I morse vaknade jag med både fötter i felsida. Jag var kissinödig och det var en aning för varmt i rummet, dessutom var klockan bara 06. Jag vred och vände mig över en timme och sedan gav jag upp. Det fanns liksom ingen ställning som var bekväm med en full blåsa.
Vi skulle åka iväg till en lokal köpcenter, ärligt så tyckte jag inte om iden från första början - men när jag redan hade fått en dålig start på dagen, så var jag ingen rolig resesällskap. Jag var trött, jag hade ont i kroppen och jag var på riktigt surtanthumör.
Framme på plats skulle jaga sätta på elsladden till i motorn på min pappas rullstol. Eftersom jag var - som sagt trött och hade ont - så hade jag även lite kass balans. Jag snoblade och sladden slät sig från min hand samtidigt som min dotter skulle tränga där emellan för att stoppa sin ärtpåse i väskan som hängde i rullstol. Sladden flög i väg jag fick en lättare smälle men slutgiltiga målet var min dotters öga. Hon började skrika på mig och hade fått för sig att jag hade slängt sladden med viljan. Jag blev inte bara en sur tant utan jag blev en äkta argpigg. Inte blev det bättre när dottern krävde att jag skulle be henne om ursäkt. 
Så två  och en halvtimme - att vandra runt i en köpcentrum med mitt urdåliga humör var ett helvetes pina. När vi äntligen kom hem så gick jag rakaste vägen till sängen och tog en tupplur på närmare två timmar. Det var så himla underbart att vakna, mitt dåliga humör var bortblåst och jag kunde inte ens riktigt fatta varför jag kunde känna mig så ARG som jag hade kännt mig.

I två dagar i streck har jag på hundpromenadrundan stött till en äldre labradorherre. Han går typ trettio meter bakom sin husse och det är något så otroligt fint att se dom två tillsammans. Hundgamlingen har hälsat på mig både gånger och Jesse (min mammas hund) har för engång inte alls brydd sig om denna herren. (det är mycket märklig för det har hittentills bara funnits en ända hund som han inte skäller åt och det är grannens tik som han till och med har lekt med).
Få se om jag stötter på dom imorgon oxå. Jag hoppas det.

184:
Som sagt, dessa sommardagar ihopar sig och jag glömmer mina små noteringar här på poeter. Ingen fara, inga större händelser som skakat mitt liv. Mikael Nyqvist dog igår eller kanske var det iförgår men vilket fall som helst det gick inte att missa. Det fanns närmare 300 uppdateringar om händelsen på min facebook samt Instagram - så det är lite bra att jag skriver upp det även här så ingen missar. 
Igår fick jag o min dotter tjuts till närliggande badstrand. Min dotter som är munter i sin natur var solskenet på stranden. Resten var blåsigt och stora cummulusmoln passerade förbi den riktiga solen varje gång då man precis slutade frysa. Men jag fick lite solbränna! (och dottern som jag nyss sa var munter - log för förstagången på länge när min mamma hämtade oss! Så så road var hon av vår tripp till badstrand)

På eftermiddag höll jag mig upptagen med gräsklippning. Jag körde tills bensinen tog slut och händerna var täckta med blåsor. Det var en blåsa som sprack och som jag sedan var tvungen att plåstra om, dom andra försvan som tur.
183:
Idag har jag varit två gånger på skogspromenad, första gången med hunden och då mötte vi en pytteliten snok som ringlade runt på grusvägen. Den lilla stackarn såg väldigt ilsken ut och gjorde små anfall mot mig som filmade honom. Däremot tror jag att det där med anfallen var ren frustation, med sina 7 cm hade den nämligen väldigt svårt att ta sig framåt på grusvägen - små stenarna måste har varit som stora berg för den lilla liven - därmed den där snirklande anfalls tekniken.
Under andra skogspromenaden hade jag min pappa, dotter och hunden med. Jag hade hoppats för att få se den där lilla snoken igen men istället fick vi se den stora långa snoken. Den rusade över grusvägen med en himla fart och när den hade kommit ner till dik så stannade den där så att jag åter kunde filma lite. Den var däremot väldigt stor, minst en meter lång och den hade både imponerande framåtskridande teknik och en himla fart! 
Jag och den muntra dottern åkte även iväg till huvudstaden - Helsingfors. När jag väl var där kom jag på att egentligen så gillar jag göra sådana utflykter helt ensam. Det var som att släpa en tung betongklump överallt, ja alltså muntert var bara en önsketänkandet. Däremot så gjorde jag konstigt nog en hel del fynder, fast jag handlade inte dom fynden som jag gjorde... jag bara fick en hel del ideer vad jag vill handla i framtiden. En av dessa fynder var en liten portfölj för min macbook. Vill ju inte ha en sådan vanlig som man kan köpa för Elgiganten för 300 kr. Det måste vara något mer än bara en skydd -det ska vara en rolig skydd. Den jag hittade idag kostade 54 euro (för mycket för mig förtillfället) och den hade gulliga grönakaktus design mot en vit bakgrund. Så egentligen var den inte så dyr - den var nog någon fin designmärke dessutom.
Senare här hemma gick jag helt bananas med gräsklippning och buskklippning. Nu är baksidan av huset fullt med grenar som vi får släpa bort med släpkärra till tippen. det ser ut som vi har sågat ner minnst två fullvuxna träd - men så är inte saken! Det är bara döda grenar från alla buskar som finns här på gården. Jag önskar att jag skulle ha en bra häcksax... då skulle jag gå helvild på dom där buskarna som har tagit över vissa ställen. Få se hur mycket jag hinner under dom här sista två  och en 1/2 dag som jag har kvar tills jag åker hem till Sverige igen.

