men mamma, hur enkelt är det. jag vet att jag borde,
skulle, jag vet att jag kunde älskat mer, målat fler ljusrosa
blommor på hårdpapp och lämnat. du svider, om du kunde
ana hur du svider. ligger dina armar i kors, där nere under
jorden, eller följer de dina sidors konturer?

jag skriver boken om dig, men alla ark förblir tomma, för
jag vill måla bilder och hjärtat fastnar i penseln, och det
gör så ont. att stryka ut ett hjärta.

känner du att jag går lätt när jag går till dig, med mjuka
steg. jag vill inte gå på det sätt som det känns inuti,
tugnt, tugnt, så omänskligt tugnt. känner du det. jag vill
inte gunga din värld, så som du gungade min.

men mamma, hur enkelt är det.



jag skakade min klarröda kappa, igår, mamma
så som du sa att man skulle skaka in hösten och ut
olyckan. jag skakade tills handlederna ömmade,
och nog kom hösten in, men jag tror att olyckan blev
kvar, för mamma hur enkelt är det.
jag talar fortfarande för mycket, men numer mest
för mig själv och jag är lite rädd ibland att bli galen,
för vem kan tala med en död mamma som enda sällskap.
jag är vuxen nu, eller bara mindre barn eller kanske fast
i ett mellanland. och mitt i allt ska jag lyckas att vara
sann mot mig själv. jag tror inte att jag kan.

sanningen är så svår att finna, mamma. nästan
svårare än att finna mig själv i allt.





ditt hus har flagnat och det är någon annans nu, någon
med solrosor i krukor, och jag vet mamma att du skulle
ha tyckt att det var pråligt, men vet du,

jag tycker att det är vackert. som att fånga solen för
ett slag. dina händer finns kvar på mina kinder och
jag blir tretton ibland. mest är jag bara trettiotre,
saknandes dig. likt ett barn.


jag låter det vara så.