du gjorde.
Det är så viktigt att bli förstådd!

Ibland hjälper det lite att prata till dig - låtsas att du hör mina tankar (för jag vågar inte prata högt- det vore ju tecken på att jag är galen).

300 dagar kvar tills årsdagen.
Undrar vad som  kommer att hända under den tiden. Min förhoppning är  att jag ska läka min sorg helt, att jag kan känna mig själsligt rikare och kanske en gnutta lycklig.

Det är fredag idag - har ni veckordagar där uppe eller? För då vet jag vad du gör om du är du fortfarande... eller får man spela krigspel i himlen?
Nätet lär ändå vara trådlöst och du får väl surfa på superduper höghastighet.

Ha nu en trevlig helg käraste, jag ska bara gråta färdigt här så blir det nog bra igen om en stund
eller två.

Som om det inte räcker med vårtröttheten!
Det var inte så upphöjande att vakna klockan 01.30 och sedan lida av insomnia resten av natten. Tankar som blev bara trasselbollar och hela livet verkade falla ihop i nattens mörker.
Ja - jag har verkligen stora problema att handskas med på jobbet men det har jag  haft även tidigare - så jag borde vara immun för skit. Inte ska de få störa min nattsömn och inte är det värt att grubbla på.
Men jag är bara en människa, hade jag varit något annat så hade jag kanske sluppit oron och sömnlösheten.
Vad skulle jag vara då om jag inte var en människa med hela dess känsloregister?
Fick jag vara något annat än människa så skulle jag definitivt vilja vara en katt, helst en cornish rex för dom verkar ha så kul. 
Idag har min lilla kattfamilj fått vidga sina vyer. Nu är nästan hela lägenheten deras kungarike. Det är så avslappnande och rogivande att se på när dom leker och jagar varandra, sen efter ett tag kommer motsatsen då dom bara tvärsomnar vart dom än råkar ligga. Lilla Mizo tillexempel somnade  i leksakslådan idag, hon vaknade till när hennes kära mor kom och skulle leta efter en kattmyntaleksak. 

Jag fick avboka min bodybalance pass idag. Kroppen var så urlakad av trötthet och sömnlöshet så jag bestämde mig för att vila.

Men trots tröttheten så kände jag mig ändå nöjd att jag både hunnit med städning, handling och tillverkning av kattmat. 
Så med gått samvete slängde mig på soffan och njöt fullt ut när kattfamiljen landade på min mage och sedan tog vi alla en välförtjänad kvällstupplur.

Imorgon är det jobb i vanlig ordning så det är dags för mig att ge mig till drömmarnasland, god natt världen!

Nu är det natt - och jag somnade som en kattunge - mitt i leken, fast så bra var det inte. Jag var helt enkelt utmattad av all skit som jag fick påkastad på jobbet. Jag vet inte längre vad jag ska tro eller tänka.
Man säger att "det goda segrar tillslut". Att bara man fortsätter göra de rätta så blir det rätt tillslut, men idag känns det som att "den som trutar högst och mest är den som hörs bäst". Alla vill få slut på fanskapet och då trampar man på dom som redan ligger. Ganska logiskt egentligen.
Saken är att jag vägrar leka i den sandlådan. Jag har ingen lust att sänka mig till ett sådant nivå där man både ljuger och förvränger allt så det låter hur jävla illa som helst. Jag är den där "äckligt positiva" tills jag dör av sanningen och drunknar i andras lögner.
Men fyfan va trött jag blir alltså!
O Dig saknar jag som självaste fan!
I dom här lägen tröstade du mig och trodde på mina metoder och visionen som jag hade.
Nu har jag ingen - så känns det som. Jag lever kvar i det här helvetes mörker och ljuset stryps till mindre och midre.
"Hoppet är det sista som försvinner" - då borde jag dö snart... För nu har hoppet nästan flugit ifrån mitt liv.
Fast nej! 
Jag ska åter och åter räkna mina välsignelser!
Jag har så mycket som är bra i mitt liv och jag hade ju även dig! (och nu gråter jag åter floder)

Det här är verkligen vargtimmen - så här mörkt är det då!
ska sluta klaga nu - vid gryningen lär jag radera all text för jag kanske  inte vill att mitt mörker skall se dagsljus.
Fast det är därför jag skriver, för det är det här som är min verklighet... det är mina skuggor som äter upp mig.
Det här är också jag.