Kanske ska jag klämma in min dröm här på slutet.
Jag drömde om Dominque inatt. Det var så otroligt verklighetstrogen dröm så jag nästan tror det var sant på någon plan.
Han hade fått komma tillbaka till livet - men han hade bara tre timmar kvar att leva.
Dom tre timmarna var han helt frisk och kry. Frågan är - hur vi på bästa möjliga sätt ska utnyttja dom tre timmarna?
ÅNGEST!
Jag kan bara säga att drömmen har följt med mig hela dagen. Frågan kvarstå vad skulle man göra om man fick reda på att man  bara har tre timmar kvar att leva - dom tre timmar har du all din kraft och pengar o allt - men som sagt...bara begränsat med tid!

Om jag minns rätt så kunde vi inte riktigt göra något i drömmen... vi hade liksom fastnat i siffran.
that´s all!

Trädgårdsstökandet fortsätter. Blomrabbatten nästan färdig. Idag har vi varit och köpt platta stenar som jag placerat in i mitten av rabbatten som en båge där man kan gå när man vill pyssla med blommor. Det var jätte vackra stenplattor i rosa nyanser, min mamma bara kollade på gråa stenar men eftersom det är jag som står för landskapsarkitetkturen i rabbatten så fick jag välja plattorna. Känner mig riktigt nöjd. Jag och min dotter har även planeterat en hel del blommor i den nya skapelsen. Tre påsar vallmofrön har jag oxå strött i jorden och hoppas på att något av de skulle gro och komma upp under sommaren.
Tålamodet tog däremot slut när jag skulle klippa gräs/hö/kirschkål/nässlor med grästimmern. Den bensindrivna hann jag klippa ca 10 minuter och sedan tog bensin slut och därmed la den helt jobbet. Jag fyllde på bensin och tog bort alla grässtrån som virrat sig runt men den ville inte starta mera. Sedan gick jag och tåg den eldrivna trimmern, den är mer som en liten leksak men den gick igång utan större problem... däremot la den ner jobbet efter 8 minuter. Vet ej varför men tror nog att batteriet var urladdad. 
Jag kämpade på i flera omgånger med fanskapen innan jag gav upp. Imorgon blir det vanlig gräsklippare istället, den är något mer pålitlig!

Inga känslor eller filosofiska inventeringar idag. Fibron värkar och jag bara överlever dagarna med smärta.

Hann inte skriva igår. Är på "semester" vilket i andra ord betyder - hos min föräldrar och fixar dittan och dattan. Igår - då jag glömde skriva hade jag åter tagit tag i ogräsrensande. Skitt var mycket kirshkål det kan växa på knappt en månad! Satt all min koncentration på en blomsterrabbat  - såg ett visst mönster av en båge mitt i rabbatten och efter att jag stökat bort alla fyla kirschkål så planterade jag tre vallmon i bänken. Det låter verkligen inte som en stor insats men ogrässtökandet tog musten ur mig.

Sedan har jag ätit jordgubbar! Dom var faktiskt svenska och supersöta! Märkligt för jag har köpt massor med jordgubbar i Sverige men inga som var så goda som dom här.

Bara liten uppdatering - inget djupare!

NU är middsommarfirandet äntligen slut! Vill inte höra om alla fina minnen som skapats - vill bara gå vidare och inte tänka, inte känna, kanske inte ens andas - men det måste jag, tyvärr.

Livet går vidare, dag efter dag, sakta men säkert.

Vissa dagar är bättre än andra, oftas är dom bättre dagar väldigt upptagna. Jag hinner inte reflektera eller sörja, bara kör på som en blind myra.

