Martien, en mycket tunn liten man, stod i utkanten av kyrkogården och svor ilsket. Att det ska vara så satans kallt. Han fumlade med sitt anteckningsblock och skrev, kallt. Han rättade till sin hatt och fortsatte mot östra ingången. Han skulle tända för Bella, i natt, det är viktigt, han skrev Bella. Han hade tänkt att de skulle få ett liv tillsammans, på samma sida. Aldrig hade det slagit honom att det skulle bli så här, aldrig skrev han med stora bokstäver. Han satte sig vid graven, tände ljuset och läste, kallt Bella ALDRIG.

Och hon log lugnande mot honom.