|
|
människobarn
Jag förstod det inte. Så jag satt där. Hjulens friktion mot asfalten. Chaufförens stillsamma andning. Jag satt där och höll intill. Lät min kropp bli till en skyddande boning, mina händer en baddande tröst. Jag värmde, jag smekte, jag kysste. Natten slöt sig närmre. Glasartad. Skälvande. Chaufförens harklingar, hastiga blickar mot baksätet. Jag vyssjade, jag nynnade, drog fingrarna genom det varmklibbiga håret, över de släta linjerna. Vägrenens mörker rörde sig, trädens knotor brast. Inuti mig öppnades rum efter rum. Jag förstod det inte. Vem det var som skrek. Så jag satt där. De fick bända loss dig ur mina armar.
Prosa
(100-ordare)
av
Anna Frölander
Läst 1284 gånger
och
applåderad av 53 personer
Utvald text
Publicerad 2009-11-07 13:02
|
|
|
J. Herward
What a caption! A masterpiece!
2014-04-27
|
|
|
|
faneklockan
Fin liten berättelse som blixtrar till någonstans i mitten. gillar bilderna och kommateringen. det syns verkligen att du kan skriva. Tyvärr tycker jag att slutet blir lite för teknisk... och det är synd när tekniken tar över.
2014-04-25
|
|
|
|
madinsane
det här är helt jävla outstanding. påminner mig lite om min favoritförfattare; john ajvide lindqvist. älskar hur du lämnar plats åt mig som läsare att tolka själv, utan att för den sakens skull lämna mig utanför. rysligt bra!
2014-04-24
|
|
|
|
Wilkans
Starkt och pricksäkert! Och att du inte skriver en på näsan gör det hela så ännu mer obehagligt. Bra jobbat!
2014-04-24
|
|
|
|
© Birgitta Wäppling
Det är så väl beskrivet. Man ser bilderna och känner känslorna. Ändå finns det utrymme för tolkningsfrihet också. Där sätter du pricken över i.
2010-09-26
|
|
|
|
aftermath
minst sagt starka rader med ett obehag som dröjer sig kvar.
tänker filmiska sekvenser..
2010-04-24
|
|
|
|
/Isabel
Det här var en text som drabbar!
Vill kommentera men vet inte hur.
Har inte blivit så här berörd på länge.
Det diffusa. Skakiga bilder. Vem skriker.
Gör ont..
Starkt, starkt!
2010-04-21
|
|
|
|
Michaela Dutius
En dikt som går rakt in och rör vid djup jag knappt visste fanns inom mig
2010-04-20
|
|
|
|
ej medlem längre
Att nynna en minnesvisa från barndomen för att slippa föras en minut framåt. En minut framåt för att något har skurits bort ur bilden. Att lämna en älskad. Man måste få vägra, en minut till. Allt fångar du som krävs för att omskakas.
2010-01-13
|
|
|
|
Nina V A
som jag älskar titeln och dess enorma omfång ikring din text, hur de löper tvinnade och bär skott för bilder, starkfärgade att häkta därvid. Litenheten i allt detta täta. "Tvångströjan" man kan stötta bort sig själv samtidigt som man slukar. Jag skriker, vem skriker, alla skriker, ingen - skriker. Ekot är totalt, bilderna kryper inpå och krymper världen liten. Man får nog bända läsaren bort från denna text, denna bild, denna "historia" som inte varken börjar eller slutar där du lämnar över utan som ständigt följer och lever.
Anna, Anna!
2010-01-06
|
|
|
|
sårosa
oj.. jag förstår inte.. men jag fick bända loss mina ögon från den här
2009-12-11
|
|
|
|
Lilmarie Mellberg
Ännu en underbar text. Du utesluter precis så mycket att jag vet exakt vad du skriver om.......... första gången jag läste skrev du om mig andra gången såg jag någon annan.... dig antar jag?!
Tack
Lilmarie
2009-11-22
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
en serie skärande "short cuts" som tillsammans blir något av en filmsekvens, färgen på det projekterade växlar; svartvitt, rött, blått
kepslyft!
2009-11-13
|
|
|
|
Nina Ahlzén
å herregud Anna! Knytnäve i magentext det här. Stackatomeningarna smäller och slår, lager efter lager. Längesedan jag läste en sådan drabbande text, rent fysiskt. Svårt att andas.
2009-11-11
|
|
|
|
katt.inc
Detta är en ontimagentext som får mig att kallsvettas. Mycket bra med andra ord. Hur du bygger upp stämningen och hur man som läsare sakta inser vad det hela handlar om. Sedan måste man läsa om och klumpen i magen växer, trycker mot lungorna. Jag sugs in i din text och försöker hitta någon tröst, ett halmstrå men din berättelse är obönhörlig. Mycket bra och jag bugar.
2009-11-10
|
|
|
|
Christer Eriksson
En färd på ensam väg. Vissa liv väljs bort, jag vill säga av slump. Vissa skulle säga att det är en Guds prövning, jag svarar, att Gud aldrig tröttnar, exakt vad finner han givande i detta tagande. Jag tycker att texten är jobbig då den utspelar sig under några minuter, max någon timme men man vet att just denna stund präglar kvinnan som håller barnet för evigt. Sorg kan minskas med tid men också växa till ett stort spöke, är den borta för en stund så är det bara latent. Texten varken öppnar eller stänger ute något, den rör sig tjockt och klumpigt, som en sorts blödning utan slut. Så som jag vill ha en text.
2009-11-07
|
|
|
|
Melona
Jag är där, i den fruktansvärda bilden, filmen. Känner allt du skriver, dina ord. Skriket, var det däcken, vem var det som lät, grät? I sådana här situaioner, i chockens stora och svarta hål; där
man ser vissa detaljer, håller sig fast där för att få ett grepp om situationen. Anna, du berör och det är förbannat sorgligt, smärtande samtidigt som det på något sätt är vackert, men hur jag kan tycka det vet jag inte, för bilden är fruktansvärd och ja, med titeln skär den genom och igenon. Troligtvis är det för att allt känns så äkta, okonstlat. Lidelsen, det som skriker som blod. Det röda i det svarta. Att älska, värna om. Sönder.
2009-11-07
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
Ytterst stämningsfullt skriven text. Texten målar ett solitt upplevelse- och stämningsporträtt. Mycket vackert och sinnligt närvarande skrivet trots det uppenbart tragiska händelseförloppet. Du utelämnar också tillräckligt med detaljer så att läsaren, till slut, också lämnas nyfiken, och med massor av frågor. Mycket gott så.
2009-11-07
|
|
|
|
thyra
Din text har allt som en text behöver, enligt mig. Mycket fint skriven!
2009-11-07
|
|
|
Nästa text
Föregående
Anna Frölander
|
Se alla