Nu åker jag båt - till Finland. Har dövat mina känslor med värsta sortens skreckserie där det inte bara är en seriemördare utan en hel sekt som har anslutit sig till en psykopats mördarkult. "Genom döden upplever man livet" är deras motto. De ser sig själva som frälsare då de tar livet på människor eller av varandra.  

Märkligt att jag gillar sådana program? Jag älskar skräckjagande thriller som får håret att resa för dom vettskrämda typer. 
Kanske finns det en gnutta psykopat i mig med?

daxs för en god natts sömn på sjös... att vaggas till sömns är inte bara små bebisars ensam rättighet. Jag njuter av det med!

Det är en väldigt vanlig lediga dag för mig. Istället av att träffa vänner, gå på bio eller något annat trevligt så sitter jag här hemma och passar tvättstuga tider. Min /mina tvättkorgar har fyllts med så mycket tvätt att man skulle kunna tro att jag inte har haft maskinen på gång dom senaste veckorna. Den bilden stämmer inte alls, det är bara så att sonen har gömt sin tvätt i sitt rum de sista dagarna. Tidigare fick jag ju gå o plocka runt här och var i lägenheten av hans svettiga kläder - men nu har han en tvättkorg. Jag trodde att jag hade gjort en deal med honom om tvättkorgen, överenskommelsen handlade om att han skulle själv börja tvätta sina kläder - men uppenbarligen var det bara jag som stod på den kontrakten. Nu är även dottern hemma, hon hade med sig en veckas smutstvätt som ska bli rent och tort tills i morgon. Jag själv hade planerat att tvätta alla mina mattor som jag haft i kattoan och som luktar - kattpiss! Blääh!

VAD skulle egentligen hända om jag bara tog och stack iväg på bio, lämnade eländet och njöt av lediga lördagen?
Frestande tanke - men sen kommer jag på att pendeltågen går på halvfart på grund av alla störningarna med strömförsörjning/ellednig och bygget av citytunneln i Stockholm.
Nej, jag är nog för trött för att ta mig in till Stockholm.
Den här lilla byn har ju ingen biograf längre, märkligt egentligen för så liten stad är det ändå inte.

hm... märker att jag har en mycket kritisk och gnällig ton, jag kanske skulle koncentrera på solskenen som trots alla prognoser för dagen kom fram. 
Jag har även lyckats att koka ihop en väldigt god spenatsoppa som vi precis har käkat här. Så, det är faktiskt inte bara eländet! Och imorgon tar vi båten till Finland.
Så mycket är bra!
nu - tvättstugan!

Det är midsommar idag. Jag bryr mig inte så värst mycket om högtider så jag trodde knappast att jag skulle känna något speciellt för dagen.
Men så enkelt var det inte. Jag hade haft en lite kämpig dag på jobbet, kroppen var inte snällaste och tröttheten var ohärdig. När jag närmade mig stan så tittade jag åter på dom där statyerna på andra sidan av kanalen. 
Då slog det igen mig, DU är BORTA! Det blir inga flera midsommarfirande för oss!
Inte för att vi har haft några trevliga direkt, eftersom våra filosofier krockade väldigt kraftigt precis vid högtidsfirande. Jag är nykterist och Du var något annat. Fest utan dricka kunde inte bli fest - och när drickan kom fram så var det inte slut förran spriten var uppdrucken. Så - förra året valde jag medvetet bort att träffa dig. Självklart viste jag att du inte mådde bra för du hade ju fruktansvärt ont - men jag ville inte bevitna dig som full allra sista gången.
Efteråt fick jag veta att du inte hade "festat" - så vi var ensamma var sitt håll.
Men - idag är ju alla lyckliga par (och olyckliga) tillsammans, eller åtminstone det är väl traditionen. Alla är glada, alla umgås och har det trevligt. Själv är jag bara trött och ledsen. Känner sådan oerhört trötthet över livet, ingen lust för något men kämpar på per automatic. Det känns väldigt tomt.
"Du har så mycket att se framemot" - "tänk på ditt nya jobb" - "o du som ska ta körkortet, äntligen"
Alla dessa röster i mitt huvud påpekar allt som är bra och allt jag ska se framemot! Men ärligt vad är det för mig? Vad betyder något av det egentligen för mig. Absolut inget!
Tomheten, ensamheten och sorgen - de är vad finns för mig.
Jag kan inte fylla tomrummet i mitt hjärta, jag kan knappt umgås med någon allt känns bara  framtvingad och oeäkta för tillfället, och sosrgen.. den finns närvarande hela tiden även om jag inte flashar med den.
Det här är min midsommar - så här gör jag. Jag ser alltid till att arbeta så jag kan skylla på det som ett ursäkt för att inte fira och därmed tacka nej till alla inbjudningar som jag ändå inte får.
Tänk - att livet skulle se så här dystert ut - när det är som ljusaste i naturen!

Jag har i stort sett slöat halva dagen. Det kändes faktiskt riktigt bra även om runt lunchtiden jag började få myror i brallan. Sedan kom sonen hem och vi åkte iväg på lite shoppingrunda - mest grejer för våra kissemissar förstås.

Jag har fått nyckeln till min cykel! Jippiii! Nu kan jag åter börja cykla och känna mig fri.
Men när jag kollade på pendeltågtider så kom jag på att jag inte skulle hinna med cykelturen till jobbet utan jag fick hålla mig till min ordinarie plan som var det vanliga bussresa. Däremot tog jag promenad ner till byn så jag kom upp lite i min dagliga stegdos.

Här på jobbet har det varit mycket bra. Jag kunde inte hitta mina nycklar där hemma så jag trodde jag hade irrat runt och lämnat dom här - men nej... så jag få fortsätta leta när jag kommer hem imorgon.

JAG OCH NYCKLAR! En bränd hjärna är en virrig hjärna! Men så här på stående stunden så har jag en vision av att dom låg på badrumsgolvet då jag sist kom hem. Så förmodligen är dom kanske inne i badrummet någonstans under tidningarna.

Så det var dagens sammanfattning.

Saltå by fyller 75 år - en historisk dag som vi har firat på en jätte trevlig gästgivare.
Först kände jag mig som ett ufo som inte riktigt hade landat på rätt plats men sedan bestämde mig att det här blir bra - och det gjorde det verkligen. Mycket god mat, trevlig folk och avslutning med musikquiz.
Jag smet ifrån dansen, fick åka med en vän hem så jag passade på där.
 Tidigare i dag hade jag varit på mitt gamla jobb och lämnat in min lånedator. Allt gick bra och det var mycket trevligt - när jag sedan satt i pendeln på vägen hem så upptäckte jag att jag hade fått med mig hem sladden till datorn. Gaaah!
Det löser sig!
nu är jag trötter och behöver vila för idag.

NU har jag tagit första steget i körkorts äventyret. Tredjegången gilt!
Gick till vår löneradministratör och bytte ut min semester mot cash. Sedan trallade jag in i Centralens körskola och frågade om allt praktisk samt ansökte om körkortstillstånd. Kvar står att fixa synundersökning och handledarkurs till privatkörning.
Jag känner mig jätte peppad för det här nu. Kanske är det därför jag tappade cykelnycklarna - att jag tillslut ska faktiskt fixa körkortet? Ja - jag vet det där lät flummigt men det är så jag tänker, att det finns mening med allt, även det mest onödiga motgångarna.

Jag har oxå tillbringat en fjärdedelsdag på stranden, det var blåsigt och molnen passerade förbi solen titt som tätt men i stort så var det en riktigt skön stund och dessutom tog jag årets första dopp. Nu på kvällen märker jag att jag har nog fått lite mer solbränna än vad jag hade räknat med. Jag går med en känsla som liknar när man kommer in i köket och man har haft en platta stående på  högsta värmen den sista timmen. Problemet blev ett problem när jag gick iväg och bar den känslan ut i gården, inne i affären - ja ni vet - överallt! Det är alltså inte tecken på att jag glömt på plattan utan jag bränt skinnet!
Hur som helst, det är lite kul med solbränna. (hoppas jag slipper solfrossa!)

Så, jag mår toppen idag... hoppas de håller!

Wohoo! Det var många dagars paus! Fast det stämmer inte riktigt! Jag skrev i lördags för två dagar men av någon konstig anledning så har den inte gått igenom!

196 - Ja - vad har hänt. Jag har varit slutkörd som bara den.
195 -  Lördags var det avslutning på skolan - och sen var jag som ett zombi resten av kvällen.
Tog nog en promenad så jag kom upp till över 12000 steg och sen ryckte de i bena hela natten.
194 - Söndag var jag frustrerad som en geting. Ville verkligen få igång min cykel och  prövade borra sönder låset - men det gick INTE. Då blev jag lite lugnare och kunde ta mig till jobbet igen.
193 - Är kvar på jobbet det blev dubbla nätter på rad. I'm still standing strong - typ.
Fast det har faktiskt varit hyffsat dag men mycket utomhusaktiviteter så som gräsklippning mm. Men jag fick en mindre slanganfall när jag såg att min dagboksanteckningar inte hade  publicerats. Men jag minns att jag var "gråtfärdigtrött" så jag har förmodligen somnat innan de sista "publicera" klicket.

Planerar hårt att ta körkort nu. Pratade med min nuvarande chef och jag skulle kunna ta ut min semester i pengar och sedan bara fixa det! jag är supersugen på det faktiskt!

Ja - det var allt från dom här dagarna! hoppas jag blir bättre snart med koncentrationen så jag slipper tänka så här bakåt i tiden!

Bye

Märkligt - idag är jag pigg fast jag har jobbat närmare 14 timmar nu. Jag tog en liten promenad över området nu på kvällen då jag skulle hämta en mobilladdare från ett annat hus. Det ligger ett underbar RO över det här arbetsplatsen, oavsett vad som händer på dagarna så kan jag uppleva alltid en välsignelses på det här stället. Åsnorna var ute i sin hage, slöjdläraren var inne i sitt klassrum och övade på en vacker flöjtmelodi. Solen lyser fortfarnde klart i västanhimmel och långt borta kan man höra motorvägen avlägsna brommande. 
Det är ljuvligt! 
Idag - den femtonde juni känner jag att sommaren äntligen är här och framförallt i mig.
Ett dovt sorg finns i bakgrunden och det är vetskapen att Dominique inte längre är här och kan ej njuta av sommaren. Han kunde ju i o för sig inte njuta av förra sommaren heller - för då var han redan väldigt sjuk. Det var runt den här tidpunkten som han insåg att han hade någon allvarig åkomma, så tråkigt att det gick inte bota!

Ja, livet är bra märkligt.
Ingen kan se in i min saknad, det är väl så det ska vara.

Kan nog inte påstå att jag har varit direkt pigg idag, samma trötthet malar mina lemmar och hjärnan är rätt dimmig den med. Idag har det däremot vänt med vädret. Förstod redan i morse att det skulle bli varmt så jag hade klätt mig efter det, problemet uppstod då jag hade tre lager kläder runt min midja :"linnebyxor, tskirt och en linne kjol på det. Trodde jag skulle smälta av värmen men nej... o inte har jag lyckats bränna några fetlager heller!
Har en stark önskan att  börja äta hälsosamt och skippa allt socker för ett bra tag. Egentligen - för alltid, men det är för lång tid att planera när man lever med principen en dag i taget!
Nu börjar ögonlocken dra ner rullgardinerna och jag likt en sengångare blir  suddig och lever i slowmotion tills drömmarna fångar mig helt.
Förmodligen kommer jag inte ens minnas vad jag skrev här ikväll.
önskar alla skön natt!

Min son har tagit studenten. Firande var minimal efter hans egen önskan. 

Tröttheten tar kol på mig.

Inget vettigt i skallen även om jag gärna hade velat dikta till något fint om dagen.
det kommer andra dagar!

156 dagar har gått sedan Dominique gick bort. Det börjar landa i mig men när jag tänker på det så känner jag ändå en oerhört sorg.Officiellt var jag inget till honom men jag känner mig faktiskt som en änka - fast helt utan rättigheter. Det är sorgligt att jag faktiskt inte ens vet vart blev hans aska utspridd? Det var här om dagen som jag var vid kyrkogården och tänkte på det. Då hade dom grävt upp o ner runt den ena minneslunden. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker alla dom gånger då jag "som anhörig" provade påverka hanns situation med vården och jag fick veta att jag inte fick veta något på grund av att jag inte änligt dom var en anhörig. Det trots att han själv hade i flera omgånger sakt tillsammans med mig att alla skulle först och främst kontakta mig när det var något.
Och varför tänker jag på alla dessa dystra minnen då? Kan jag inte bara prova se det som var fint, det som var värdefullt och framförallt all kärlek  och samhörgihet som vi upplevde med varandra?
Ja, det är tungt, det var det då men det är det fortfarande. Innan kunde jag känna hans närvaro men det är mer sällsamt nu. däremot poppar han fram via mina vänner upp, plötsligt minns vi något vackert och roligt om honom. Ibland känner jag att jag vill klamra mig fast i dom vännerna som vill prata om honom.
Hur som helst, det är lite tungt idag.. Men det är väl helt ok.

Danmarkstripp i augusti beställt och klart. Jag har en fantastisk vän som bjuder mig med när hon och hennes barn ska åka på en roadtripp och legolandsvistelse i Danmark. Det blir askul!
Det är typ så jag kan ta mig över Sveriges gränser, jag har liksom inte mage att bjuda mig själv på en semester. Självklart skulle jag vilja åka på semester men ärligt så är jag aldeles för snål att lägga pengar på tex en vecka utomlands när jag sliter hårt bara för att få vardagen att gå i runt.
Men - jag ser ju folk som har det sämreställt än jag åka iväg? Nja... jag är kanske trots allt en hemma katt. Trivs bra med min tillvaro och ärligt så tycker jag att det är asjobbigt att komma hem när jag känner att hemmet har hunnit rasa ihop när ingen plockar eller städar här under tiden. 
Visserligen har sonen blivit bättre på hushållning men han är blind för detaljer och sen har han inte mycket till luktsinne heller.
Men - en liten minisemester blir det i år, jätte kul!

Idag har jag gått och grubblat på mina försvunna cykelnyklar igen. Inser att jag verkligen måste göra något åt det - och då frågade jag min händiga vän om hjälp. Hon sa att man kunde borra sönder låset och att hon gärna hjälpte till med de när det blir lite tid över.
Tänka sig att JAG har fyra cyklar (två rätt skrotiga) men inga nycklar alls till dom! GAaah!
Fast - det känns lite typiskt jag!

Jag har börjat titta på en ny serie som heter "It´s Always Sunny in Philadelphia". Den hade fått bra recensioner - hela 8,8 på IMDb. Först tvingade jag mig att titta på den. Tyckte att den var lite torr men nu verkar jag har blivit såld för ideen. Det är fyra huvudpersoner (ibland flera) som har en bar tillsammans och i varje avsnitt stöter dom på ett problem som dom ska lösa. Saken är att dom gör alltid saken 100 gånger värre än vad det var från början. Den är faktiskt sevärd - deffinitivt! Men kanske ska jag inte beta av alla avsnitten på en gång utan ta några serier imellan oxå, så jag kan återkomma till den här när jag behöver något lättsmält igen.
That´s all!

Som vanligt är jag trött, har jobbat - vad blir det 48 timmar i sträck. Fast jag har ju sovande jour men det är ju inte riktigt samma känsla som man har när man är hemma.
Jag trivs på jobbet och den här tjejen som jag nu har varit hos är en väldigt inspirerande individ med extrem kreativitet som verkligen slå fötterna under,  även för mig som är rätt så kreativ i min natur. 
Idag har jag pysslat ute på trädgården och klippt gräs och ogräs samt planterat blomor och örter inför sommaren. 
Det är riktigt skönt att vara ute i naturen så passa mycket. Det har varit varmt väder även om det för det mesta varit mulet. Nu på kvällen när jag åkte hem från jobbet så började det regna. Det var faktiskt mysigt! "De som sommaren blöter ner de torkar den även upp" - så lyder en finsk talesätt som syfter på sommarregn - man ska inte vara rädd för att bli blöt för värmen torkar upp en ändå.

Jag kämpar även i sidan om med min dotters bekymmer. Hon har för tillfället flyttat hem igen och är verkligen väldigt nere. Jag har svårt att trösta henne eftersom det känns som vad jag än säger så säger jag något fel. När jag nu på kvällen förklarade det så blev hon väldigt besviken på mig. Jag är nog helt enkelt för trött för att ens analysera hur jag skulle kunna agera bättre.
Det är inte enkelt att vara en bergvägg när ens egna barn är olyckliga. Jag vill bara att hon ska vara lycklig och komma över alla sorger snabbt.
Men jag vet att det är helt fel, hon ska faktiskt vara misserabel just nu. Hon ska gråta och vara ledsen och går igenom hela kännsloregistret för att sedan växa till den människan hon är ämnat att bli.
Det är genom mycket sorg, besvikelse och tårar som jag blev den jag blev. Jag ångrar inget och jag skulle inte vilja bli den personen jag var utan alla mina erfaranheter.
Så därför är jag tyst, därför har jag inge tröstande ord eller färdiga lösningar hur man nå lyckan.
Ja, jag är kass mamma - men jag tror att en dag hon förstår varför jag var det.

En helt vanlig dag på jobbet - brukar man skruta när dagen har varit extra bra och deffinitivt ovanlig. Min dag har faktiskt varit så där vanlig men extra bra med några ovanliga inslag så som disco. Vi vuxna måste ju vara inspirationskällor och isbrytare för våra elever. Så jag har dansat jätte mycket. Dans frigör så mycket  feromoner att man bara kan känna glädje. Märkligt att jag inte gör det oftare!

Hur som helst så har det varit en lång dag och jag känner att jag helt enkelt börjar göra kväll här.
så... de va allt

Ikväll blir det kort, har köpt mig en spiltansny macbook och det känns väldigt skönt på tanke på att jag har haft min jobbdator tidigare. Nu måste jag snarast lämna den tillbaka till min gamla arbetsgivare och sedan är alla banden till dom klipta förutom att dom ska förståss betala en slutlön till mig.

Det som rörde mig allra mest idag var ett kort litet möte med min chef. Han visade mig min kommande höstens fasta rad - en söndag med natt varannan vecka vilket blir fantastiskt bra! Sedan ville han berätta till mig något om Dominque och hans näst sista möte med honom. Han var tyst en lång stund för han blev så väldigt berörd och ledsen men tillslut samlade han sig och berättade med darrande röst att "Dominique var väldigt kär i dig Pia, han var jätte ledsen för att han var sjuk för det enda han ville var att leva med dig." Sedan tog han ett grepp i mitt hand, jag blev så jätte berörd av hans ord och hans omsorg - hur djupt ledsen han var. Jag förstår honom, han hade fått inblick in i vad det var som vi två hade och att det var oerhört tragiskt att när Dominique äntligen var redo för att dela med sitt liv med en annan person så var han dömt till döden då. Han dog  ju fem dagar senare. 
Han berättade till mig om sitt möte med min chef, jag minns det. Jag var väldigt glad att de hann träffa innan han gick bort - för det dom två hade med varandra var oxå något speciellt. 
Jag gick från chefen med tårar i ögonen, jag kanske inte längre grät så mycket för just Dominques skulle eller ens vårt skulle men nu var mina tårar för min chefs skull. Jag var djupt berörd av hans sorg. Han kunde inte möta min blick utan bara bet i hop sina tårar och jag respekterade honom i hans sårbarhet.
Det var en oerhört vacker möte.
vi växer som människor genom sorg - det är jag helt säker på.
Jag är tacksam för min resa.

Idag fick jag veta att våran egen Proffesor Balthazar av litteratur och musik har gått bort. Han var en mycket energisk person även i sin åldershöst och jag minns när han undervisade oss - hur hela han fyllde ut rummet med sin intensiva närvaro. Han var så passionerad i ämnen som han undervisade i att man blev automatiskt intresserad vad han än pratade om. Han kunde spela flygeln våldsamt samtidigt som han pratade om det han vill att vi skulle förstå. En gång kom han in en aning försenat och hade en stor plåster på pannan, det liksom hörde till hans image - att han i sin fulla koncentration skulle kunna slå huvudet på en fullständigt ointressant skåpdörr eller dylikt! 
Han verkligen brann för waldorf, och jag känner att vi har förlorat en mycket hängiven ledsagare. Hur ska det gå utan honom, ju så klart går det bra men det är verkligen ingen som någon annan kan ersätta, det är klart.
Du får ta hand om Göran, Dominique - han kanske behöver någon som guidar honom där uppe! 

Idag har jag fått någonstans otrolig energi. Jag har städat balkongen, tvättat trätrallorna och oljat dom, köpt blommor och planterat dom och dessutom har jag tvättat sovrums fönstren. (både min och sonens).
Dessa göromålen har hållt mig upptagen hela dagen. 
Men jag är nöjd, otroligt nöjd! I år har jag inge tomatplantor, javisst saknar jag dom men det fanns inga i affärerna som dök för mig.
Lillkissen har varit jätte vild - balkonghängsäsongen för katter har börjat idag och det var knappt möjligt att spendera rengöringstid där utan att någon av kissarna var med. Som sagt lillisen var värst - för när jag tar upp trätrallorna finns det luckor på golven där en mycket liten och slank kissekatt skulle kunna falla ner i. Och själklart var dom där luckorna som magneter för den här busungen, tillslut var jag tvungen att stänga in henne och ut mig.
GAaahh... framför mig har jag fyra dagar jobb och jag som egentligen skulle nu bara vilja vara ledig och njuta av att balkongen är i fin skick.
Ja, det blir väl några lediga dagar så smånging om. Men nu - sova!

Idag har jag skrivit på anställningsavtal - det känns riktigt bra faktiskt. Jag har dessutom anmällt intresset för en lägenhet som ligger lite närmare jobbet - men chansen att jag få ens komma till visning är små eftersom dom är så oerhört eftertraktade lägenheter. 
Men - men! man vet ju aldrig!

Idag poppade Dominque i mina tankar igen. Jag har fastnat för en låt som heter reminder av Avishai Cohen, det var liksom inte alls musikstil som varken han eller jag lyssnade på, men den var så himla bra ändå... så jag går och undrar om han hade gillat den? Vi skulle ha haft timlånga samtal om låten, lyssnat och analyserat och lyssnat igen och tillslut hade vi nog plockat isär låten och gjort en egen version av den. Fy tusan hur saknade slog till då! Märkligt nog så var en hans vänner som sedan kontaktade mig för att han hade delat på sin sida en låt och skrivit att han saknar Dominque, till mig skickade han sms för han ville att jag skulle lyssna på den. 
På någotvis så kändes det fint, vi både saknade honom och vi både tänkte på honom med musik. Den låten var oxå fin, inte så mycket att analysera däremot men visst jätte fin. Han hade nog gillat den med.
Jag undrar om den här tomhets känslan någonsin försvinner? Varje gång jag tänker på honom så fattas det något - han har lämnat ett enormt hål efter sig. Tårarna går inte att hålla tillbaka men det är helt ok. Det är inte längre varje dag som jag gråter och jag upplever dom stunderna helande på något märkligt vis. Gråten är som en själslig dusch och jag känner mig ren inombords efteråt, inte för att jag annars känner mig smutsig men - det rensar i min känslohyllorna ganska så effektivt.

Jag var en sväng in till storstan idag, träffade min underbara dotter. Ibland undrar jag vart hon har ärvt sin tidsuppfattningen. Jag är nämligen alltid nästan 15 minuter för tidig när jag ska på ett möte och hennes pappa är väldigt punktlig - möjligtvis kommer han 1 minut försent men det är ganska sällsynt det med.
Min dotter sa till mig - mamma vi ses om fem minuter... det tog minst en kvart och då hade jag ändå gått henne till mötes vilket sparade ytterligare fem minuter.

Ja - så där var min dag idag... 

Igår var en sådan vilodag att jag inte hade förmåga att skriva något. Höjdpunkten på dagen var att en vän kom på besök. Vi skulle beställa en resa men det gick bara åt skogen alltihop. - fast nej, så illa var det inte. Vi gjorde en bra plan på resan trots att vi var två utbrända och halvdöda kvinnor, men det strulade massor med betalningen då den danska banken ville inte slutföra köpet.

Idag har jag åtevänt till mitt jobb igen. Här har det varit relativt lungt men jag måste säga att jag inte känner så stor engagemnag när jag är så fruktansvärt trött och har konstant ont i min längdrygg.
Men jag har presterat lite oxå - gjorde en rabarbersmulpaj som var sjukt gott!
Japp - that´s all again.

Jippiii! Jag fick jobbet!
Kanske var jag inte så överaskad men ändå är det alltid kul att känna sig på sätt och vis eftertraktad. Jag tackade ja också och från mitt nuvarande jobb fick jag erbjudande att jobba vissa fasta Söndagar. Det känns väldigt bra och nu känner jag mig trygg - jag kommer att klara det ekonomiskt oxå.
Det har varit en omtumlande dag idag. En härlig jobbarkompis stod som referens för mig och hade bara gott att säga om mig. Det känns så himla underbart att det finns så fina människor som vill mig väl. Det känns återigen så att en kapitel har avslutas och en ny ska precis påbörjas - helt naturligt att gå vidare med andra ord.
Jag har långsiktiga mål - och varje steg känns som ett steg mot rätt riktning.
Ja, det är en nöjd Pia som sitter här bakom tangenterna och provar skriva någonslags vettig summering av dagen.
Jag ger upp - mer vettigt än så här blir det inte.

Jag har drabbats av en allmän melankoli idag. Vet ej riktigt varför men känslan är låg och på någotvis som jag närmar ett slut. Som sagt det är inget specifikt som jag är ledsen över bara en märklig uppgivenhet som drabbats mig idag. 
Kanske är det att jag inte riktigt vet vad jag ska göra i framtiden. Att jag stå i någonslags vakum för tillfället. Jag är o ena sidan rädd för förändringar men o andrasidan så välkomnar jag förändringar eftersom jag är så ivrig för att lära mig nya saker och möta mitt nya öde. Stagnering är liksom mardröm för mig. Visst kan trygghet vara skönt och det är det jag egentligen eftersträver från mitt liv - men för vilket pris?
Det känns att oavset vad jag kommer att välja  så blir det beslut som jag inte är helt hundra om. I förra höstas när jag bytte jobb så hade jag ganska så länge ångest över mitt beslut. Men där kunde jag alltid ändå rättfärdiga mitt beslut med att jag behövde något som var enklare och att lönen dessutom var bättre var förståss positivt. Men jag hade ångest över att bli dömd av andra för att jag hade "gått ner mig", så som om jag hade misslyckats med mitt yrke och därför var "tvungen" att ta något mindre presitigefullt. Fast så ser inte jag på det. Jag ser det här året som passerats som en välsignelse - att jag verkligen hade lyssnat på mitt öde. Arbetet var utvecklande i en helt annan bemärkelse, jag är jätte tacksam för det. Sedan hade jag tiden till att finnas för Dominique - det var guld värt. Nej - jag är tacksam för året som har gått och därför är det säkert ångestfyllt nu när jag ska gå vidare. Oavsett vad jag väljer så kommer lönen vara sämre. Får jag jobb på skola så blir det lärorikt men ekonomin blir tufft. Stannar jag inom vården - blir lönen sämre efter arbetsprocenten minskar med minst 10% samtidigt som jag inte upplever samma utmaning som jag har haft innan.
Ja... det är väl inte så konstigt att jag då upplever melankoli. Just nu för stunden känns det lite hopplöst. Hur jag är gör så ser jag inte någon guldskimrarnde ram runt min framtid...
o så saknar jag någon som försår på mig...